”Sahlin helt fel ute med sitt lagbyggande”. Så lyder den drastiska rubriken i ett inlägg av den gamle finansministern Kjell Olof Feldt på DN-debatt. Det som föranlett Feldts långa utläggning om betydelsen av att finansministern har en särställning i regeringen är Mona Sahlins uttalande: ”Jag vill ha ett lag, inte en duo”, i samband med att Thomas Östros tog över Pär Nuders roll som ekonomisk talesman för det socialdemokratiska partiet.

Ska sanningen fram så uttrycker sig Feldt i själva texten inte så drastiskt som rubriken ger en antydan om. Han inser förvisso betydelsen av laganda i en regering och i en riksdagsgrupp men kan utifrån sin egen position inte sticka under stol med att han tycker att den som innehar finansministerposten är viktigare än alla andra personer i en regering.

För att underbygga sitt resonemang hänvisar han bland annat till situationen i den socialdemokratiska regeringen 1982 ”då man försökte bryta med den tidigare traditionen att statsministern och finansministern (under oppositionstiden partiordföranden och den ekonomiske talesmannen) hade det slutliga ansvaret för vad budgetprocessen skulle leda fram till i form av framför allt utfallet av statens budget och därmed den ekonomiska politikens allmänna inriktning. Detta ansvar skulle i stället delas av alla och utkrävas i demokratisk ordning.”

”Det visade sig”, enligt Feldt, ”att gå bra att låta regeringens ledamöter lägga fram sina reform- och utgiftskrav – alla var nöjda. Utom finansministern som visste att det redan katastrofalt stora budgetunderskottet skulle växa ytterligare, om alla fick som de ville.”
Här tycker jag att Feldts analys och koppling till Monas uttalande om att laget är större än jaget (och då även finansministerns jag) haltar en hel del.

Ty nog borde det väl gå att kombinera ett kollektivt ansvar i en regering med en särställning för stats- och finansministrarna resp. partiordföranden och den ekonomiske talesmannen i en situation då det ekonomiska läget kräver mer eller mindre kärva ingrepp i statens finanser.

Vad Feldt beskriver är enligt mina egna erfarenheter inte unikt för den tid då han själv var partiets ekonomiske talesman resp. finansminister. Sedan är det närmast en självklarhet att systemet kompliceras när andra partier blir involverade i en förhandlingsprocess.
Nej, bakom den Feldska oron för Mona Sahlins framhävande av lagandans betydelse för sammanhållningen i ett parti, en regering och en riksdagsgrupp ligger nog en del kvardröjande
missnöje över att inte övriga regeringsledamöter inkl. landets dåvarande statsminister Ingvar Carlsson behagade dansa efter hans pipa i nittiotalets begynnelse.

Helsingborgs Dagblads ledarskribent Lotta Hördin betecknar i sin ”Inblick” i dagens Helsingborgs Dagblad med viss rätt Kjell Olof Feldts inlägg som ”inget annat än ett sista rop från de manliga bastionerna.” Själv kom jag att tänka på ett klassiskt uttryck i George Orwells ”Djurfarmen.” "ALLA DJUR ÄR LIKA, MEN EN DEL DJUR ÄR MER LIKA ÄN ANDRA…. "