|
Den 24 januari svarar Skatteverkets Suzanne Lindblom i Aftonbladet på Anna Sjödins helt ogrundade anklagelser. Hon konstaterar som ripost på påståendet att Sverige ur skatterättslig synpunkt skulle vara en bananrepublik, att Anna Sjödin ”nog är ute och halkar på ett bananskal.” Och det är nog huvudet på spiken.
För det första ger företagarna själva en helt annan bild av Skatteverkets granskningar än den Anna felaktigt försöker förmedla. Skatteverket hamnar på andra plats (efter Bolagsverket) när organisationen Företagarna nyligen bad sina medlemmar betygsätta myndigheternas service och bemötande. Skattesystemets egna mätningar visar också att andelen företag som tycker illa om skattesystemet har minskat kraftigt de två senaste åren från 57 till 37 procent. 60 procent av företagarna har förtroende för Skatteverket – en ökning med 11 procentenheter på två år.
Precis som Skatteverket tror jag att majoriteten av landets företagare är seriösa och göra rätt för sig. Ändå är det bara att konstatera att skattefusket tyvärr fortfarande är utbrett särskilt bland enmansföretagarna. Och att i den situationen som Anna Sjödin föreslå att skattetilläggen vid skatteundandragande ska slopas är minst sagt korkat. Utan skattetillägg blir det ju fritt fram att nolltaxera, eller att lämna falska uppgifter utan att det kostar något extra för den som upptäcks.
Och utan dessa skattetillägg ökar naturligtvis risken för felaktig beskattning, osund konkurrens och urholkat förtroende för skattesystemet.
2008-01-28, 17:11 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Skatter Skattefusk Rättssäkerhet Företagarna Småföretag Anna sjödin
Mitt förslag om det penninglösa samhället vinner teräng tydligen.
Folke Andersson
Eftersom Sjödin aldrig föreslog att skattetillägget skulle slopas utan slopas i SIN NUVARANDE FORM så faller skatteverkets svar pladask. Både du och skatteverket kanske ska läsa innantill lite bättre.
Bengt Silfverstrand: Anna Sjödins plädering går i sak solklart ut på att skattetillägg inte ska förekomma. Tillägget "i dess nuvarande form" är bara en skenmanöver, så länge hon inte kan precisera vad som är fel med nuvarande skattetillägg. Det går givetvis inte att försvara en sjuk sak. Det osolidariska skattefusk som i stor utsträckning fortfarande florerar främst bland egenföretagare är det stora problemet. Inte enstaka fall av övernitiska skattmasar.
Hur kan man tycka att en verksamhet där enbart 60% är nöjda är bra? En restaurang där 4 av 10 är missnöjda skulle få klappa igen rätt snabbt ...
Klappjakt på småföretagare kommer antagligen inte eller ge några större skatteintäkter. Alternativet till att svartjobb är för dessa inte att jobba vit utan att inte jobba alls! Bengt Silfverstrand: Från att komma från företagarvärlden måste siffran anses vara mycket hög. Problemet med skattekverulansen är i huvudsak att "mycket vill ha mer." Gnället över höga skatter står i direkt proportion till hur välbärgad man är. Om man kallar "jakt" på människor som urholkar solidariteten och därmed skjuter över sin skatteplikt på människor som solidariskt betalar sin skatt, ja då har man nog hamnat på "sniskan."
Om du läser noga så var det ju inte "missnöjdheten" med skattenivåerna som hade undersökts utan med skattesystemet. Man kan t.ex. tycka att "flat-tax" är ett bra system, men att ha en skattenivå i det systemet på 90% är mindre bra.
Om man pratar om "solidaritet" när det gäller skatter har man nog hamnat på "sniskan". Äkta solidaritet uppvisar man t.ex. om man helt frivilligt utan tvång delar med sig av sina tillgångar till någon. Om man genom hot om repressalier avtvingas tillgångar kan man ju knappast sägas uppvisa någon sorts "solidaritet". Bengt Silfverstrand: Platt skatt ska vi definitivt inte ha. Lika lite som att vi ska betala 90% i skatt. Den typen av argumentering är nonsens. Skatteuttaget bestäms i demokratisk ordning i Sveriges folkvalda parlament. Att i det sammanhanget tala om tvång, visar bara att du inte är intresserad av en seriös debatt.
I en annan tråd (där Silfverstrand stoppat kommentarerna - det var lite synd, de var ju intressanta!) hittar jag följande diskussion:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=20868 Sista inlägget (Marcus Fridholm): "De 60% man har i skatt är bara sant om man undkommer marginaleffekter. För många är det väsentligt mycket mer." ---------------------------------------- Bengt Silfverstrand: Kvalificerat struntprat. Nettobehållningen blir självfallet mycket större. Avdragsmöjligheterna för företag är synnerligen generösa. ---------------------------------------- Struntpratet kommer nog inte från Fridholm. :) För det första: Ett avdrag är inte något som går att omsätta till smör och bröd på bordet. Ett avdrag är en kompensation för en kostnad som man redan haft. Hur kan man använda ett avdrag för att sätta mat på bordet? Det skulle jag gärna vilja veta. Jag tror inte hr Silfverstrand kan svara på den frågan. Ty det är icke möjligt att leva på ett avdrag. Det har alltid funnits en lika hög kostnad som uppvägt avdraget. Har man ett avdrag men ingen kostnad, så föreligger skattefusk. Vad gäller de 60 procent som Fridholm nämner så såg jag ofta just siffror på den nivån när jag drev enskild firma i Sverige (vilket jag gjorde mellan 1993 och 2005, mellan 1995 och 2005 på heltid). Siffrorna är i princip korrekta. Jag har sett högre siffror än så på mina egna slutskattebesked, svart på vitt. -------------------------- Bengt Silfverstrand: "Nettobehållningen blir självfallet mycket större." (än 40 procent). -------------------------- Nej, det blir den inte. Silfverstrand har fel. Om nettobehållningen, dvs det som är kvar när alla kostnader är betalda, ska bli "mycket större" än de cirka 40 procent som Fridholm nämner - då har företagaren struntat i att betala in antingen egenavgifterna, kommunalskatten eller momsen. Någon av dessa tre skatter kan inte ha betalats in. ------------------------------------------------- Exempel: Om vi tänker oss att en momsregistrerad ensamföretagare i tjänstebranschen har exakt 30.000 kronor kvar på sitt konto en viss kalendermånad EFTER att alla kostnader betalts - men INNAN någon skatt överhuvudtaget betalts, då gäller följande: 1) Moms 25 procent avgår först = 6 000 kr 30 000 / 0,8 = 24 000 kvar 24 000 kronor är då kvar i detta första led. Dessa 24 000 är företagarens totala lönesumma. Till staten i momsledet = 6 000 kr 2) Egenavgifter 30,71 procent avgår = 5 639 kr 24 000 / 1,3071 = 18 361 18 361 kronor är nu kvar, detta är företagarens bruttolön. Till staten i egenavgiftsledet = 5 639 kr 3) Kommunalskatt 30,12 procent (om man bor i Höganäs) avgår, denna beräknas på andra hållet jämfört med egenavgifterna = 5 530 kr 18 361 x 0,3012 = 5 530 Efter att kommunalskatten betalts återstår då 12 831 kronor netto. Av de 30 000 kronorna som kunden betalat, har stat, kommun och landsting tillsammans tagit 17 169 kronor. 57,2 procent. Knappa 13 000 kronor kvar. Inte världens högsta lön precis. Som man till exempel kan betala hyra, köpa mat (mer moms) och tanka bilen (nästan bara skatt) för. Om man bortser från momsen (men även denna skatt betalas ju defacto av den som köpte tjänsten, och företagaren är enligt lag ålagd att driva in även denna skatt) så tar staten 46,5 procent och företagaren behåller 53,5 procent. Stat och kommun döljer det verkliga skattetrycket. En löntagare ser bara en av dessa tre delar på sitt lönebesked (kommunalskatten). Ensamföretagaren ser alla tre delarna, och därmed ser ensamföretagaren också det totala skattetrycket i all sin glans. Mvh Magnus Rubensson Bengt Silfverstrand: Ovanstående räkneexempel är lagade efter läge. Som man ropar i skogen får man svar. Skatteuttaget i Sverige står fortfarande i en i ett internationellt perspektiv ganska rimlig proportion till vad vi får ut för skatterna. Om man pläderar för sänkt skatteuttag får man nog, om man vill bli tagen på allvar också tala om vilka sociala förmåner som ska dras in. Då blir trovärdigheten större.
Jodå, förvisso ropar jag i skogen.
Men ett litet tjänsteföretag med låga kostnader kan mycket väl ropa i skogen på just det sättet. Jag föreslår inte indragning av någon social förmån alls för någon annan. Jag kan inte begära att andra ska ge upp sina förmåner bara för att jag tycker annorlunda. Däremot skulle jag gärna se ett "opt out"-system med betydligt större möjligheter att själv välja att stå utanför. Betalar man inte full taxa så kan man förstås inte förvänta sig fullt skydd. Och omvänt: om man i praktiken inte har full social trygghet, så kanske man faktiskt inte ska betala full taxa heller. ------------------------ Personligen är jag fullt beredd att under några år avstå helt från följande till att börja med: a) sjukförsäkring b) pension Hade jag varit yngre så hade jag lagt till: c) dagis ------------------------ Sjukförsäkring och pension skulle i stället kunna ordnas på flera nivåer, ungefär som bilförsäkringen. Man har då en basnivå som är obligatorisk (precis som trafikförsäkringen), men som i gengäld INTE är lönekopplad utan bara berättigar till exempelvis en minimipension på existensminimum (t.ex. lägsta socialbidragsnivån). Under en uppstartfas i ett litet företag så kan man behöva ta en sådan risk tillfälligt, helt enkelt för att kunna bygga upp ett visst kapital i verksamheten och hålla kostnaderna nere. Skatten är den största kostnaden ett litet tjänsteföretag har. Pensionen får man då ta hand om senare, när man förhoppningsvis hunnit stabilisera verksamheten. Naturligtvis ska man också kunna välja komplett skydd om man vill det. Detta kostar då mer (=fullt skatteuttag). Du anser förmodligen att en opt out-modell skulle kunna skapa ett ekonomiskt A- och ett B-lag. Det är möjligt att det stämmer. Jag hade definitivt tillhört B-laget. Men alla fungerar inte i stora organisationer. Alla är inte kollektivister. Fyrkantiga träbitar är notoriskt svåra att banka ner i en bankbräda som bara har runda hål. :) Mvh Magnus R Fyrkantig träbit Bengt Silfverstrand: Om det är kollektivism att gemensamt via skatten finansiera allas rätt till barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, så torde en förkrossande majoritet av svenska folket vara kollektivister.
Bengt Silfverstrand: Platt skatt ska vi definitivt inte ha. Lika lite som att vi ska betala 90% i skatt. Den typen av argumentering är nonsens.
Nu var det ju inte riktigt det som var poängen. Poängen var att man kan vara nöjd med ett skattessystem utan att vara nöjd med skattenivåerna. Om du hävdar att de företagare som anger sig vara nöjda med skattesystemet också är nöjda med skattenivåerna så drar du helt enkelt en slutsats som inte stöds av undersökningen! Bengt Silfverstrand: Skatteuttaget bestäms i demokratisk ordning i Sveriges folkvalda parlament. Att i det sammanhanget tala om tvång, visar bara att du inte är intresserad av en seriös debatt. Vad jag vet är man tvungen att betala skatt vare sig man vill eller inte. På vilket sätt anser du att det inte rör sig om tvång? Bengt Silfverstrand: Nej, den typen av resonemang är i högsta grad relevant i sammanhanget. En förkrossande majoritet av svenska folket står bakom grundbulten att barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård liksom rättsväsendet, försvaret och möjligen ytterligare något eller några områden ska finansieras gemensamt över skatterna. För att ett sådant system ska vara trovärdigt måste då också skatten tas ut efter bärkraft och då fall talet om platt skatt just platt till marken. Visst kan man vara nöjd med ett skatteystem utan att vara nöjd med skattenivåerna. Men ett solidariskt skattesystem är inte möjligt med platt skatt. Och relativt höga skattenivåer är nödvändiga om välfärden även framdeles ska vara generell. Resonemanget om tvång tyder på att du inte accepterar vårt demokratiska system. Om så är fallet kan du glömnma att återkomma på denna sida.
Bengt Silfverstrand:
Sverige har redan platt skatt på de allra flesta områden, man betalar t.ex. inte högre moms-sats om man har högre inkomst. De allra flesta betalar också platt skatt på arbetsinkomster (kommunal-skatt). Det finns inget som talar för att platt skatt skulle ge mindre skatteintäkter, snarare har de länder som infört detta generellt fått högre skatteintäkter. Marginaleffekterna av en progressiv beskattning är ju i sig själv tillväxthämande och ger i slutändan antagligen inte mer skatteintäkter. Vår lagstiftning är naturligtvis tvingande, i annat fall vore den tämligen meningslös. Hur skulle uttalande av detta faktum vara "odemokratiskt" anser du? Bengt Silfverstrand: Du behöver inte påminna om självklarheter. Jag är väl insatt i det svenska skattesystemet, efter 27 år i riksdagen och avslutningsperioden som ledamot i finansutskottet. Jag har aldrig pläderat för progressiv moms. Vad det här handlar om är att behålla något skatteinstrument - och då inkomstskatten - med progressivitet för att uppnå effekten skatt efter bärkraft. Som lämpligt studieobjekt brukar jag ibland använda mig själv. Jag har som riksdagsledamot haft kan man säga medelhög inkomst och har nu medelhög pension. Min inkomstutveckling har p g a skattesänkningarna varit synnerligen god. Både jag och min hustru klarar oss synnerligen bra, samtidigt som vi kan konstatera att vår dotter som är undersköterska sliter häcken av sig för oförskämt låg lön. Jag betalar personligen gärna mer i skatt om jag ser att pengarna används till att förstärka skola, vård och omsorg och till att ge de människor som jobbar i välfärdssektorn anständigt betalt.
----------------------------------------------------------
Bengt Silfverstrand: "Om det är kollektivism att gemensamt via skatten finansiera allas rätt till barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, så torde en förkrossande majoritet av svenska folket vara kollektivister." ---------------------------------------------------------- Ja, det är de kanske? Hr Silfverstrand använder ordet "förkrossande" i två svar, både till mig och till Roger Svensson. Det är ett tämligen starkt ord. Intressant. Jag gillar färgstarka ord. Om majoriteten är förkrossande - vad är det som krossas? Är det minoriteten? Tänk, jag tror nästan det. En följdfråga blir då vad minoritetspersoner kan göra, för att undvika förkrossning. Jag har tre förslag på det: a) Vara tyst (kröka rygg) b) Argumentera allt vad tygen håller c) Flytta... Det kanske finns fler alternativ än dessa tre. Det hade varit intressant att höra om hr Silfverstrand har någon synpunkt på vilket alternativ som är lämpligast. Eller om han möjligen har något fjärde förslag. Vad bör minoriteten göra, när majoriteten är förkrossande? Bengt Silfverstrand: Den här typen av argument talar ju för sig själv. Inget av dina tramsalternativ är självfallet tillämpliga. De är lika korkade som frågan "Har du slutat slå din fru? Förkrossande i sammanhanget betyder förstås "mycket stark" majoritet. Och vad den som är missnöjd med skattesystemet ska göra är självfallet att i demokratisk ordning plädera för en ändring. Men kräv bara inte att bli tagen på allvar om du pläderar för ytterligare dusörer till de som redan över hövan gynnats av den borgerliga klasspolitiken.
Jag blev less på att läsa Silfverstrands andrahandstolkning av vad Sjödin menade och mailade istället en fråga till Sjödin och frågade om Silfverstrands tolkning av hennes artikel.
Till min glädje fick jag snabbt och trevligt svar. Hon menar att hon aldrig kritiserat skattetillägget i sig utan det rättsvidriga sättet hur det tillämpas och kan utdömas av en tjänsteman dvs sättet det tillämpas på i Sverige (som avgift trots att det är ett straff). Straff ska utdömas i domstol. Det kan påtalas i sammanhanget att Sverige mycket riktigt har fällts för detta system av Europadomstolen. det är också därför hon skriver att systemet I SIN NUVARANDE FORM måste avskaffas. Silfverstrand har en tråkig debattstil som avsiktligt väljer att missförstå och feltolka sina motståndare (är det enda sättet att försöka få rätt så kanske Silfverstrand ska hålla sig till att debattera mot sig själv i fortsättningen, då får han alltid sista ordet). I denna fråga måste jag säga att Sjödin har fullkomligt rätt och Silfverstrand visar sig förvånansvärt inskränkt och okunnig precis som påtalats tidigare. /Janne Bengt Silfverstrand: På tal om tråkig debattstil. Vad Anna Sjödin bevisligen gjort och vad jag kritiserat är hennes påstående att Sverige är en bananrepublik ur skatterättslig synvinkel. Ingen som gör anspråk på att bli tagen på allvar kan rimligen påstå något sådant. Sverige är en rättsstat och för att denna ska fungera på skatterättens område måste skatteuttaget fördelas på ett någorlunda rättvist sätt. Och det stora problemet är idag att alla inte gör rätt för sig. Bevisligen är skattefusket också särskilt utbrett bland enmansföretagen. Att då börja generalisera och utmåla problemen som om småföretagare i gemen är förföljda av skatteverket är kontraproduktivt. Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg! |







