Exit Pär Nuder, gråterskor är beställda, krokodiltårar fälles och media gottar sig åt att äntligen har något att rapportera från den socialdemokratiska horisonten. Man tar sig för pannan över all denna uppståndelse.

Jag delar förvisso Peter Hultqvists m fl:s uppfattning att sättet att presentera nyheten var olyckligt. Och den fähund som läckt nyheten är uppenbarligen omedveten om att sådana klantigheter skadar partiet. Om det nu inte rör sig om någon som vill skada Mona Sahlin.
Att det finns ”partivänner” av det senare slaget förvånar mig inte. Jag tillhörde den riksdagsgrupp som var med då drevet mot Mona gick förra gången, och då förstörde hennes chanser att bli partiledare. Med sådana ”vänner” behöver man sannerligen inga fiender.

Men ändå, varför så mycket väsen för så lite ull? I sakfrågan är beslutet att byta ekonomisk talesman egentligen föga dramatiskt. Jag har suttit i sådana positioner (riksdagsgrupp och partistyrelse) under så pass lång tid att jag har en ganska god uppfattning om kompetens och
övriga för uppgiften relevanta egenskaper hos både Pär Nuder och hans tilltänkte efterträdare som ekonomisk talesman Thomas Östros. Även om Östros är ekonom av facket så väger kompetensen på posten som främste ekonomisk företrädare ganska jämnt.
En finansminister behöver ingalunda vara ekonomisk expert för att bli en bra finansminister.

Den mest lysande av alla Ernst Wigforss var ursprungligen språklärare och expert på halländska dialekter…….
Ändå väger det sammanvägda omdömet över till Östros’ favör. Jag tror att han med sitt behärskade, men ändå tydliga patos har större förutsättningar att blir den viktiga spjutspets
som finansministerposten onekligen är, än den i utåtriktade sammanhang ofta vidlyftige och inte alltid glasklare Pär Nuder.

Fortfarande efter drygt ett år i opposition har Nuder heller inte lyckats få grepp om den visserligen såphale men ingalunda omöjlige Anders Borg. I den rollen tror jag Östros har klara fördelar.

Som väntat sticker de partivänner, som tycker sig se Mona Sahlins manöver som ett inslag i något som i vaga ordalag kallas ”förnyelse”, ut sina huvuden. Joakim Jonsson talar om behovet av förnyelse av skattepolitiken både ur ett tillväxt- och ett rättviseperspektiv. Kravet är minst sagt motsägelsefullt, eftersom dagens skattesystem inte i något avseende kan betraktas som tillväxthämmande. Nej, det stora problemet med skattesystemet är att det är djupt orättvist. Och för att återställa rättvisan måste principen skatt efter bärkraft åter bli vägledande för socialdemokratin. Men säg, då det rätt ut Joakim om det nu är så du menar.

Sist och slutligen måste det vara en partiledare obetaget att kring sig skapa ett lag som både innehåller inre harmoni och utåtriktad slagstyrka.
 Att Mona med sin rockad inlett den processen borde inge oss optimism inför framtiden.