Frågan är ständigt aktuell och anknyter också till den mycket aktuelle August Strindberg, vars liv i dagarna skildrats dels i ett, i motsats till vad vissa recensenter tydligen anser, synnerligen sevärt drama – ”August” - och dels i en TV-dokumentär – ”Strindberg – ett djefla liv.”

”Det är synd om människorna”, är en ofta återkommande reflexion av Indras dotter i August Strindbergs drama – ”Ett drömspel.”
Strindberg tyckte synd om människorna, och särskilt bekymrad var han över de människor som hamnat på livets skuggsida. Det borde vi också göra i betydligt högre grad än vad som nu sker.

Vilka människor är det då särskilt synd om. En läsare – sign. BL – har formulerat det så här. ”Moderaterna räknar inte med arbetslösa sjuka pensionärer i hur de ser på välfärden och klyftorna. I deras föreställningsvärld har välfärden ökat. Men om man räknar in ovanstående och andra svaga grupper i samhället så har klyftorna ökat. Eller ska man inte räkna med dessa svaga grupper i välfärd och klyftor? Alliansen försöker genom manipulation och förvanskning av sanningen i sin politik lura ”svaga” grupper att sympatisera med högerpolitiken, detta för att vinna röster och empati från folk som de egentligen enbart har som mål att försämra för.” Så långt sign. BL.

Sammanfattningsvis. Totalbilden är klar. Det är med en Strindbergformulering synd om vissa människor. De som redan har det svårt, och vars tillvaro ytterligare försämras i takt med att den borgerliga allians som styr landet vidgar redan alltför stora klyftor ytterligare.

Däremot är det inte synd om alla dem som har ett välbetalt jobb, stora förmögenheter eller driver företag vars varor eller tjänster efterfrågas. Jag nämner särskilt detta, eftersom det långt in i de socialdemokratiska leden alldeles särskilt ”gullas” med vad som i svepande ordalag omfattas i begreppen ”entreprenörer och småföretag”.

Björn Elmbrant skrev klokt om detta i en ledare i ”Dagens Arena” den 26 december.
”Nya företag kan vara av olika slag. Det är naturligtvis inte fel om arbetslösa vågar ta steget att bli egna företagare. Men att öppna korvkiosker eller starta rörfirmor, det som kan kallas levebrödsjobb, ger en människa i taget arbete, inte många, och sådana företag brukar sällan växa…… Vad Sverige behöver är fler snabbväxande företag, det som ibland kallas gasellföretag. De växer oberoende av konjunkturen, av egen kraft, på grundval av egna idéer och nya produkter. Men för att gasellföretagen på 2000-talet ska bli efterträdare till de gamla svenska framgångssagorna, då krävs en statlig näringspolitik, där entreprenörer får göra affärsidéer av forskning och där rejäla regelförändringar och bättre finansieringsmöjligheter ingår. Det sistnämnda, slantarna, är nog det stora problemet.”

Just precis, och här sammanfaller i någon mån intressena mellan å ena sidan det ”vackra folket” – de som har en god företagsidé men saknar riskvilligt kapital med ”det mindre vackra folket” de som saknar både tillgångar och utkomstmöjligheter på grund av sjukdom, arbetslöshet, låglönejobb e.d.
Sverige är ett så rikt land att vi har råd att satsa på bådadera, en dräglig tillvaro för de mest utsatta, dagens förlorare, såväl som på innovatörerna, nytänkarna vars framgångar i det långa loppet ytterst bygger på att alla, inte bara några, har råd att köpa deras produkter resp. ta deras tjänster i anspråk.

Bengt Silfverstrand

Nyårsdagen 2008