Den kulan visste var den tog. Men i stället för att förklara vad man menar med att socialdemokratin saknar ett alternativ till den borgerliga systemskiftespolitiken kastar man ur sig floskler som att s-politiken bara är ”innehållslöst mummel.”

Det finns ett särskilt filosofiskt rum för sådant tal: Rönnbärsfilosofi är namnet, hämtat från faunan och räven, som när han inte kunde nå rönnbären sa att de var sura.
Ty visst är de politiska rönnbären sura och som man känner sig själv känner man andra: Eller vad sägs om följande: (Under rubriken ”Politisk karriär – ett sjukt begrepp). ” Vårt politiska system som uppmuntrar till internt armbågande och som belönar den som hamnat högt på valsedlar med livsvarig försörjning är i sig korrumperande på ett sätt som det är lätt att se effekterna av i såväl riks- som lokalpolitiken.” Underförstått: Den förfördelade herr Laakso själv hade inte tillräckligt vassa armbågar och blev bara nia på riksdagslistan i Uppsala län trots ivrigt ”suktande efter köttgrytorna.” Och när det sedan också blev platt fall och konkurs i webbföretaget, ja då framstår bitterheten och försöken att blanda bort korten genom att vifta med kvarlevorna av ett sedan trettio år begravt lik i sin rätta dager.

Och hur var det då med den socialdemokratiska oppositionspolitiken. Jo den är för var och en som orkar följa den politiska debatten mycket vital. Och på självaste julafton finns på Aftonbladets debatt sida två artiklar som på ett mycket tydligt sätt speglar skillnaderna i svensk politik. På frågan vad man vill göra åt utanförskapet svarar landets statsminister moderatledaren Fredrik Reinfeldt att visst är det synd om många människor, låt oss tänka på dem så här i juletider och vi inom b-alliansen gör verkligen allt för att bemöta utanförskapet med en politik för arbete. Att den politiken ställer stora grupper utanför samhällsgemenskapen och resulterat i det sämsta opinionsstöd en svensk regering haft på år och dag förtigs givetvis. Inte heller finns det en enda stavelse om att de bättre ställda i samhället måste vara beredda till större uppoffringar för att solidaritet och rättvisa ska kunnas ges ett meningsfullt och konkret innehåll.

Och det är här skiljelinjen i svensk politik framträder som tydligast. Ty av Mona Sahlins budskap på samma sida framgår klart och tydligt att det inte räcker med att i juletid skänka en tanke till alla dem som är fattiga och hemlösa. Rättvisa måste genomsyra hela politiken. Och här hänvisar Mona Sahlin till den socialdemokratiska riksdagsmotion med förslag om en bredare satsning på nya jobb och bättre chans till utbildning som tydligen några socialdemokratiska gnällspikar inte känner till eller inte orkat läsa. Och av Mona Sahlins inlägg framgår också att det är på jobben och utbildningen som resurserna ska satsas inte på slopad förmögenhetsskatt och andra skattelättnader för redan rika och privilegierade.

Som ytterligare exempel på att (s) inte sitter still i båten som borgerliga ledarskribenter (i sällskap med nämnda av nyliberalism drabbade s-krönikörer) hävdar, är två debatter under den gångna veckan.
1. När b-alliansen stod fast vid att privata avtal måste rivas upp för att b-alliansens förslag om sänkt nivå i en trygghetsförsäkring ska vidmakthållas var socialdemokraternas talesman i socialförsäkringsutskottet Tomas Eneroth snabbt ute och meddelade att socialdemokraternas linje var att ingångna avtal självfallet skulle gälla.
2. Och när det Skatteverket i veckan slog larm om att staten riskerar att förlora 60 miljarder per år efter en dom om bolagsskatt, var socialdemokraternas talesman i skatteutskottet Lars Johansson lika snabbt ute och krävde besked av finansministern
om hur ett sådant skattebortfall skulle kompenseras. Samtidigt krävde han en översyn av bolagsskattejuridiken.

Att det sedan är flera s-företrädare än partiledaren Mona Sahlin som agerar och uttalar sig
i politiska frågor visar ju bara på en positiv politisk bredd i det socialdemokratiska laget som bådar gott för framtiden.