Nu opinionsundersökning (SIFO) och ny bekräftelse på att det stora gapet mellan vänster och höger i svensk politik består. Det finns förstås ingen anledning att ”ropa hej förrän man kommit genom åsen (Hallandsåsen)” för att använda min egen skånska variant av ett känt uttryck. Valet är tre år avlägset och mycket kan förstås hända innan det är dags att gå till valurnorna 2010. Men samtidigt som det finns anledning att varna för självsäkerhet och för tidigt uttagen valseger, så finns det lika stor anledning att varna för de röster inom socialdemokratin som är ”ännaklämda” (uttrycksfull skånsk provinsialism av ”djupt oroliga”) för att socialdemokratin huvudsakligen ägnar sig åt att kritisera den sittande b-alliansen och mindre åt att redovisa ett eget alternativ.

För det första är det ett oppositionspartis ”förbannade” skyldighet att kritiskt granska sittande regering och för det andra redovisar socialdemokratin sitt eget alternativ vid varje tillfälle de opponerar mot en politik som förstärker redan djupa orättvisor i det svenska samhället. Konkreta exempel: Sänkta ersättningar i trygghetssystemen, utförsäljning av svenska folkets egendomar, slopande av förmögenhetsskatt, rikemansfastighetsskatt, överklassnära tjänster o.dyl. Socialdemokratins alternativ är självfallet då, det givna vi vill slå vakt om de välfärdsreformer som vi med stora möda och ofta under hårt borgerligt motstånd fått kämpa oss till. Tids nog, efter genomfört rådslagsarbete och en livlig debatt inom partiet har vi skyldighet att redovisa ett sammanhållet politiskt alternativ till det borgerliga systemskifte som nu är på god väg att genomföras.

Jag har just läst Aron Etzlers utomordentligt intressanta bok: ”Trondheimsmodellen – radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.” Den borde vara en given läsning för alla som fortfarande tycker att socialdemokratin ska vara ett klart och tydligt vänsteralternativ till en borgerlig politik byggd på marknadsliberalism och inte en halvljummen ”reparationsrörelse” med enda uppgiften att göra det nyliberala systemskiftet lite mera mänskligt.

Jag har anledning att återkomma till Etzlers skildring av vad som hände i Norge och Nederländerna, när vänstern äntligen bestämde sig för att föra vänsterpolitik. Här bara några preliminära slutsatser. I båda länderna bestämde sig vänstern för att gå till motattack mot borgerlighetens (av socialdemokratin till vissa delar accepterade) privatiseringspolitik och resultatet blev att stora delar av den tidigare förlorade väljarkåren återvände.

Stopp för privatiseringar av offentlig egendom inom välfärdssektorn – skola, vård och omsorg
är under alla förhållanden en god utgångspunkt för en socialdemokratisk offensiv inför 2010 års val. För en sådan politik föreligger uppenbarligen ett gott opinionsmässigt stöd, ett stöd som tränger långt in i den borgerliga väljarkåren. Det finns nämligen mycket som tyder på att även stora mellangrupper inte vill ha privata lösningar och större klyftor. Inför valet 2006 gjordes opinionsundersökningar som visade att en klar majoritet, sjuttio procent föredrog satsningar på offentlig sektor framför satsningar på hushållsnära tjänster. Endast två procent tyckte att det borgerliga förslaget om höjd a-kasseavgift var bra, och inte ens bland borgerliga väljare gillade en majoritet förslaget. Fyrtiotre procent ansåg att förslaget var dåligt, medan trettiotre procent stödde det. Samhällsvetaren Stefan Svallfors undersökningar vid Umeå universitet visar också klart att svenska folket är beredda att betala hög skatt för tjänster inom välfärdssektorn.
Det kommer mera…….