Trots stora egna uranfyndigheter – de bästa i Europa – köper statliga Vattenfall hälften av uranet till de svenska kärnkraftverken från Australien, där både människor och miljö far illa av hanteringen. Tala om dubbelmoral. Och tala om både cynism och hyckleri hos de svenska kärnkraftskramare som går på i ullstrumporna utan att ens nämna ordet uran i sina oftast lobbyistinspirerade lovsånger till kärnkraften.

Vad kärnkraftskramarna också förtränger är att samma politiker, oftast borgerliga, som ena stunden pläderar för fortsatt satsning på kärnkraft, som kommunpolitiker säger nej till uranbrytning i Sverige. Utländska företag provborrar för närvarande i stor skala för uranbrytning på svensk mark. Givetvis är bevekelsegrunderna snöd vinning. Men 22 av 23 kommunpolitiker motsätter sig uranbrytning på hemmaplan.
I en av de gruvor – Olympic Dam – i Australien varifrån Vattenfall hämtar sitt uran skapas 10 miljoner ton radioaktivt gruvavfall varje år, en avfallsmängd som kan öka till 80 miljoner ton inom några år, eftersom företaget, trots de uppenbara och allvarliga miljöriskerna, avser att kraftigt bygga ut produktionen.

De allvarligaste effekterna av den radioaktiva strålningen från uran uppkommer först efter ca. 20 år. Cancer och genetiska skador är vanligare hos gruvarbetarna än hos den övriga befolkningen visar långsiktiga studier. Men det är inte bara Australien som drabbats av dessa problem. Enligt omfattande internationell forskning finns det cancerkluster kring flera urangruvor runt om i världen. Forskningsrapporterna innehåller statistik från urangruvor i Kanada, New Mexico, USA, Ryssland, Tjeckien och Frankrike.

Men trots de uppenbara och allvarliga hälsoriskerna från den ändliga resurs uran, som utgör bränslet i kärnkraftreaktorerna runt om i världen och även i Sverige tiger de svenska kärnkraftskramarna om problemet. De ångar på och kräver fortsatt kärnkraftsdrift utan några som helst skrupler.
Men en kvalificerad gissning är att inte ens en borgerlig regering vågar släppa fram uranbrytning i Sverige. Att importera från länder där miljökraven är mindre rigorösa går däremot bra.

Efter min förra blogg ”Kärnkraftskramarna sabbar förnyelsearbetet” har några kramare dykt upp med det sedvanliga försvaret för kärnkraften, en massa statistikdribblande och svepande påståenden som ”Biooenergi kan inte ersätta oljan.” Nej, vem har påstått detta? Fakta i målet är emellertid att bioenergi har vuxit kraftigt och utgör nu hela 22 procent av energiförbrukningen. Och som energimyndigheten visat är det fullt realistiskt att bygga ut vindkraften till hela 30 TWh till år 2020.
Tyskland har nyligen presenterat ett synnerligen tufft program för energiförnyelse, ett program där kärnkraften ska vara avvecklad bortåt 2020. Kan Tyskland så kan Sverige även om nu befintliga kärnkraftverk kanske inte kan vara helt avvecklade fullt så snabbt. Att bygga nya kärnkraftverk i vårt land borde däremot vara helt uteslutet.