Helle Klein gör i sin betraktelse bl a det nyktra konstaterandet att i samhällsdebatt och politik tycks allt annan än den solidariska medmänniskan stå som ideal. ”Tonen mot ”de bidragsberoende” blir allt råare och de samhälleliga systemen blir alltmer paternalistiska.” Hon tar det pågående borgerliga systemskiftet i Stockholm som utgångspunkt och skriver: ”I många fattiga familjer finns det barn som nu med den borgerliga politiken dubbelbestraffas. Hur ska en arbetslös tvåbarnsmorsa kunna ordna för sitt och sina barns liv om hon blir fången i sin förort eller stadsdel? PÅ vad sätt underlättar ett indraget SL-kort de utsattas chans att få jobb? Ojämlikheten har nu gått så långt och tagit sig så drastiska uttryck som att Rädda barnen nu startat en kartläggning av ”Sveriges gatubarn”. På webbplatsen ”Sociala nätet” skriver Mats Arnonsson: ”Att våra folkvalda nyligen beslutade om hårdare tag i skolan blir i sammanhanget enbart ironiskt; vad blir nästa steg? Ska vi återinföra agan? ” Exemplen kan mångfaldigas.
Och Helle Klein avslutar sin ledare: ”Välfärdssamhället har varit vårt sätt att institutionalisera Ja, för det första krävs politiker som även har modet att utmana den fortfarande alltför dominerande ”satsa-på-dig-själv-mentaliteten”. Vi behöver med andra ord fler politiker som satsar på laget och helheten.
Strax efter läsningen av Helle Kleins klarsynta ledarartikel, tar jag på webben del av Jonas Morians blogg ”De folkvaldas mandat” – en närmast lyrisk skildring av individualismens och personvalets välsignelser. Morians iakttagelse att omsättningen av riksdagens ledamöter har ökat starkt är i och för sig riktig, men att därav dra den tvärsäkra slutsatsen att det beror på en ”avpolitiseringsprocess” och att det är en positiv utveckling att väljarna blir mer trolösa och rörliga är minst sagt diskutabelt.
Han vill att varje folkvald riksdagsledamot ska ha ett starkare personligt mandat. Och ställer därefter nuvarande parti/lagpräglade system i motsatsställning till väljarnas inflytande över vilka representanter man vill ha i riksdagen. Det som i praktiken är lagmoral och solidaritet, insikten om att man inte kan komma till en omröstning i riksdagen som handlar om miljardbelopp av skattebetalarnas pengar, utan att vara någorlunda säker på utfallet. Jag ska ta ett konkret och självupplevt exempel.
2001 röstade vi i riksdagen om ett nytt försvarsbeslut. Det hade föregåtts av en intensiv debatt om bl.a. antalet flygflottiljer. Jag engagerade mig själv personligen hårt för att Ängelholms flygflottilj F10 skulle få finnas kvar (det stod och vägde mellan F10 och F17 i Kallinge) och kämpade tillsammans med andra skånska kollegor så länge det bar för att så också skulle bli fallet. Utgången var länge oviss, men i slutskedet gjordes en uppgörelse i försvarsutskottet som innebar att F10 fick stryka på foten. Denna flottilj delade nedläggningens öde med ytterligare ett tiotal förband runt om i Sverige. Trycket var naturligtvis hårt på alla oss som av mycket logiska skäl kämpat för våra lokala/regionala förband.
Vi hade en mycket ingående diskussion i s-riksdagsgruppen hur vi skulle agera. Gruppledningens inställning var konsekvent och logisk. Man vädjade till alla som var berörda av förbandsnedläggningar att ändå följa regeringens linje som innebar att 8 miljarder fördelades om från försvarsbudgeten till vården – eller om man så vill – kanoner och flygplan byttes ut mot fler händer i sjukvården. Omröstningen i kammaren handlade till syvende och sidst inte om enskilda förband utan om en helhet. Om s k fri röstning skulle råda, ja då hade hela paketet spruckit. Jag röstade med partiet och regeringslinjen och stod rak i den storm som sedan naturligtvis drabbade mig och några andra kollegor på hemmaplan.
Hur tror Morian m fl personvalskramare att vårt land skulle kunna styras på ett ansvarsfullt sätt, om inte sittande regering kunde lita på sitt lag? Att plädera för ökad rörlighet och slumpartade utfall i riksdagsomröstningar är ungefär lika begåvat som att ge ett fotbollslag lösa tyglar och låta dem spela lite hipp som happ.
Ja det är alldeles riktigt. Som riksdagsledamot så är man i första hand en del av sin partigrupp. Och så måste det nog förbli också i framtiden om vi överhuvudtaget ska kunna bedriva en sammanhållen politik på välfärdens grund. Partipiska? Nonsens! Vad det handlar om är laganda och solidaritet.
2007-10-01, 20:28 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Helle klein Jonas morian Solidaritet Personval Jämlikhet Bengt silfverstrand 
Ingenting i Morians inägg motsäger Helle Kleins artikel. De behandlar inte samma ämne.
Vad gäller personval har väl t.o.m. du använt personröster som argument för att du skulle få sitta kvar som "Number One" i Höganäs ;) Bengt Silfverstrand: Jo det är precis vad det är. En alldeles uppenbar motsägelse. Ty den solidaritetstanke som genomlyser hela Kleins inlägg motsvaras i Morians drapa av ett genomgående egoistiskt betraktelsesätt. "Ta för er så mycket ni kan - solidaritet och laganda är ute." F-n tro't! Nej, jag har faktiskt inte drivit några personvalskampanjer vid de tre tillfällen det har varit aktuellt för min del - 1998, 2002, och 2006. Vid de båda senaste tillfällena fick jag ändå flest personröster på s-listan, men det är ju en helt annan sak.
Du gör en ganska vågad tolkning av Morians inlägg på dennes bekostnad. Att vara för personval är inte detsamma som att vara osolidarisk mot svaga människor.
Vad gäller dina personvalsröster kan jag bara gratulera dig ifall du fick röster utan kampanj. Bengt Silfverstrand: Men det är väl inte särskilt vågat att påstå att den personvalslinje som Morian m fl företräder nämligen att den enskildes profileringsbehov ska vägra tyngre än lagets solidariska sammanhållning leder till att svagare grupper i samhället får ett sämre stöd.
Jo det är vågat. Även enskilda individer kan vara solidariska enligt socialdemokratisk modell. Det är inte partiet som sossar vill värna om, utan de svaga. Även jag som är liberal betvivlar inte era goda avsikter, även om jag anser (förstås) att ni väljer fel väg.
Bengt Silfverstrand: Ja, kaka söker ju maka, och det är förstås fullt naturligt att liberalen Jonas P. stöder liberalen Jonas M. Självfallet kan även enskilda individer vara solidariska, men det är bara individer i samverkan (kollektiv) som kan åstadkomma långsiktiga och konkreta politiska resultat. Därför är laget i politiken precis som i idrotten större än individen.
Jonas Morian är inte liberal. Han är min politiska motståndare och jag kommer ladrig att rösta på honom i ett allmänt val.
Du tillhör en vänsterfalang inom socialdemokraterna som svartmålar socialdemokrater som har ett annat synsätt. Hur solidariskt är det och exakt ilken laganda åberopar du när du på ett elakt sätt attackerar dina partikamrater? Och slutligen, i ett samhälle där kollektivet är större än individen är ingen individ värd någonting. Bengt Silfverstrand: Jomenvisst är Jonas Morian liberal, och det är väl inget att skämmas för. Socialdemokratin är ett stort parti, med stor spännvidd, och för övrigt finns det också många sorts djur i vår herres hage.... Jag tillhör ingen särskild falang inom socialdemokratin. Under min tid som riksdagsledamot blev jag beskylld för såväl höger- som vänstervridning. Att jag sedan har hjärtat till vänster är och ser som min främsta uppgift att bekämpa orättvisor är en helt annan sak än förenklad "etikettpåklistning", något som med förkärlek nyliberaler ägnar sig åt. Att kalla kritik mot att vissa socialdemokrater t ex förespråkar ännu mer egoism i valsystemet, hushållsnära tjänster, mer privata arbetsförmedlingar etc. för "attacker" är nog trots allt att ta i rätt rejält. Din avslutning är närmast formidabel. Med det synsättet skulle en individuell fotbollsspelare i ett lag inte vara värd någonting. Den liberalismen, den liberalismen.....
Bengt, några kommentarer:
1) Det jag lyfter fram i mitt inlägg – som finns att läsa på http://promemorian.blogspot.com/2007/10/de-folkvaldas-mandat.html, för dem av er som vill ha källhänvisningar – är att väljarna bör få större inflytande över vilka som representerar dem i våra högsta beslutande församlingar, och att våra folkvalda ska få en högre grad av personligt mandat och ansvar. Till skillnad från dig så har jag ett hyfsat högt förtroende för människor som engagerar sig politiskt och för de enskilda väljarna. Jag tror inte risken är så stor för att riksdagen ska fyllas av ”svenska mästare/mästarinnor i gyttjebrottning, uppburna skådisar, penningstinna Timbrolakejer”. 2) Formuleringen ”avpolitiseringsprocess” är inte min utan hämtad från skriften Exit riksdagen. Det framgår om man läser mitt inlägg. Det är alltså inte jag som drar den ”tvärsäkra slutsatsen” du tillskriver mig. 3) Jag har definitivt inget emot lagmoral och solidaritet – då hade jag knappast ägnat de senaste drygt 20 åren som aktiv inom socialdemokratin. Däremot tycker jag att det är rimligt att skattebetalarna i högre grad än i dag själva ska få avgöra vilka folkvalda de vill ska hantera de miljardbelopp du beskriver. Och även kunna utkräva ett större ansvar av de enskilda ledamöterna. 4) Jag är övertygad om att kompetenta regeringar, sammansatta av partier där man hyser förtroende för sina förtroendevalda, inte skulle ha några större problem att förankra sin politik i riksdagsgrupper där fler ledamöter än i dag var personvalda. Det handlar om respekt och goda argument. Detta tror jag nog att åtminstone socialdemokratin skulle klara av. Gör inte du det? 5) Jag anser inte att en riksdagsledamot i första hand är en del av sin partigrupp, utan i första hand en folkvald representant vars uppgift är att på bästa sätt fullfölja det uppdrag hans eller hennes väljare gett. Detta står inte alls i motsättning till att bedriva en sammanhållen politik på välfärdens grund. Åtminstone inte för socialdemokrater. Bengt Silfverstrand: Välkommen till min blogg, Jonas! Här kommer mina kommentarer: 1. Mitt förtroende för människor som engagerar sig politiskt är minst lika stort som ditt. Men för att åstadkomma något så krävs det att de enskilda individerna samverkar, och att denna samverkan väger tyngre än den enskildes behov av att profilera sig. Jo risken för att få in fler "gyttjebrottare" i riksdagen är faktiskt övergängande. Spåren efter de redan avverkade "personvalen" förskräcker. 2. När det gäller "avpolitiseringsprocessen" så framgår det klart av ditt inlägg att du bejakar densamma. Så varför nu svänga sig? 3. Skattebetalarna är mest av allt intresserade av att deras pengar används på ett ansvarsfullt sätt. Och det synsättet befrämjas bäst om det är klart sammansvetsade lag som företräder partierna i folkvalda församlingar i allmänhet och i riksdagen i synnerhet. 4. Egentligen finns svaret även på denna fråga i svaret på den föregående. Jodå, jag har stort förtroende för de enskilda riksdagsledamöterna och ser gärna att de profilerar sig mera i för väljarna relevanta frågor - genom att i ännu högre grad än idag resa runt i valkretsen och i landet och träffa människor i olika sammanhang. Däremot torde både väljare och skattebetalare vara mindre betjänta av riksdagsledamöternas champagnemottagningar, "trapetsuppvisningar" eller liknande jippon. 5. Så länge en riksdagsledamot väljs in på en "laglista" så företräder han/hon givetvis det lag listan representerar. Att han/hon är folkvald är ju ingen motsägelse. Listorna sammanställs i demokratiska processer och det står var och en fritt att delta i dessa processer. Att ytterligare befrämja ett system som luckrar upp partilojaliteten gagnar minst av allt socialdemokratinm, vars styrka är just helheten och sammanhållningen.
För övrigt noterar jag att du i samma andetag slår fast att jag är liberal, och tar avstånd från "förenklad 'etikettpåklistning', något som med förkärlek nyliberaler ägnar sig åt". Det säger nog mer om dig än om mig.
Bengt Silfverstrand: Men det var väl mycket tydligt vad jag menade med liberala åsikter. Sådana finns ju bevisligen även inom socialdemokratin. Och att förespråka mer individuella lösningar på område efter område är i sanning liberalt, när det inte rentav är nyliberalt.
1) Ärligt talat Bengt, att döma av det du skriver så verkar du faktiskt inte hysa något vidare förtroende för vare sig människor som engagerar sig politiskt eller för väljarna om du tror att en ökad betydelse personvalet skulle innebära att riksdagen fylldes av gyttjebrottare, skådisar och ”penningstinna Timbrolakejer”. Du skriver att spåren efter de redan avverkade ”personvalen” förskräcker – vilka gyttjebrottare, skådisar och ”penningstinna Timbrolakejer” menar du har tagit plats i riksdagen till följd av personvalsmöjligheten?
2) Du skrev: ”Morians iakttagelse att omsättningen av riksdagens ledamöter har ökat starkt är i och för sig riktig, men att därav dra den tvärsäkra slutsatsen att det beror på en ’avpolitiseringsprocess’ och att det är en positiv utveckling att väljarna blir mer trolösa och rörliga är minst sagt diskutabelt”. Vad jag i själva verket skrev var att Shirin Ahlbäck Öberg, Jörgen Hermansson och Lena Wängnerud i sin skrift ”Exit riksdagen” hävdat att det pågår en ”avpartipolitiseringsprocess” (deras citationstecken, inte mina), något jag tyckte var ”en spännande och i grunden positiv utveckling”. Ska du tillskriva mig uppfattningar så får du göra det korrekt. 3) Jag tror också att skattebetalarna är intresserade av att deras pengar används på ett ansvarsfullt sätt. Därför menar jag att det är rimligt att de får ett relativt stort inflytande över vilka de anförtror ansvaret att hantera dem. Och ett lag är ingenting utan sina spelare; i det här fallet spelare som främst företräder folket – inte partier. 4) Det du kommenterar är något helt annat än det jag skrev. Så jag upprepar frågan: tror du inte att en socialdemokratisk regering med respekt och goda argument utan några större problem skulle kunna förankra sin politik i en riksdagsgrupp där fler ledamöter än i dag var personvalda? För övrigt har jag överhuvudtaget inte argumenterat för ”champagnemottagningar, ’trapetsuppvisningar’ eller liknande jippon” – så varför tar du ens upp det? 5) Här har vi uppenbarligen olika grundsyn, och det handlar nog i mångt och mycket om en generationsfråga. Bland många människor under 50-årsstrecket så har man svårare att identifiera sig mig och känna förtroende för stora, ansiktslösa kollektiv eller ideologier. I stället vill ha man mer personliga relationer till andra individer. Detta ser inte jag som något negativt, utan är något vi inom socialdemokratin måste klara av att möta. Därför behöver vi ett system som tar tillvara på det bästa från såväl individuellt ansvar och mandat, som helhet och sammanhållning. * * * PS: Jag börjar bli hjärtligt trött på att du etiketterar mig – en socialdemokratisk partivän – som liberal. Jag är en minst lika god socialdemokrat som du, verksam inom ett parti med stor bredd och högt i tak. Låt oss lägga av med etiketterandet och glåporden och faktiskt bemöta varandra med hederliga argument. Bengt Silfverstrand: 1. Jo jag har mycket stort förtroende för de enskilda väljarna och förtroendet var förmodligen ömsesidigt eftersom jag fick förtroendet att vara riksdagsledamot i hela 27 år. Ett annat uttryck för förtroendet var att jag praktiskt taget "bombades" med talarförfrågningar under hela min aktiva riksdagstid. Sen måste väl du som driven journalist begripa att det där med "gyttjebrottare" etc. var tillspetsat. Men att det finns många exempel på personvalda riksdagsledamöter som sätter egenintresset före rörelseintresset borde vi väl kunna vara överens om. 2. Inte heller här kan jag se att jag gjort någon feltolkning. Du tycker att "avpolitiseringsprocessen" är spännande och positiv. Det tycker inte jag. Av det enkla skälet att minskar det politiska inflytandet, så ökar i motsvarande grad marknadskrafternas inflytande ytterligare. Och det tycker jag faktiskt inte är särskilt förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar. 3. Ett lag är ingenting utan sina spelare. Nej därom är vi överens. Och spelarna lär knappast heller nå några resultat om de inte samverkar och samordnar sina insatser. Alla som valts in till något politiskt förtroendeuppdrag i allmänna val företräder folket. Det finns ingen som helst motsägelse i detta och att företräda ett parti. Den demokrati som består av slumpmässiga utfall beroende på att lagmoralen uppslöses och det enskilda intresset tar överhanden, vill åtminstone inte jag leva i. 4. Jag tror under alla förhållanden att det blir väsentligt mycket svårare att genomdriva t ex impopulära men ibland nödvändiga beslut, om större utrymme ges för soloraider och populistiska utspel. 5. Nej, jag tror inte alls att det är en generationsfråga. Jag var en av de första i den riksdagsgrupp jag kom att tillhöra från 1976, som drev frågan om att socialdemokraterna måste satsa betydligt mer på att profilera sig genom moderna mediametoder och därmed också personlig profilering. Och erfarenheterna visar att en sådan profilering, som givetvis ska koncentreras på socialdemokratiska värderingsfrågor, har ingenting med personrelaterade valsedlar att göra. p.s. Jag har aldrig ifrågasatt att du skulle vara en lika god socialdemokrat som jag. Jag har bara konstaterat att du framträder med en del åsikter som definitivt är mer liberala än socialdemokratiska. Som journalist borde du väl ändå kunna skilja mellan glåpord och p g a åsikter framförd kritik. d.s.
Bengt Silfverstrand skrev:
"Att kalla kritik mot att vissa socialdemokrater t ex förespråkar ännu mer egoism i valsystemet, hushållsnära tjänster, mer privata arbetsförmedlingar etc. för "attacker" är nog trots allt att ta i rätt rejält. Din avslutning är närmast formidabel. Med det synsättet skulle en individuell fotbollsspelare i ett lag inte vara värd någonting. Den liberalismen, den liberalismen..... " Det är inte kritik utan en attack. Du ställer Morian i motsatsförhållande till solidaritet mot de svaga. Min avslutning var givetvis formidabel; i ditt kollektivistiska samhället är kolletktivet större än individen och med ditt synsätt är de enskilda spelarna i sig intet värda. Liberalismen står givetvis i motsats till detta. Individen sätts i första rummet. Bengt Silfverstrand: Du pratar i nattmössan. Vad jag sagt är att lagintresset när allt kommer omkring måste vara större än den enskilde individens intressen. Bortser man från detta och lämnar särintressen fritt spelutrymme i t ex riksdagsomröstningar då krackelerar demokratin vilket ytterst går ut över de enskilda individerna. Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg! |
Bengt Silfverstrand
 Valkrets: Höganäs, Skåne Adress: Näckrosvägen 9 260 40 Viken Mobil: 076-211 7481 Visa mina kontaktuppgifter
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Arkiverade blogginlägg
Sök på webbsidan
|
Kommentar av Jonas Pettersson - 1 oktober 20:45, 2007 
Bengt Silfverstrand, Näckrosvägen 9, 260 40 Viken, Mobil: 076-211 7481, Skicka e-post till mig
Copyright © 2013 Bengt Silfverstrand, www.s-info.se
0,10938
