Synpunkter på rådslaget om ”Ny skolpolitik?”
Upplägget är mycket ambitiöst och ger goda förutsättningar för en genomgripande diskussion om skolpolitiken vilket det socialdemokratiska partiet är i stort behov av.

Jag kommer att inskränka mina kommentarer till några principiella ställningstaganden, en fördjupning av förhållandet mellan den allmänna kommunala skolan å ena sidan och den nu närmast lavinartade ökningen av antalet privatskolor å den andra sidan, samt en kommentar till den aktuella debatten om behovet av en ny gymnasiereform.

Det finns trots det välformulerade och nyanserade rådslagsmaterialet en uppenbar motsägelse i detsamma. Rådslaget inleds med orden ”Skolan är för oss en språngbräda för det jämlika samhället.” Óm detta även fortsättningsvis ska vara vår målsättning, så kan vi inte sväva så till den milda grad på målet i vår inställning till utvecklingen av antalet privatskolor som vi fortfarande gör och som rådslagsmaterialet tyvärr också ger uttryck för. Ty det föreligger en alldeles klar motsättning mellan jämlikhetsmålet å ena sidan och den valfrihet som vårt parti förenklat menar vara huvudpoängen med tillgången till ett synnerligen brokigt urval av privatskolor.

Om vi som det heter i inledningstexten ”vill koncentrera oss på de verkliga utmaningarna för framtiden, hur skolan ska bli en spjutspets i kunskapssamhället och bidra till att bidra till att bryta segregation och klassklyftor”, ja då kan vi inte stillatigande nöja oss med konstaterandet att ”friskolorna har kommit för att stanna” utan måste inse att just den närmast okontrollerade utvecklingen av dessa skolor är den kanske viktigaste förklaringen till utvecklingen mot ökad ojämlikhet och vidgade klassklyftor på skolområdet.

Att socialdemokratin kommit att uppfattas ”stå för en kravlös skola utan tydliga kunskapskrav” tror jag i allt väsentligt sammanhänger med ”baksidan” på kommunaliseringsreformen. Vi har släppt alltför mycket av det nationella perspektivet och accepterat att alltför mycket av makt och inflytande flyttats över till kommunerna och därifrån till de enskilda skolenheterna. Har man fortfarande som ambition att skolan ska vara en ”skola för alla”, ja då är det närmast naivt att tro att den ökade s k mångfalden och decentraliseringen är ”bästa dräng” i sammanhanget.

Jag menar därför som slutsats för detta principiella resonemang att (som det formuleras på sid. 6 i frågeformuläret) ”vi ska vara beredda att skapa nationella regler för ett mer rättvist ersättningssystem, även om det skulle gå ut över en del av den kommunala friheten.”

Jag kommenterar härefter frågorna 2 och 3 i ett sammanhang, eftersom de har klara beröringspunkter.
I den sammanhållna kommunala skolan – grannskapsskolan – där direktörens barn går tillsammans med arbetarens, svart tillsammans med vit, kristen tillsammans med muslim ökar möjligheterna att redan från grunden överbrygga kulturella, sociala och etniska motsättningar och sålunda skapa förutsättningar för tolerans, demokrati, empati och inlevelse i varandras villkor. Dessa värden torde bäst utvecklas i en tidig, bestående och ömsesidig kommunikation mellan skolkamrater.

Nuvarande utveckling på friskoleområdet innebär ett allt tydligare uppbrott från denna grundläggande målsättning för socialdemokratisk skolpolitik.
En våg av privata skolor sköljer nu över landet. Hela 563 ansökningar om privatiseringar av skolor har inkommit i år. Det är 200 fler än förra året. ”Skolboomen är ett gott tecken”, jublas det från borgerligt håll. ”Det ökar valfriheten?” Men leder denna utveckling verkligen till en ökad valfrihet för alla? Nej, vad vi nu allt tydligare börjar se är en trend som går åt det motsatta hållet.

På flera håll, främst i Stockholmsområdet och i Skåne (Helsingborg är ett aktuellt exempel) innebär den starka expansionen av privatskolor att kommunala skolor riskerar att läggas ner på grund av sviktande elevunderlag. Syftet med privatskolor – oegentligt betecknade som ”friskolor” - var ju att öka elevers och föräldrars möjligheter att välja skola, men om det bara blir privat drivna skolor på en ort, så blir det förstås inte mycket av valfrihet kvar. Det kommunala monopolet riskerar att bytas mot ett privat monopol.

På flera håll leder överetableringen av privatskolor till att elevernas rätt att gå i en kommunal skola inskränks kraftigt. Konsekvensen av detta blir i sin tur att många elever tvingas till kortare eller längre resvägar. Alla barn har rätt att gå i en kommunal skola. Och nu tvingas Skolverket – äntligen – att pröva var gränsen går för hur lång resväg till skolan som kan anses acceptabel.

FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna åberopas av de borgerliga partierna och tyvärr också av miljöpartiet när det gäller synen på privatskolor. Men det finns i själva verket ingen konvention som tvingar Sverige att betala ut skattemedel till religiös vidskepelse och inte heller till affärsdrivande privatskolor.

Aktuell statistik över vilka huvudmän som ligger bakom landets privatskolor ser ut så här:
Aktiebolag 345 st.
Ekonomisk förening 145 st
Fysisk person (enskild firma) 25 st
Handelsbolag 13 st
Ideell förening 132 st
Kommanditbolag 1 st
Stiftelse 122 st
Trossamfund 3 st
Totalt 786 st

Ordet ”friskola” är när allt kommer omkring något av ett språkligt missfoster och ägnat att vilseleda om vad som ytterst driver huvudmännen bakom dessa skolor. Bevekelsegrunderna för att starta sådana skolor kan sammanfattas som följer:
1. Vinstintresset
2. Religiösa särintressen
3. Någon ideologi som skiljer sig från vad som gäller i kommunala skolor.

När det gäller vinsten som yttersta drivkraft bakom intresset att starta en privatskola så har Anders Hultin, VD i Kunskapsskolan AB, uttryckt saken rakt på sak: ”Det är med skolbolag som med flygbolag. Det gäller att fylla stolarna, det är de två sista som ger vinsten.”

Även talet om konkurrens på lika villkor skorrar falskt. Sanningen är att privatskolor ofta kommer i ett gynnsammare läge genom att optimera klasstorleken – innebärande att kommunen får ta hand om de barn som ”blir över” – undvika barn med särskilda behov och minimera lokalytorna. I själva verket är vi på väg mot ”tvådelat” system där det på en del orter snart blir lika vanligt att skolan väljer elever som att eleven väljer skola.

Nyliberalers och marknadsfundamentalisters målmedvetna arbete för en återgång till privilegieskolan, där elever delas upp efter inkomst, social bakgrund, etnisk härkomst eller religionstillhörighet måste stoppas.

En socialdemokratisk skolpolitik som vill bryta klassamhället måste utformas enligt följande regelverk:

Att skollagen ändras så att privatskolor endast ska kunna komma till stånd genom avtal mellan kommunen och skolan och att full insyn från kommunens sida ska gälla för samtliga i kommunen verksamma skolor.
Att bidrag ur skattemedel inte ska utgå till skolor som drivs på konfessionell grund
Att överskott som genereras i privatskolor ska återinvesteras i skolverksamheten
Att privatskolor ska följa samma regler som de kommunala skolorna, vara öppna för alla elever och vara avgiftsfria.

Fråga 6
”Kan vi vara nöjda med att 25 procent inte når målen i gymnasieskolan?” Svar: Nej, det kan vi definitivt inte vara. Och här måste vi nog vara beredda att ”bita lite i det sura äpplet.” Jag tycker därför vi ska ta oss en allvarlig funderare på de synpunkter i frågan som Morgan Johansson nyligen framförde i en artikel på DN-debatt. Kampen mot sorteringsskolan och den privatisering av skolan som innebär en ännu större skiktning av eleverna, måste skärpas men det måste i det sammanhanget då också ge oss en tankeställare att det s k individuella programmet, tänkt att bara omfatta en mindre grupp ungdomar, blivit ett av gymnasieskolans största program. Vi kan som Morgan Johansson påpekade i nämnda artikel: ”inte acceptera att barn nu delas upp i fattiga och rika, svarta och vita, kristna och muslimer, som en följd av den explosionsartade utvecklingen av friskolor, framför allt i storstadsområdena.”

Därför borde det inte vara fel att åtminstone pröva möjligheten till någon form av överenskommelse över blockgränsen, i vilken, om vi ger avkall på kravet att yrkesinriktad gymnasieutbildning ska ge behörighet till högskolan, ingår en massiv satsning på komvux, vilken möjliggör för berörda ungdomar att senare kunna läsa in högskolebehörigheten.

Viken den 30 september 2007
Bengt Silfverstrand
f.d. riksdagsledamot och ledamot i utbildningsutskottet 1988-1998
nu kommunfullmäktigeledamot i Höganäs kommun
samt VU- och styrelseledamot i Höganäs arbetarekommun