Det socialdemokratiska rådslagsarbetet har kommit igång och då gäller det naturligtvis att förutsättnings- och fördomslöst vända på alla stenar. Frågan är sedan bara vad man hittar under stenarna och vilka slutsatser man drar av fynden. En del partivänner, tycker att allt ska omprövas och några går så långt så att man tycker införandet av "gräddfiler" i sjukvården inte är något för socialdemokratin att motsätta sig.

Andra tar i stället en allt tydligare samhällsutveckling mot ökade klyftor och orättvisor till intäkt för att socialdemokratins viktigaste uppgift nu är att åter sätta jämlikhetspolitiken högst på dagordningen. En som i detta sammanhang slår huvudet på spiken är riksdagsledamoten och chefredaktören för vår idétidskrift ”Tiden”, Bo Bernharsson, som också varit verksam i såväl partiets som det skånska partidistriktets valanysgrupp, när han konstaterar att ”socialdemokraterna glömde att gå i opposition, att opponera mot orättvisor och ojämlikhet.”

Rent praktisk inspiration för att en tydlig vänsterprofil kan vara en framgångslinje i ett val kan nu inhämtas från vårt västra grannland Norge. Att ständigt och ängsligt vända blickarna mot mitten tror jag däremot inte är någon vinnarlinje när det nu gäller att mobilisera styrkorna inför 2010 års val och visa att det faktiskt finns två tydliga alternativ i politiken men att det bara är det ena av dem – vänsteralternativt som prioriterar rättvisefrågorna,

Något orättvis i detta sammanhang är emellertid den kritik som riktats mot förra s-statsrådet Morgan Johansson när han på DN-debatt den 19 september pläderar för en bredare och gränsöverskridande uppgörelse om skolan. Jag känner Morgan Johansson mycket väl och det minsta man kan beskylla Morgan för är att han skulle ha blivit ”besmittad” med borgerligt tankegods.
Vad det hela handlar om är ett krasst konstaterande av att den förra gymnasiereformen med allmän behörighet på alla program inte blev vad vi tänkt oss. Att 25 procent av eleverna inte klarat målet i alla ämnen och att det s k individuella programmet, tänkt att bara omfatta en mindre grupp ungdomar, blivit ett av gymnasieskolans största program måste ge en tankeställare även till aldrig så inbitna förespråkare för en skola fri från sortering.

Och självfallet ska kampen mot sorteringsskolan och den privatisering av skolan som ofelbart leder till en ännu större skiktning av eleverna var socialdemokratins viktigaste strävan på skolområdet. Vi kan som Morgan Johansson påpekade i sin DN-artikel ”inte acceptera att barn nu delas upp i fattiga och rika, svarta och vita, kristna och muslimer, som en följd av den explosionsartade utvecklingen av friskolor, framför allt i storstadsområdena.

Ska någon överenskommelse överhuvudtaget träffas med något borgerligt parti om en ny stor skolreform så måste denna dels innehålla en rejäl satsning på komvux, som möjliggör för de ungdomar som läser en yrkesinriktad gymnasieutbildning utan allmän behörighet att senare kunna läsa in behörigheten på komvux. Därutöver måste reformen också innefatta en rejäl skärpning av kraven på att få starta privatskolor, med tonvikten på slopande av statsbidragen till religiösa sådana skolor och att eventuell vinst i privatskolor återföres till skolverksamheten.

---------------

P.S Till debatten om Göran Perssons klantiga hantering av avgångsvederlaget från tiden som statsråd. En del socialdemokrater försvarar agerandet med hänvisning till att GP bara följt ett gällande regelverk. Det är verkligen att göra det enkelt för sig. När regeln tillkom så hade den som utgångspunkt de kvittningsmöjligheter som kan vara motiverade i näringsverksamhet i allmänhet. Däremot var det aldrig tänkt att politiker som erhåller avgångsvederlag mot bakgrund av den osäkerhet och otrygghet som är förknippade med uppdraget som heltidspolitiker skulle kunna behålla denna ”fallskärm” ograverad om man efter politikertiden erhöll andra inkomster. Mot den bakgrunden kan man med starkt eftertryck hävda att Göran Persson missbrukat systemet och att detta skadar både demokratin och honom själv.

Dagens ledarkommentar i Aftonbladet kan tjäna som en mycket träffande sammanfattning av Göran Perssons färd på villovägar i de yttersta av dessa dagar: ”Att en socialdemokratisk ledare tycks redo att utveckla de åsikter beställaren önskar och betalar för, är kanske till och med allvarligare än att han tänjer reglerna för avgångsvederlag till det yttersta. Det senare ger intryck av personlig vinningslystnad, det förra att politiska åsikter kan köpas.
Då handlar det inte längre bara om Göran Perssons privata affärer, det handlar om förtroendet för demokratin.” D.S