Är vi för fattiga för att arbeta, frågade retoriskt Ernst Wigforss, legendarisk finansminister och den som i praktiskt politik först lanserade den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes teorier om hur staten kunde intervenera för att stimulera ekonomin och skapa sysselsättning.

Den tillspetsade frågan ställdes i ett läge då borgerligheten benhårt höll fast med att staten inte skulle ingripa med aktiv konjunkturpolitik utan att balansen på arbetsmarknaden kom att återställa sig själv om bara priset på arbete d v s lönerna blev tillräckligt låga när konjunkturen var svag.

Ekonomer som Meidner och Rehn förfinade därefter den svenska modellen som länge kom att präglas av full sysselsättning. Sedan riksbanken blivit ”självständig” och målet om full sysselsättning övergivits till förmån för ett inflationsmål på 2 procent (+ - 1%), ett mål som under lång tid i själva verket kraftigt underskridits har arbetslösheten bara under korta perioder varit lägre än 4% vilket de numera styrande nyliberala ekonomerna kallar för ”jämviktsarbetslöshet.”

Genom att inflationsmålet under längre perioder underskridits har arbetslösheten i praktiken varit högre än den med en mer flexibel penningpolitik hade behövt vara.
Det är med andra ord en ren utopi att vi ska kunna återskapa full sysselsättning med nuvarande ekonomisk/politiska doktrin om jämviktsarbetslöshet. Ett närmare studium av den nyss framlagda finansplanen visar också att alliansregeringen trots verbala utläggningar om att vi är på väg mot full sysselsättning i själva verket inte, trots de goda tiderna, kommer under 4 procents arbetslöshet.

När ekonomin går på högvarv och överskotten i statens affärer uppgår till 140 mdr kronor så måste i kontrast till den Wigforsska frågeställningen ställa den omvända frågan – Är vi för rika för att arbeta?
Ja, uppenbarligen anser finansminister Borg och b-alliansregeringen att så är fallet.

En annan faktor som understryker vilket fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser denna rikemanspolitik är, är utvecklingen av socialbidragen. De uppgår på årsbasis till 4,6 mdr kronor och har trots de goda tiderna inte minskat. Detta är följden av neddragningarna i arbetslöshetsunderstödet, slaktandet av komvux etc.

Den borgerliga politiken är bevisligen kontraproduktiv. Om vi inte har råd att komma under fyra procents arbetslöshet ens med nuvarande högtryck i ekonomin, hur ska det då bli när tiderna blir sämre?

Lägg därtill att de som genom sjukdom och arbetslöshet befinner sig i utanförskap får betala de skabrösa skattesänkningarna till redan välbeställda, så är bilden av det pågående systemskiftet solklar. Och så finns det dem som påstår att det inte är någon större skillnad mellan höger och vänster i svensk politik.