Lotta Gröning, debattredaktör på Aftonbladet har bytt verbal klädedräkt. Under sin som politisk redaktör för Norrländska Socialdemokraten var hon en av de tydligaste vänsterrösterna i svensk press. I sin nya roll ägnar hon sig närmast åt gnäll och ibland råskäll på politiker i allmänhet.

Aftonbladet har därmed skaffat sig tre politiska ansikten.
På ledarsidan talar i stort sett samstämmigt en socialdemokratisk röst. Och fattas bara om det inte i den av borgerligt tankegods kraftigt överdimensionerade svenska dagspressen skulle finnas någon som företrädde socialdemokratiska värderingar och dagspolitiska uppfattningar.
På nyhetssidorna framträder så Lena Mellin som något av en politisk överdomare dock med en svag lutning åt borgerligheten som inte granskas med på långt när samma kritiska blick som den förra socialdemokratiska regeringen. Det handlar i Lena Mellins fall inte om nyhetsjournalistik utan i regel mest om tyckande.

Lotta Grönings spalt på debattsidan är ytterligare en åsiktsmaskin. I lördagens spalt är den socialdemokratiska oppositionen föremål för Grönings vrede. Hon påstår utan någon närmare analys att ”oppositionens råskäll biter inte.” Detta sker samtidigt som socialdemokraterna i en färsk stor SIFO-mätning ökar sitt stöd samtidigt som förtroendet för den styrande b-alliansen minskar. Vad man än tycker om opinionsundersökningar så är det uppenbart att oppositionen, i motsats till vad Gröning och andra journalister anser, ”biter” och ”biter” ordentligt.

Parallellt med dessa diametralt skilda uppfattningar hos en svensk journalist å ena sidan och allmänheten å den andra sidan, läser jag mediaforskaren Kent Asps inlägg på DN-debatt den 22 september. Asp skriver om en ny stor undersökning som visar att journalisterna har makten över politikens dagordning.

Svenska folket anser alltså att journalisterna har ett större inflytande över den politiska debatten än politikerna. År 1989 bedömde allmänheten att regering och departement hade det klart största inflytandet över den politiska dagordningen. 2005 ansåg folket att journalisterna hade det klart största inflytandet. Denna kraftiga maktförskjutning anses som rentav uppseendeväckande och det kan man ju hålla med om.

Asp konstaterar att ”om allmänhetens uppfattning stämmer med verkligheten är i detta sammanhang inte det väsentliga. Det väsentliga är att uppfattningen existerar.”

Med den här redovisade utvecklingen borde det vara ännu mera angeläget för socialdemokratin att ta medias betydelse för opinionsbildningen på större allvar. Och ur ett bloggvärldsperspektiv stillsamt erinra tvehågsna socialdemokratiska bloggare att de sannerligen inte behöver sätta sitt ”socialdemokratiska ljus under skäppan.”

Det som slutligen är lite trist med Lotta Grönings senaste råskäll på socialdemokratin är att hon låtsas vara omedveten om den politiska dagordningen. Den dagordning som innebär att den socialdemokratiska oppositionen efter att först fått möjlighet att kommentera b-regeringens budgetproposition redovisar sitt eget alternativ i form av en partimotionen vid utgången av riksdagens allmänna motionstid om några veckor.