Det vore att göra det alltför enkelt för sig att skylla den socialdemokratiska valförlusten på vårt kraftiga underläge i media. Ändock kan man konstatera att radio och TV, såväl som pressen har stor betydelse för den politiska opinionsbildningen och att socialdemokratin i det långa loppet förlorar på att inte ta mediafrågorna på tillräckligt stort allvar.

Så t ex är jag alldeles övertygad om att arbetarrörelsens svaga ställning i Stockholmsområdet till mycket stor del beror på avsaknaden av en daglig tidning där. Sedan Dagens Nyheter blivit en utpräglad borgerliga partimegafon så har sannolikt den bilden ytterligare förstärkts.

Också i min egen landsdel Skåne torde man på goda grunder kunna påstå att den totala borgerliga dominansen på pressidan i mycket stor utsträckning förklarar den allt blåare politiska kartbilden.

Jag ska här ta tre aktuella exempel som visar hur media ”gosar” med borgerligheten och där tyvärr även TV:s publicservice kanaler, aningslöst eller medvetet, ska jag låta vara osagt försummar sin viktiga uppgift att kritiskt granska makthavarna.

1. I en s k analys av b-alliansens budget intervjuades i onsdags den rutinerade politiske TV-reportern Karin Andersson. Hon påstod utan att syn- och hörbarligen darra på stämman att en förklaring till det ursvaga väljarstödet för alliansen var att man inte fått ut sitt budskap i media. Men i verkligheten förhåller det sig väl precis tvärtom. Uppbackningen av b-alliansen har varit i det närmaste total på den borgerliga monopolpressens ledarsidor. Och även nyhetsreportagen har ofta varit färgade mer eller mindre i blått. Att b-alliansens ställning ändå är så svag i väljaropinionen kan förstås då bero på att väljarna är luttrade och vid det här laget har en uppövad förmåga att skåda bakom retoriken och se den krassa verkligheten i form av alla försämringar som drabbar samhällets svaga grupper. Man har med andra ord upptäckt att bakom Fredrik Reinfeldts mjuka Jacobsröst döljer sig Esaus ludna händer.

2. Till dagens morgonsoffa i SVT 1 hade inbjudits tre personer att kommentera
b-alliansens budget. Peter Wolodarski nyliberal ledarskribent på DN, Göran Hägg
lealös ”alltyckare” och en redaktör för syndikalistorganet Arbetaren. Samtliga ägnade
stora delar av sina inlägg till att kritisera den socialdemokratiska oppositionen i stället
för att kritiskt granska den framlagda b-budgeten. För det verkliga klavertrampet svarade Wolodarski när han betecknade barnomsorgen som styrd av staten och vårdnadsbidraget som en frihetsreform. Verkligheten är för den som tänker efter den motsatta.

Arbete är frihetsskapande och för att överhuvudtaget bereda fler möjligheten att gå ut på arbetsmarknaden så behövs en väl utbyggd barnomsorg. Det står givetvis var och en fritt att avstå från att utnyttja dagis, och de som avstår ska självfallet ha respekt för detta. Men om man nu väljer att stanna hemma med sina barn så är det fullständigt absurt att detta ska subventioneras av andra skattebetalare.

3. Helsingborgs Dagblad - daglig monopoltidning i NV-skåne kallar sig ”oavhängig.”
Det är en fullständigt falsk varubeteckning, ty i själva verket är tidningen starkt borgerlig avhängig. Visserligen har tidningen några duktiga ledarskribenter som inte sällan anstränger sig till det yttersta för att vara så uppriktigt analytiska och objektiva som det bara är möjligt. De två jag tänker på kan gärna namngivas. De heter Lotta Hördin och Sven-Åke Olofsson, den senare tillika tidningens politiske huvudredaktör. Men trots ibland goda föresatser så sticker den borgerliga bockfoten inte sällan fram. Och i dagens tidning sticker den fram alldeles särskilt och detta i ett ledarstick betitlat ”Snacka går ju” och signerat av ledarskribenten Stephan Wagner. Wagners ledarstick kan närmast betecknas som råskäll på socialdemokratin och på Per Nuder i synnerhet.

Wagner avslutar sin litania med följande smått fantastiska slutsats: ”Som om det inte fanns ett socialdemokratiskt ansvar för en politik som under lång tid slagit sig till ro med groteska arbetslöshetssiffror, fifflande med arbetslöshetsstatistik för att komma i bättre dager.”
Detta är ju som även insiktsfulla borgare borde veta rent struntprat. Förvisso förde den socialdemokratiska regeringen inte en tillräckligt aktiv arbetsmarknadspolitik under åren 2002-2006. Man förlitade sig helt enkelt alltför mycket på att marknaden skulle lösa sysselsättningsproblemen. Det är vidare en rejäl överdrift att beteckna arbetslöshetssiffrorna som groteska.

Och vad slutligen beträffar fiffel med arbetslöshetsstatistik så är detta ren lögn och förbannad dikt. Såväl arbetslöshetssiffror som olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder var hela tiden offentligt redovisade och någon dold agenda på området fanns verkligen inte.

Stephan Wagner är med andra ord riktigt ute och reser i sin ambition att komma åt den socialdemokratiska oppositionen i stället för att kritiskt granska dem som nu innehar de politiska taburetterna i ansvarsställning.

Det är mot denna bakgrund högt på tiden att socialdemokratin börjar ta mediafrågorna på allvar och rustar sig på området inför kommande val.