|
Själva författandet av motionerna var nästan helt koncentrerat till riksdagens s k allmänna motionstid, d v s under några veckor. Och när det gäller uppslagen, så behövde jag egentligen aldrig anstränga mig. De kom i rikt flöde i allehanda ämnen från väljarna – i första hand naturligtvis från socialdemokratiska väljare, men faktiskt också från borgerliga sympatisörer, som av någon anledning kände större förtroende för att vända sig till en socialdemokratisk riksdagsledamot, som de visste skulle allvarligt pröva substansen i förslaget än till någon borgerlig företrädare, som inte sällan alltid fann något den obotfärdiges sista förhinder för att avvisa förslaget (ren bekvämlighet den vanligaste orsaken.) Förslagen samlades i en ”idélåda”, för att plockas fram och analyseras när allmänna motionstiden närmade sig. Självfallet hade jag hela tiden också en hel del egna förslag som formulerades till riksdagsmotioner, men det som ändå kanske är mest intressant i sammanhanget är den stora uppslutningen från allmänhetens/väljarnas sida. Tid efter annan hörde jag under min riksdagstid också dvärgalåtar på temat att det inte är mödan värt att motionera. Samtidigt fanns det kamrater som varje år frågade om jag inte hade någon bra motion de kunde få vara med på och skriva under. Generös som jag är till naturen nekade jag sällan någon den glädjen och krävde aldrig någon motprestation. Detta av det mycket enkla skälet att jag visste att vederbörande aldrig skulle kunna erbjuda en sådan. Den obotfärdiges förhinder, bristande fantasi och dålig väljarkontakt är nog när allt kommer omkring de yttersta anledningarna till att en del av folket valda företrädare inte tycker att det är någon idé att väcka motioner i riksdagen.
2007-09-19, 13:41 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Motion Riksdagen Eva hedesand lundqvist Bengt silfverstrand
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







