Alltmedan den flummiga flexicuritydebatten pågår om behovet av socialdemokratisk förnyelse av politiken och med den fortfarande obesvarade frågan – förnyelse till vad ringande i öronen, - åker jag till Söndrums Folkets hus strax utanför Halmstad för att deltaga i det årligen återkommande Wigforsseminariet som det här året äger rum på temat ”Det gröna folkhemmet.”

Först några ord om Söndrums Folkets hus, som är landets äldsta och drivs av en äkta Folketshusförening. Det grundades av Söndrums stenarbetare 1898 i kampen för bildning, demokrati och frihet. Den anda som skapades av stenarbetarna kom att under lång tid prägla ett helt samhälle.

Wigforssföreningens sommarseminarier sker alltid i Söndrums Folkets hus och föreningens syfte är att lyfta fram Ernst Wigforss gärning och i hans anda gå vidare mot framtiden. Ernst Wigforss föddes i Halmstad den 24 januari 1881 och avled den 2 januari 1977. Hans livsgärning omfattar ett stort författarskap, en lång gärning som praktisk politiker och en omfångsrik agitationsverksamhet. Bl a var han finansminister 1925-1926 och 1932-1949 med ett kort avbrott 1936. Ingen torde hittills haft en större betydelse för socialdemokratins idéutveckling och politiska strategi än Ernst Wigforss.

Årets seminarium hade lockat fullt hus vilket både ämnet och de fyra föreläsarna naturligtvis borgade för. I panelen satt nämligen följande personer:
Anneli Hulthen – Råd(s)lagsgruppen klimat och miljö.
Carin Ohlsson – Ordf. i riksdagens jordbruks- och miljöutskott
Göran Johnsson – fd Metallordförande
Peter Eriksson – språkrör för Miljöpartiet

Diskussionen hade två stora behållningar.

1. I motsats till den bitvis yviga och konturlösa debatt som förs om socialdemokratisk förnyelsepolitik i allmänhet hade deltagarna i detta seminarium konkreta svar på konkret ställda frågor.

2. Greppet att konfrontera socialdemokratins visioner och grundvärderingar med miljöpartiets visade sig vara mycket konstruktivt Ty det är bara genom att våga mötas öga mot öga, erkänna skillnaderna i vissa värderingsfrågor men sedan se mera till möjligheterna att fördjupa samarbetet som vi kan gå vidare och göra miljöpolitiken till den spjutspets som den måste bli om vi ska klara de stora framtidsfrågorna.

Peter Eriksson gav något av möjligheternas anslag när han i sin inledning kallade samarbetet med socialdemokraterna för spännande och slog fast: ”Detta samarbete är det mest utvecklingsbara i svensk politik idag.”

Samtidigt som det fanns en optimistisk grundton i hela dialogen hade deltagarna också kurage nog att peka på svårigheterna i samarbetet eller som Anneli Hultén med glimten i ögat uttryckte det ”varje dag har varit en prövning…För att samarbetet ska kunna fördjupas ytterligare krävs från miljöpartiets sida en översyn av dess syn på socialpolitiken och dess alltför okritiska inställning till friskolor menade Anneli Hulthén.

Peter Eriksson menade å sin sida att socialdemokratin mera måste fokusera på individen, bli mindre kollektivistiska och centralistiska och i sin syn på företagsamhet inte glömma bort småföretagens problem.

På detta replikerade Göran Johnsson effektivt med att konstatera att kollektiv var individer i samverkan och att samverkan både mellan grupper och utöver nationsgränser är nödvändigt, om vi ska ha några som helst möjligheter att komma till rätta med de gigantiska miljöproblem vi står inför.

Han pekade också på hur basindustrierna går mot en ny vår och hur malmen, stålet och även skogen åter drar Sveriges ekonomi. En enda gruvarbetare skapar fyra nya jobb i samhället.

Deltagarna var överens om att det krävdes såväl regleringar i form av lagstiftning, incitament i form av ekonomiska styrmedel och gigantiska opinionsbildningsinsatser för att komma till rätta med miljöproblemen och att de konkreta åtgärderna mot t ex klimatförändringarna måste sättas in nu. Det är redan sent på dagen och vi kan inte vänta.

Och i detta ligger också möjligheterna att fördjupa samarbetet. Borgerligheten har inte mycket att erbjuda på miljöområdet. Så sent som i valrörelsen tyckte till exempel Fredrik Reinfeldt att klimathoten var överdrivna. Parlamentariskt är också ett mycket troligt scenario att (s), (mp) och (v) tillsammans blir större än b-alliansen efter 2010 års val.

Vi får vidare kallt räkna med att de borgerliga partierna kommer att anstränga sig till det yttersta för att hålla ihop, även om detta – som redan har tydliggjorts – krävt sina offer. Och det går inte längre för socialdemokratin att ”passa” i frågan om vem/vilka man ser som sina mest sannolika samarbetspartners framöver.

Miljöpartiet har kommit för att stanna. De har, även om en del barnsjukdomar dröjer kvar, blivit alltmer jordnära i sin syn på politikens möjligheter och de har betytt en hel del för att blåsa liv i socialdemokratins inte alltid starka engagemang för miljö- och överlevnadsfrågorna. Och trots att meningsskiljaktigheter i dagspolitiken fortfarande kvarstår, så förenar en grundläggande solidaritetstanke våra båda partier.