Under denna rubrik gör frilansjournalisten Markku Vuorio i senaste numret av ”Ordfront” (9/2007) en utmärkt sammanfattning av den finska modell för s k hushållsnära tjänster som infördes i januari 2003. Erfarenheterna från Finland, som torde vara mycket relevanta också för vårt system, sammanfattas så här:

”Hushållsavdraget i sin nuvarande form är i praktiken ett socialstöd till välbärgade. Man kan också se det som ett slags skattesänkningsoption till alla dem som fått lejonparten av det senaste årtiondets snabba välståndsökning.”

Enligt det finska arbetsmarknadsministeriets undersökning skapade hushållsavdraget år 2004 ca. 4 600 nya jobb i Finland. Av dessa antogs 3 300 tillfallit renoveringssektorn och drygt
1 000 städbranschen. Men undersökningen underkänns av flera finska forskare.

Enligt forskaren Marja Tuovinen vid finansministeriet har avdraget för hushållsnära tjänster endast skapat ett fåtal nya arbeten inom renoveringssektorn och dess inverkan på sysselsättningen har under årens gång minskat ytterligare. Bristen på yrkeskunniga hantverkare är stor.

Och i en sådan situation finns det ingen anledning att öka efterfrågan på arbetskraft i renoveringssektorn genom skatteavdrag. Förutom brist på hantverkare råder det brist på städare, speciellt i huvudstadsområdet, konstaterar Tuovinen.
Skattebetalarnas nota för hushållsnära tjänster har också ökat snabbt. År 2003 förlorade staten 91 miljoner euro, en siffra som år 20045 hade ökat till 140 miljoner euro och i år förväntas stiga till hela 200 miljoner euro.

År 2004 utnyttjade 6,6procent av Finlands alla hushåll den rätt till skatteavdrag som systemet ger. Den största nyttan av skattestödet drog den rikaste tiondelen av hushållen.
Skatteavdragets effekter på renoveringssektorns sysselsättning var förmodligen helt obefintlig, eftersom praktiskt taget alla yrkeskunniga hantverkare sedan länge varit fullt sysselsatta.

Jaakko Kiander på löntagarnas forskningsinstitut tror för sin del att om man skulle ha satsat motsvarande resurser till den offentliga sektorns tjänsteproduktion, hade sysselsättningseffekten blivit större.
Det är en rimlig slutsats, en slutsats som också dragits av många ekonomer i vårt eget land.

Den finska bluffen är med andra ord genomskådad. Tillsammans med det borgerliga vårdnadsbidraget är nog ”hushållsavdraget” något av de största politiska härdsmältor som någonsin sett dagens ljus i vårt land. Överhuvudtaget borde alla former av subventioner, som erfarenhetsmässigt i första hand kommer att utnyttjas av redan välbärgade, vara fullkomligt främmande för socialdemokratin.