Finns det en ”politisk klass” i Sverige? Med detta menar jag en hierarki, eller en klanbildning som lever sitt eget liv över huvudet på medborgarna. Mitt svar är entydigt nej. Och jag bygger det på ca. 35 års erfarenhet som fritids- resp. heltidspolitiker.

De som hävdar att vi har en politisk klass i Sverige är i första hand av olika anledningar förgrämda journalister och författare. Typexempel är den från revolutionär vänsterväckelsepredikant till penningkramare på högerkanten konverterade Göran Skytte samt Anders Isaksson. Den sistnämnde numera ständig belackare av politiker i allmänhet och socialdemokrater i synnerhet. I inte ringa grad bygger Isaksson sin illa dolda bitterhet på att han inte fick husera som han ville då han på sin tid arbetade som sakkunnig under dåvarande statsministern Ingvar Carlsson.

Till skaran som i sin fantasivärld ser en politisk klass i Sverige sällar sig sedan, inte helt oväntat, en och annan politiker av olika kulörer, som inte tycker sig ha blivit befordrad till de politikens höjder vederbörande anser sig kvalificerad för.

Att många länder, även demokratier, håller sig med ett politiskt frälse isolerade från sina väljares vardag blev jag först ordentligt varse om under mina vistelser som FN-delegat i New York under 80-talet. Resor till Latinamerika, Asien, USA och här i Europa till England, Frankrike och Tyskland förstärkte sedan intrycket att det faktiskt i många länder existerar något som gör skäl för beteckningen POLITISK KLASS.

Visst rör sig franska, engelska, tyska och amerikanske politiker ute bland folket. Men detta sker huvudsakligen i valrörelser och mestadels finns en distans mellan politikern och hans väljare. Att t ex beviljas audiens hos en amerikansk senator är förenat med betydande svårigheter, om man nu inte råkar vara sponsor till vederbörande, förstås.

Hur kan jag då så tvärsäkert påstå att vi inte (åtminstone inte än så länge) är drabbade av samma politiska elitsyndrom som i många andra länder? Jag ser ett par förklaringsgrunder:
1. Folkrörelsetraditionen. Många svenska politiker är förankrade i någon sorts folkrörelse vilket automatiskt leder till mer eller mindre frekventa direktkontakter med vanligt folk.
2. Antalet heltidspolitiker är överblickbart. Och det är lätt för medborgarna att komma
i kontakt med dem.
3. Svenska heltidspolitiker till kategorin ”låginkomsttagare” i ett internationellt
perspektiv, och vi håller oss inte med några stora politiska staber, vilket vi ska vara glada för.

För egen del såg jag under mina 27 år som riksdagsledamot till att så fort tillfälle gavs lämna Stockholm och riksdagshuset för att kunna träffa mina väljare i olika sammanhang. När jag mitt i veckan åkte hem till ett möte i en s-förening, eller fackförening, där det ibland kanske bara fanns ett 20-tal personer på plats, så kommenterades detta ibland av kollegor något sötsurt – ”men det är väl knappast värt mödan.” Jo, det var i högsta grad värt mödan. Det var viktigt att inte gradera vikten av möten och sammankomster.

När någon ville ha min medverkan, och det hände glädjande nog mycket ofta, så jag detta som ett förtroende, och detta är också den yttersta förklaringen till att jag orkade hålla på så länge.

Glädjande nog jag upprätthåller jag idag kontakter med flera riksdagsledamöter som ser sin roll som politiker på samma sätt. ”Fly riksdagshuset, så fort tillfälle gives – lyssna på rörelserna i folkdjupet.”
Så avlivas myten om att vi håller oss med en POLITISK KLASS i Sverige!