Valet liksom fotbollsmatcher vinns på mittfältet skriver allmänborgerliga Helsingborgs Dagblad i sin söndagsledare. Om anslaget är tydligt, så blir tidningens tveksamhet till tesen större ju längre man följer texten.
Eller vad sägs om följande: ”Segern på mittfältet måste i allmänhet föregås av en seger i frågan om var mittfältet överhuvudtaget ligger.”

Just det, och sedan följer uppgifter som är synnerligen intressanta också ur ett svenskt perspektiv. Ty ledarskribenten Daniel Braw, som sannerligen inte kan beskyllas för några vänsterböjelser, hänvisar till en färsk opinionsundersökning från den tyska veckotidskriften ”Die Zeit” . De intervjuade fick beskriva sin politiska hemvist i de traditionella termerna vänster, höger och mitten. En tredjedel beskrev sig som vänster, en tiondel som höger – och mer än hälften, 52 procent som ”mitten.”.

”Det är emellertid i kombination med uppfattningen i vissa sakfrågor som detta ställningstagande blir intressant.” Ska tåg-, telekom och energiföretag vara i statlig eller privat ägo? Statlig svarade 67 procent – och i de båda regerinspartierna, SPD och CDU/SU kunde ingen skillnad noteras. På en annan i sammanhanget central fråga om pensionsåldern ska sänkas från 67 till 65 år svarade hela 82% att man ville ha en sänkning.

Slutsatsen är solklar. Mitten har förflyttat sig en bra bit åt vänster. Och det finns knappast någon anledning att betvivla att situationen är snarlik i vårt eget land, vilket också är den borgerlige ledarskribentens slutsats. Den tyska undersökningen är i högsta grad relevant även för svenska förhållanden.

Hur kunde det då gå som det gick i det svenska valet ifjol. Jo, även här blir Braws synpunkter intressanta. Han konstaterar att den borgerliga alliansen redan i sitt första gemensamma utspel mörkade sitt ideologiska ställningstagande och i stället inledde en artikel med iakttagelsen av ”en ökad trötthet i synen på den socialdemokratiska regeringen.”

B-alliansen gör allt för att bestrida att någon av dess reformer skulle vara ideologiskt motiverade – ”för ”ideologisk” är, näst efter ”systemskifte”, den grövsta svordomen i svensk politisk vokabulär”, menar Braw och det är nog så nära huvudet på spiken man kan komma.

Men trots all retorisk kosmetika avsedd att dölja b-alliansens verkliga syften, så tycks ju väljarkåren ha genomskådat ”reptricket” ganska ordentligt. Att ett systemskifte är på gång står alldeles klart.

Senaste exemplet är ett PM från regeringskansliet av vilket framgår att regeringen inte heller med det förstärkta jobbavdraget lyckas komma tillrätta med den skeva fördelningen i skattepolitiken.

Ex. En person med en inkomst på 200 000 kr/år (ca. 16 700 kr/mån) får ett förstärkt jobbskatteavdrag på 2 163 kr om året. Det totala jobbskatteavdraget uppgår till 6 458 kr/år.

En person med en inkomst på 400 000 kr/år (ca. 33 300 kr/mån) får ett förstärkt avdrag på 3 051 kr om året. Det totala avdraget uppgår till hela 14 402 kr/år.

Det förstärkta jobbskatteavdraget är med andra ord inte alls riktat mot låginkomsttagare som Reinfeldt påstod senast i sitt Vaxholmstal. Tvärtom, det förvärrar redan den orättvisa fördelning som det nuvarande jobbskatteavdraget har.
Det politiska spelet går vidare. Och visst är mittfältet viktigt i fotboll liksom i politiken.

Men när socialdemokratin efter rådslagsrundan utformar sin strategi för att vinna 2010 års val får man inte glömma att mittfältet rört sig en bra bit åt vänster!