Thage G. Peterson, socialdemokratisk veteran, mångårig regeringsledamot och under en tid riksdagens talman, porträtteras i ”Aktuellt i Politiken” nr. 27. Han är fortfarande vid 73 års ålder still going strong och aktiv i partiarbetet . Åker runt och agiterar för partiets politik, men räds inte att sticka ut hakan och framföra kritik mot inslag i s-politiken, som han inte kan förlika sig med. Senast handlar detta om hans kritik av att Sverige skickat militär personal till Afghanistan.

Jag har som riksdagsledamot kunnat följa Thage Petersons karriär och även om jag inte alltid delat hans uppfattning, så är mitt helhetsomdöme att han är en god förebild för hur en sann socialdemokrat borde agera. I stället för att vila på lagrarna eller ”sova med fienden” i form av luckrativa uppdrag i det privata näringslivet, så ägnar Thage sitt liv åt det parti han älskar, men också vågar aga.

Tänk vilken potential det socialdemokratiska partiet besitter i form av tusentals och åter tusentals förtroendevalda runt om i landet, större delen av dem på kommunal nivå. Och tänk om dessa förtroendevalda överlag (självfallet finns det många som redan gör det) kunde ägna mer av sin tid för att agitera för partiets politik, stå på barrikaderna i folkförsamlingar och vara flitigare på tidningarnas debatt- och insändarsidor. Min egen erfarenhet är att alltför många, i synnerhet politiker på den kommunala nivån alltför ofta blir kommunala förvaltare i stället för politiker som vill förbättra och förnya.

Två aktuella exempel ett från Östergötland och ett från Skåne visar lite av partiets dilemma i rollen som förvaltare. I båda fallen handlar det om oheliga allianser – koalitioner mellan (s) och (m) som styr kommunerna ifråga. Jag är som de flesta socialdemokrater i och för sig skeptisk till den här typen av ”politiska äktenskap”. Sålunda tror jag inte det är hållbart i längden att släta ut partiets profil och ”sova med fienden – vår politiska huvudmotståndare.”

Men med insikt i det skånska exemplet så har jag förståelse att omständigheterna ( i Skånefallet total splittring och kaos inom en tidigare borgerlig ”regeringskoalition”, kan framkalla situationer som för kommunens bästa gör det nödvändigt att åtminstone temporärt skapa ett realpolitiskt samarbete över blockgränserna. I Skåne har s-profilen på politiken i allt väsentligt kunnat bibehållas och när det rört sig om klart partiskiljande frågor så har dessa lagts på is. I Skånekommunen ägnar man sig inte, som i Östgötafallet, t ex med att privatisera och lägga ut stora delar av den sociala omsorgen på entreprenad.

För egen del har jag under hela min politiska karriär uppfattat min roll mera som att driva socialdemokratiska hjärtefrågor än att ständigt sträva efter nya betalda uppdrag. Därför såg jag t ex under min tid som riksdagsledamot till att jag kunde resa runt i landet på föreningsmöten, besöka arbetsplatser, skolor etc. i så stor utsträckning som möjligt. Detta resande och talande var särskilt frekvent under den tid jag sysslade med och en tid hade ansvaret i s-gruppen för högre utbildning och forskning i utbildningsutskottet. Det var under perioden 1988-1998.

Jag känner därför liksom uppenbarligen Thage G. Peterson en viss stolthet i att kalla mig partiarbetare – och en kärleksfull kritiker av socialdemokratisk politik. När detta i den vänbok till Bengt Göransson (”Glad och förbannad”) som utgavs till hans 70-årsdag 2002 ”bekräftades” av bokens författare Lars Åke Augustsson och Stig Hansén (som jag inte känner och aldrig träffat) blev jag både överraskad och glad.
Ty på sid. 109 i nämnda bok lyder en mening så här: ”Socialdemokratin har svårt att härbärgera motsättningar, utom mot några få ständiga avvikare som Maj-Britt Theorin och Bengt Silfverstrand.”

Överraskad och glad blev jag för omdömet, eftersom jag kunnat hävda olika uppfattningar i vissa politiska sakfrågor utan att någon partiledare eller socialdemokrat i ledande ställning ”tagit mig i örat.” Dock är det en överdrift att påstå att jag varit en ständig avvikare. Men
framförallt jag har aldrig gjort gemensam sak med borgare mot partivänner.
Två konkreta exempel på profileringar som gav rikspolitiskt genomslag kan nämnas:

1. Balkan-och Kosovokonflikten. Efter besök i Belgrad veckan efter det de folkrättsstridiga bombningarna av Serbien upphört besökt jag tillsammans med min
riksdagskollega Karin Wegestål och i Serbien uppväxta, nu svenska medborgare, området och kunde konstatera att bombningarna i motsats till vad som meddelades i
massmedia i stor utsträckning skadat civila mål och att den serbiska befolkningen
fick lida oförskyllt för Milosevics försyndelser. Det massmediala genomslaget för
dessa ”avvikande åsikter i Kosovokonflikten” blev stort och Göran Persson blev vid
avfärden till England för ett sammanträffande med Tony Blair tillfrågad vad han ansåg
om vår skarpa kritik mot Natos bombningar av Serbien. Han svarade helt sakligt att det fanns olika uppfattningar i denna konflikt också inom det socialdemokratiska partiet och att han respekterade detta.

2. Partikongressen i Västerås 2001. Jag hade strax innan julen 2000 tillsammans med ett
40-tal socialdemokratiska kommun- landstings- och rikspolitiker samt fackliga företrädare bildat den informella opinionsgruppen ”Socialdemokrater för Offentlig sektor” – SOS som funnit anledning att slå larm om den tilltagande privatiseringen av skola och äldreomsorg. Vi fick i ett gemensamt upprop på DN-debatt tre dagar före julafton 2000 stor massmedialt genomslag för vårt initiativ. Och på efterföljande
partikongress i Västerås blev genomslaget för matchen mellan s k ”förnyare” och ”traditionalister” lika stort. Tillsammans med Bosse Bernhardsson, Lund, riksdagsledamot och redaktör för vår idétidskrift ”Tiden” och Jönköpings s-ledare Peter Persson tog vi ”tjuren vid hornen” och utmanade privatiseringsivrarna som huvudsakligen återfinns inom socialdemokratin i Stockholms län och Östergötland.

Resultatet av debatten blev en kompromiss, en framgång för vår sak som vi uppfattade det, eftersom skrivningarna i beslutet klart markerade ett fortsatt starkt stöd för offentligt finansierad och driven verksamhet och alternativa driftsformer som ett komplement.

Slutsats: Det går alldeles utmärkt att hävda egna uppfattningar inom det socialdemokratiska partiet. Men det är samtidigt självfallet mycket viktigt att veta vad som är en socialdemokrats huvuduppgift – att agitera och arbeta för socialdemokratisk politik, på vilken nivå inom ”s-hieararkin” man än befinner sig.
”Att sova med fienden” och mer eller mindre ohejdat botanisera på den högra planhalvan av politiken kan ändå aldrig vara meningen med det socialdemokratiska uppdraget.