Omvärldsanalytikern – vår tids astrolog ....
Jag har just läst en lysande liten bok – ”Silvermasken” – en kort biografi över drottning Kristina. Författaren är den välkände historikern och akademiledamoten Peter Englund. Porträttet av drottningen, som lämnade både den svenska tronen och sin tro och konverterade till katolicismen, är mycket sammansatt och fängslande.

Bl.a får vi veta att Kristina visade stort intresse för astronomi och astrologi två discipliner som då närmast flöt ihop men som nu är klart åtskilda i så måtto att astronomi är en vetenskap medan astrologin trots sina referenser till stjärnorna numera betraktas som ren vidskepelse.

Någonstans i gränslandet befinner sig nationalekonomin, en disciplin som förvisso pretenderar på att vara vetenskap, men vars iakttagelser och framför allt slutsatser närmast göra att den borde inordnas under teologin snarare än under samhällsvetenskaperna.

Det kanske bästa åskådningsexemplet på vad jag här åsyftar är den samlade ekonomikårens fatala felbedömning av det tidiga nittiotalets ”ekonomiska kris” inkluderande den famösa fastighetsbubbla som då underminerade hela samhällsekonomin.

Som en utlöpare av nationalekonomin har vi under senare år begåvats med ett växande antal s k omvärlds/samhällsanalytiker, personer som, ofta på konsultbasis, gör mer eller mindre anspråksfulla analyser och förutsägelser om framtiden. Den minsta gemensamma nämnaren i dessa analytikers budskap, varav vissa utvecklat nyspråket till något som närmar sig mästerskapet, är att vi måste inse att globaliseringen kräver anpassning av systemen och att nationalstaten mer eller mindre är död och nu bör begravas.

Att globaliseringen och med den åtföljande digitaliseringen av hela vår tillvaro kräver anpassning är förvisso något som knappast kan förnekas. Men att den skulle kräva anpassning till döds är en grov överdrift. EU-medlemskapet har ju redan krävt sina tributer i form av anpassning, men utanförskapet gentemot EMU har inte på något sätt skadat vår ekonomi och vår välfärd.

EU-medlemskapet och dess innebörd bl a för rätten att välja skola är ett intressant exempel på att det även inom viss anpassnings ram finns möjlighet till egna nationella val. Vi har vårt land den industrialiserade världens kanske mest generösa bidragssystem för s k friskolor. Den planlöshet som präglar den kraftiga expansionen av friskolor i vårt land innebär att vi är på god (läs dålig) väg mot två parallella skolsystem i Sverige. Och detta trots att det inte existerar något som helst globalt EU-krav krav på den sorteringsskola, som borgerligheten med skolminister Jan Björklund i spetsen nu är i full färd med att genoföra.

Skatteområdet är ett annat intressant exempel. Under åberopande av en nödvändig global anpassning håller b-alliansen nu på att genomföra stora förändringar av skattesystemet. Man underminerar bl a några av de grundläggande principerna för skattereformen 1990-91 d v s att samma typ av inkomster ska beskattas på ett likvärdigt sätt. Man tar också bort de fördelningspolitiska inslagen. Den definitiva övergången till s k platt skatt utan några omfördelande effekter närmar sig med raska steg. Och som försvar för denna utveckling säger man inte sällan att det är globaliseringen som kräver dessa åtgärder, vilket alltså inte är sant.

Olof Palmes idéer var svenska men hans perspektiv var globalt. Och det är fortfarande möjligt att inom relativt vida gränser behålla detta perspektiv. Anpassning ja, men inte till döds och med socialdemokratins mål om solidaritet och rättvis fördelning som ständiga riktmärken. Socialdemokratins viktigaste projekt är fortfarande ÖKAD JÄMLIKHET!
Är då alla i de växande skaror som analyserar vår omvärld överflödiga? Förvisso inte, bara man håller distansen till dem och inte tar dem på för stort allvar. I synnerhet inte när de botaniserar i astrologins utmarker.

Men visst kan det för debattens och de ibland nödvändiga omprövningarnas skull vara intressanta att lyssna till vissa av dem – Stig Björn Ljunggren till exempel…….