Ska ideella krafter lösa landets vårdproblem?
”Satsning på ideella krafter löser landets vårdproblem”, skriver socialminister Göran Hägglund (kd) och jämställdhets- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni på DN-debatt den 30 juni. Det är ett påstående som sannerligen måste ifrågasättas. Inte så att inslaget av ideella insatser från folkrörelser och intresseorganisationer saknar betydelse.

Tvärtom, idrottsföreningar, handikappföreningar, ungdomsorganisationer m fl gör redan idag i vid bemärkelse betydelsefulla insatser för att höja livskvaliteten inom vårdsektorn. Jag är själv ordförande i De Handikappades Riksförbunds Höganäsavd., och kan utifrån den ”observationsplatsen” bekräfta att idealism och frivillighet är viktiga kompletterande inslag när det offentliga, oftast på grund av ren snålhet sviker. Vi har i DHR Höganäs bl a medverkat till bättre bostäder för funktionshindrade när de efter långvarig kamp på egen hand ”stångat sina pannor nästintill blodiga” gentemot den kommunala byråkratin.

Det är med andra ord inte den sociala, informella sektorn som ska ställas i motsats till den gemensamma (inte helt relevant kallad ”den offentliga”) skattefinansierade sektorn. Den kommer under alla förhållanden även i framtiden att utgöra ett betydelsefullt kompletterande inslag inom vård och omsorg.

Nej, det man har anledning att reagera mot i nämnda DN-artikel är det överdrivna påståendet att ideella krafter ”löser landets vårdproblem.” Det är verkligen att ta i och gör att man har extra anledning att noggrant nagelfara artikelförfattarnas motiv och bevekelsegrunder liksom den verklighet där deras partier har det politiska ansvaret.
Paret Hägglund/Sabuni skriver bl a”Ett uttryck för vår strävan att ta till vara den sociala ekonomin och öka mångfalden inom den offentligt finansierade vården och omsorgen. Avskaffandet av stopplagen, utredningen om fritt val inom äldreomsorgen liksom det aviserade avknoppningsstödet är tre viktiga steg för att främja mångfalden av aktörer inom dessa sektorer.” Läsen och häpnen! Den möjlighet att sälja ut akutsjukhusen till privata aktörer, som skapats genom avskaffandet av den stopplag som just hade till syfte att förhindra detta, inte att omöjliggöra eller ens försvåra ideella initiativ på t ex primärvårdsområdet, påstås nu ha till syfte att jämna vägen för de ideella krafterna.

 Och vad gäller mångfalden så kan jag avslöja hur det går till i Höganäs kommun, styrd av samma b-allianskonstellation som i riket. Där nekas åldringar (konkreta exempel en 84-åring och en 91-åring plats på äldreboende. Vi socialdemokrater hävdar att valfrihet ska gälla i båda riktningar. De flesta vill förvisso bo kvar hemma så länge som möjligt, men det finns också många gamla som ingenting hellre vill än att byta ut tristessen att sitta ensamma hemma under större delen av dagen – och som trots kvalificerade och goda insatser från hemtjänsten – vill komma till ett
äldreboende för att kunna känna gemenskap med andra människor. Mot den bakgrunden har vi bl a föreslagit att gamla människor som fyllt 85 år inte ska behöva utsättas för någon prövning överhuvudtaget. Vill de ha plats på äldreboende så ska de kunna få detta inom rimlig tid. Men se så långt sträcker sig inte valfriheten för borgarna när det ställs inför konkreta fall.

Nej, som de flesta insiktsfulla betraktare säkert inser. Det är inte värnandet av samhällets ideella krafter som ytterst styr Hägglunds, Sabunis och övriga b-alliansvänners motiv för att
öka inslagen av ideella insatser på vårdområdet. Det är den krassa ekonomin som drivit fram detta ”patos.” Ty ska skatterna – grundbulten för att klara vår gemensamma välfärd - sänkas när antalet äldre ökar snabbt och ”många människor, inte minst i städernas förortsområde, befinner sig i konstant och långvarigt utanförskap”, ja då tvingas man dra ner på personal inom bl a vårdområdet och då kommer ropen på privata initiativ självfallet att bli allt högre.

När man sedan dessutom motiverar sitt s.k, ”nytänkande” med att det behövs ökad konkurrens inom vårdsektorn så slår man verkligen ytterligare en logisk kullerbytta. Ty det är en väsentlig skillnad mellan att öka inslagen av ideella inslag i vården i kompletterande syfte å ena sidan och att genom konkurrens mellan ideell resp. offentlig sektor tränga ut den senare bara för att kunna sänka skatterna å andra sidan.
Även om formuleringarna och anslagen från b-alliansens sida hittills ofta varit försåtliga så är systemskiftestanken alldeles tydlig. Välfärdssamhället ska omvandlas till ett välgörenhetssamhälle.

Författaren och filosofen Sven-Eric Liedman skriver tänkvärt om detta i sin lilla pärla till bok – ”Att se sig själv i andra – om solidaritet (Bonniers essä 1999): ”Gränsen mellan solidaritet och välgörenhet suddas ut. En gång var den knivskarp. Solidariteten tog sig uttryck i gemensamma överenskommelser och utfästelser. Den sämre lottade skulle få egen kraft att förbättra sin situation. Därmed skull samhället och hela världen långsiktigt förändras och skillnaderna bli mindre.
Välgörenheten syftar inte till annan förändring än den som gäller det syndfulla hjärtat. Den kräver en viljeakt: jag skänker slanten till den fattige, eller jag avstår. I dag är jag givmild, men kanske inte i morgon. Den blir en fråga om godhet eller ondska. Varje skymt av ömsesidighet försvinner. Det är jag som är aktiv, du är en passiv mottagare…..Mellan välbärgad och behövande finns en tunn tråd av ”tycka synd om”. Den brister lätt när andra känslor intar scenen eller när affärerna går sämre.”

Och det är självfallet ytterst rädslan för ”sämre affärer” när fler och fler äldre ska få sin försörjning genom vårt gemensamma skattefinansierade system som ligger till grund för borgerlighetens fromma förhoppning att ”det syndfulla hjärtat” ska träda till och få samhällets lyckobarn att lätta på plånboken och lämna en liten slant till ”Frivilliga vårdlaget” – samma lyckobarn som bara några timmar tidigare svurit ve och förbannelse över att han/hon via skattsedeln genom bl a värnskatten får lämna ett bidrag till kommunens olika vårdboenden.