Heja facket!
Under rubriken ”Kriget mot facket kan komma hit”, beskriver fd förbundsjuristen på LO-TCO Rättsskydd, Kurt Junesjö i sin krönika i Dagens Arbete (Nr. 6 juni 2007) hur ”den störste arbetsgivaren i ”frihetens stamort på jorden” inte har en enda fackligt aktiv anställd. Den störste arbetsgivaren är den amerikanska varuhuskedjan Wal-Mart med 1,7 mljoner anställda och en omsättning på osannolika 2 400 miljarder. Junesjö skildrar hur fackliga förtroendemän, duktiga och oklanderliga i sitt dagliga arbete, följts med övervakningskameror och slutligen avskedats på så svaga skäl ”att till och med den arbetsgivarvänliga amerikanska domstolen inte kunde finna annat än att det var föreningsrättskränkning.”

Wal-Mart har en särskild bruksanvisning till amerikansk företagsframgång: Listan innehåller bl.a. utfrågningar av alla anställda om facklig aktivitet. Fackligt aktiva anställs inte. Misstänks ändå att någon kan vara fackligt aktiv inkallas en särskild specialstyrka med säkerhets- och juridisk expertis för att med lagliga eller olagliga medel kasta ut den fackanslutne. Skulle det trots allt komma igång facklig verksamhet av något slag läggs avdelningen ner och arbetarna avskedas.
Detta är som sagt den dominerande arbetsrättsliga modellen i ”frihetens stamort på jorden.”
Men vad har då detta för bäring på vårt land? Jo, i USA fanns det på 1930-talet faktiskt en stark facklig rörelse, som kämpades ner framför allt av USA:s domstolar, allt under täckmantel att man ville främja den fria företagsamheten. Hur detta gick till skildras bl a i Svante Nycanders bok ”Kriget mot fackföreningarna.”
Vi är som Kurt Junesjö träffande säger, ”som vanligt lite efter USA, när det gäller utvecklingen.” Rörelseriktningen åt samma håll är dock oroande. EG-kommissionen kom för inte så länge sedan med en s k Grönbok (beskrivande framtida gemensamhetslagstiftning). ”Under täckmanteln av modeordet flexicurity ska alla arbetare i Europa genom EU:s lagstiftning tvingas försämra villkoren för att främja den fria företagsamheten och rörligheten."

Med andra ord är det inte för all framtid givet att löner och anställningsvillkor enligt vår svenska modell ska kunna garanteras. ”Det kräver hela tiden en aktiv kamp och en stark fackföreningsrörelse. Kämpa på!”, avslutar Kurt Junesjö sin tänkvärda krönika. En uppmaning som det finns anledning att ta på allra största allvar.

Och osökt faller då förstås också i minnet den samlade svenska borgerlighetens jeremiader, gråt och tandagnisslan då hotell- och restaurangfacket krävde kollektivavtal av salladsbaren Wild’n Fresh. Blockaden av salladsbaren handlade om restaurangbiträdet Linnea Zickerman, 20 år. Innan blockaden inleddes den 5 december ifjol saknade hon semesterersättning, OB-ersättning och helgersättning. Några pensionsavsättningar gjordes inte av arbetsgivarna. Sjuklön betalades inte ut vid sjukdom och försäkringsskyddet var sämre än det som kollektivavtal ger.
GT:s kommentar från den 7 februari i år kan vara en viktig slutvinjett på detta inlägg att fundera över. Så här skrev ledarskribenten Karl-Henrik Sax.
”Hon vägrade acceptera de frivilliga överenskommelser som svensk arbetsmarknad och företagande vilar på. Det är i praktiken samma osolidaritet som när ungdomar i Planka-nu vägrar betala biljett på bussen.--- I salladskonflikten har GT hejat på facket.”

Och eftersom samma osolidaritet präglar mycket av svensk borgerlighets och näringslivs tänkande så finns det all anledning för oss att heja på facket!