|
Lysande Hamilton! Aftonbladets krönikör Carl Hamilton, inte att förväxla med folkpartiets politiske kommissarie, riksdagsledamoten Carl B. Hamilton, skrev i gårdagens Aftonbladet (11 juni) en krönika som det finns alla anledning att kommentera.
Under rubriken ”Löntagarna visar ansvar – de rika frossar i lyx” sågar Hamilton den konventionella näringslivsklokskapens profeter, som från sina elfenbenstorn i tid och otid förkunnar att Sveriges lågbetalda kommunanställda hotar ekonomin och välfärden.
Några citat ur Hamiltons krönika är värda att återge: ”Ute på Häringe slott hade de rika samlats till fest. Det var De rikas dag. Där var kanske inte de riktigt rika, eller de sedan länge rika. Men där fanns de ganska rika, de låtsasrika, de nyrika och utan tvivel alla de som tycker mycket om att visa hur rika de är. Om Riksbanken, ekonomins egen politbyrå, noterade vad som timade på Häringe är inte känt. Men om banken hade gillat att överraska och dessutom hade varit utrustad med humor, skulle nästa veckas räntehöjning kunna motiveras på följande sätt: ”Riksbankens direktion har noterat de ohämmade konsumtionsexcesser som särskilt den mest förmögna befolkningsdecilen visar. Den sortens iögonfallande skrytkonsumtion är väl dokumenterad i litteraturen. Bankens slutsats är att de rika har svårt att hantera en utdragen högkonjunktur och därför bör kylas av. Omotiverad självbelöning i samhällstoppen stärker inflationstendenserna. Kompensationskrav sprider sig nedåt i pyramiden. Bankens direktion vill dessutom påminna om att frosseri är en dödssynd.”
Så kommer det naturligtvis inte att låta. I den konventionella klokskapens församlingar är det Sveriges löntagare som genom oförskämt höga löneökningar får ta på sig skulden för nu förestående räntehöjningar. Ekonomin kommer för eller senare att kylas av. Självfallet väger den samlade lönesumman tyngre än direktörslöner och aktieutdelningar i den totala ekonomin. Av det enkla skälet att löntagarna är fler än direktörer och aktieägare. Men genom att hänge sig åt girighetsexcesser i form av oskäliga löne- och vinstutdelningar så lägger de redan rika i själva verket grunden för den överhettning av ekonomin som så småningom bryter nacken av de goda tiderna.
De kommunalanställdas avtal innebär lönehöjningar med 13 procent på 3 år, ungefär lika mycket som Sveriges direktörer plockar ut på ett enda år, Dagens Arbete redovisar i sitt senaste nummer investeringar och aktieutdelningar i 20 stora svenska industriföretag. Siffrorna jämförs med en motsvarande genomgång utförd för fem år sedan. Förändringarna är dramatiska. För fem år sedan delade de 20 företagen ut 24 miljarder kronor till sina ägare. Samma företag delar idag ut 101 miljarder kronor.
Hamilton avslutar sitt ”lustmord” på Sveriges girighetsfurstar: ”Som ironisk slutpoäng kan noteras att löntagarna på toppen av en högkonjunktur faktiskt har visat återhållsamhet, trots industrins rekordvinster och brist på arbetskraft. Världens bästa fack. Som inte bara tar samhällsansvar. Utan också ställer upp som syndabock för dem som inte gör det. Världens bästa riksbank. Som vet hur viktigt det är att misslyckas.”
2007-06-12, 07:39 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Näringslivet Kommunanställda Riksbanken
Väl refererat.
Hur tycker du att man ska lösa problemet förresten? Är det en moralisk fråga eller en lagstiftningsfråga eller en avtalsfråga eller är den på någon annan nivå? Avgjort svaret på de två frågorna kan det hända att följdfrågor väcks men med tanke på att alla mina inlägg numera drabbas av tidigare påtalad utrensningslusta så är det väl tveksamt både om jag får möjlighet att ställa dem och att denna inledande fråga får stå kvar. Bengt Silfverstrand: Både en moralisk fråga och en avtalsfråga. I en demokrati och rättsstat går det knappast lagstiftningsvägen att hindra företag vare sig att dela ut ur samhällssynpunkt oskäliga vinster eller att höja VD-löner hur mycket som helst. Dock kan samhället tvingas ingripa om huggsexa på aktieägar-styrelse- och företagsledningsnivå tänder en brasa som efter logiska kompensationskrav från löntagarna riskerar att "sätta hela samhällsekonomin i brand."
Tack för svaret.
Människors moral är en svår fråga att komma åt, den ligger inte dirket under politiskt styrande även om man genom opinion och folkbildning kan göra det svårare att genomföra omoraliska handlingar. Att arbetsmarknadens parter avtalsvägen kan begränsa ekonomiska utsvävningar är ju möjligt men kanske svårt om man ska tänka sig att använda konflikträtten till begränsningar inom det området. Däremot kan man ju kräva löneökningar som står i relation till utsvävningarna och hoppas att det får en dämpande effekt. Då återstår ändå till slut bara lagstiftningen och hur lagstiftar man om sådant utan att begå övergrepp på äganderätten och utan att hamna i en konfiskatorisk återvändsgränd där kapital återigen slussas utomlands? Följdfrågor leder till följdfrågor och kanske till ett stillsamt resonerande. Bengt Silfverstrand: Nej, lagstiftningsvägen har jag inte förespråkat. Men vad som kan hända om dagens huggsexa från styrelseproffs och direktörer i det svenska näringslivet leder till kompensationskrav från löntagarna är naturligtvis att riksbanken via ännu snabbare räntehöjningar tvingas ingripa och att regeringen via den ekonomiska politiken i förlängningen t ex via skattehöjningar tvingas kyla ner ekonomin.
Det blir då intressant att notera att vare sig Hamiltons "lustmord" eller dina uppmuntrande hejarop egentligen har några som helst svar på själva problematiken. Lagstiftning går inte, moraliserande folkbildningskampanjer är utan verkan och avtalskrav leder till överhettad ekonomi och räntehöjningar. Vad ska vi göra förutom att skoja om det, raljera och vara indignerad? Finns det lösningar på problemet? Det är ju det vi politiker förväntas kunna leverera.
Bengt Silfverstrand: Jag uppfattade det så att du ville ha en seriös debatt. Jag tog fasta på detta och redogjorde, utifrån mina egna erfarenheter, som riksdagsledamot i 27 år och som ledamot av finansutskottet under åren 1998-2002 för vad som kan och bör göras om den ekonomiska samhällseliten, som nu sker i stor skala, sviker sitt samhällsansvar. Om inte denna elit inser att de gör landet en otjänst så faller det på den politiskt ansvariga ledningen och riksbanken att via finans- och penningpolitiken korrigera misstagen. Att nuvarande b-allians i regeringsställning skulle klara uppgiften har man nog stor anledning att tvivla på.
Vad var det som var oseriöst nu då?
Jag konstaterade bara att du inte presenterade några förslag till lösningar på ett tämeligen allvarligt problem. Kanske kan dialogen leda fram till tänkbara lösningar men eftersom vare sig moral- avtal- eller lagstiftning kan komma åt problemet så verkar det ju olösligt och det är ju bekymmersamt. Och det är klart att inte den nuvarande regeringen har något intresse att lösa frågan, det är ju deras kärnväljare som gynnas så det tror jag verkligen inte heller, men visst borde väl en offensiv, nytänkande och progressiv socialdemokrati kunna presentera några svar? Så visst är jag seriös, trots det måste man väl kunna konstatera att svaren uteblir? Jag har ju inga svar jag heller... Bengt Silfverstrand: Du påstår att jag inte har några svar. Det har jag ju visst. Jag konstaterar att man i en demokrati och rättsstat inte med diktat kan hindra samhällets ekonomiska elit att berika sig. Däremot kan den demokratiskt valda riksdagen och regeringen genom ekonomisk-politiska beslut dra in en del av den "skörd" de rika kapat åt sig. Skatteinstrumentet är med andra ord en del av svaret. Partiet har ju aviserat att man vill sjösätta en ny skattereform och ett skatteförslag med tydliga fördelningspoliska inslag kommer uppenbarligen att läggas fram i god tid före nästa val. Snedfördelningen till de rikas fördel är med de senaste skattesänkningarna från b-regeringen ännu värre än den "skattereform" som Bo Lundgren aviserade och som blev hans fall. När Mona Sahlin i dagens partiledardebatt därför deklarerade att vi skulle genomföra åtminstone en återställare när vi återkom i regeringsställning, nämligen återställande av rättvisan. Skatt efter bärkraft måste vara kärnpunkten i en sådan skattereform.
Okey, men då är det faktiskt så att du säger två olika saker, men jag förmodar att det är detta senaste som är din ståndpunkt. I din första kommentar skrev du: " I en demokrati och rättsstat går det knappast lagstiftningsvägen att hindra företag vare sig att dela ut ur samhällssynpunkt oskäliga vinster eller att höja VD-löner hur mycket som helst.". Det innebär alltså att du där skriver att man inte kan lagstifta för att komma åt problemet medan du i denna sista kommentar skriver; "Skatteinstrumentet är med andra ord en del av svaret.". Det är ju lagstiftning trots allt, skattelagstiftning och då är det detta du förespråkar för att komma åt oskäligt gynnande för de redan förmögna.
Hur menar du rent pragmatiskt att det ska gå till väga? Finns det inte en överhängade risk att kapital återigen strömmar ut från landet om vår nationella skattelagstiftning syftar till att strama åt utrymmet för de förmögna? Hur kommer vi då tillrätta med det, kanske en gemensam skattereglering inom EU eller på vilket sätt tänker du dig? Bengt Silfverstrand: Nej, jag säger en sak. Den lagstiftning jag menade inte kunde komma ifråga var givetvis ingrepp i den fria lönebildeningen. Den lagstiftning som i demokratisk ordning både är möjlig och i högsta grad motiverad. Risk för kapitalflykt föreligger alltid, eftersom girighetens apostlar aldrig kan få nog och fullkomligt struntar i hur vanligt folk lever. Den framkomliga vägen för att hindra flykt från solidariteten är fastare skattebaser. Fastighetsskatten är ett sådant exempel. Den ska givetvis återinföras i någon form. En gemensam skattelagstiftning inom EU kan självfallet också vara en väg att pröva. Men då måste det vara fråga om miniminivåer, som inte får underskridas. Att hindra länder att höja skatterna utöver dessa nivåer kan, som jag ser det, aldrig komma i fråga.
Jodå, jag tycker fastighetsskatten var en bra skatt som på ett rättvist och fördelande sätt såg till att skattemedel kunde hämtas in till den gemensamma välfärden. Jag tror dock att det kan bli en svår nöt att knäcka för återställande, vi blev alldeles för passiva i det att ingen på allvar tog på sig att argumentera för att ingen faktiskt behövde tvingas bort från sina hus på grund av skatten, det var mer bankmän och sugna släktingar som gjorde att "Elsa på Skäret" med flera fick flytta in på hemmet.
Därför tror jag inte det är någon valvinnare att gå till val på att återställa fastighetsskatten, utan vi bör se över skattesystemet i totalen och där tror jag skatten behöver synkroniseras med flera länder så det inte hjälper att flytta kapital och företag. Slutligen så må det vara hänt att det du kallar "girighetens apostlar" (med ditt lite märkliga men karaktäristiska ordval) är oförbätterliga men är det moralpredikningar som politiken ska ägna sig åt eller är det något annat? Man kan ju tycka vad man vill, och argumentera för det, men moralfrågor som leder till indignation löser väl inga politiska problem eller vad är din erfarenhet där? Min erfarenhet säger att den politiker som leds av moralisk indignation i allt för hög grad ägnar sig åt, inledningsvis, lagstiftning och styrmedel som är menade som "signaler" om vad som är accepterat eller inte, och när inte det fungerar så har man inga bättre fungerande metoder än möjligen utökad sarkasm och vitt spridd bitterhet. Vi kan ju tycka vad vi vill och kalla dem vad vi vill men om vi menar något med ett annat samhälle så måste vi kunna lägga konkreta metoder till vårt tyckande. De metoderna kan i sin tur leda till ökad kapitalflykt men då måste vi vara medvetna om det och inte bara tycka saker, eller vad säger du? Bengt Silfverstrand: Vad är nu detta senaste inlägg om inte en moralpredikan i kubikformat. Jag har svarat tydligt på dina inledande frågeställningar och mitt svar kan sammanfattas så att jag tycker vi ska göra en genomgripande översyn av hela skattesystemet och inför nästa val redovisa en helhetssyn på skattepolitiken. Utgångspunkterna ska vara rättvis fördelning och skattebaser som det är svårt att krypa undan. Därvidlag är fastighetsskatten en ofrånkomlig komponent i sammanhanget. Vi ska inte "fega" i denna viktiga fråga utan tala om varför vi vill ha en fastighetsskatt. Jag har i dag deltagit i en överläggning med ledande socialdemokrater i riksdagen och ett ämne vi diskuterade var just skattepolitiken, och där det bl a aviserades att "Arbetarrörelsens ekonomisk råd" fått uppdraget att utarbeta ett antal rapporter som belyser dagens fördelningspolitik och med utgångspunkt från den verklighetsbild man kommer fram till sedan utarbeta förslag till en ny skattepolitik. -Man ska kalla ord vid deras rätta namn, sa Olof Palme vid mer än ett tillfälle. Orden har blivit nästan bevingade. Och de orden kan verkligen vara rättesnöre även för dagens socialdemokrater. Därför är "girighetens apostlar" en mycket relevant beteckning på de ekonomiska samhällstoppar som av ren egoism och utan hänsyn till konsekvenserna för samhällsekonomin skor sig på andras bekostnad.
Den kommentaren är ju faktiskt fullkomligt obegriplig, vad menar du egentligen? Menar du att min senaste kommentar är en moralpredikan? Citera för nu är du allt bra långt ute och cyklar.
Jag skriver att vi var för passiva i frågan om fastighetsskatten, är det moralpredikan? Jag skriver att jag inte tror det är någon valvinnare att förespråka återinförd fastighetsskatt, är det moralpredikan? Jag skriver att jag inte tror på lagstiftning som ett instrument för att uppfostra befolkningen, det vill säga lagstiftning som i stora stycken är till för att "sända signaler" och som inte går att koppla konkreta sanktioner till, är det moralpredikan? Jag håller med dig om att vi behöver en helhetsöversyn av skattesystemet och att fastighetsskatten bör vara en del utav detta men det är viktigt att vi gör det på rätt sätt, främst för att skapa legitimitet även bland de av våra väljare som ligger nära mittfältet politiskt sett. Jag ser fram emot vad "Arbetarrörelsens ekonomisk råd" kommer komma ut med för arbetsmaterial. Slutligen, jag är medveten om att det för dig är ett normalt språkbruk att kalla någon för en "girighetens apostel", min kommentar kring detta var just att det var enligt din karaktäristika, kopplingen till att det är märkligt var en egen reflektion då det känns ålderdomligt och ofräscht ur dagens perspektiv och de politiska villkor som råder, men där är vi säkert inte överens, vilket i sig inte ens behöver betyda att någon av oss har vare sig rätt eller fel, bara att vi härstammar ur olika kulturer både geografiskt och åldersmässigt. Bengt Silfverstrand: Ja, efter en inledande konstruktiv diskussion så fanns det faktiskt en tendens åt det hållet. Fastighetsskatten kommer efter de signaler jag uppfattat från s-ledningen att återinföras i någon form. Sist och slutligen är det verkligen inte ålderdomligt att med raka och träffande uttryck beskriva hur vissa redan priviligierade beter sig i dagens samhälle. Vad det handlar om är just girighet - därav "Girighetens apostlar". Liknande uttryck har för övrigt också använts av flera andra företrädare och inte minst av representanter för fackföreningsrörelsen.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







