Tack Åsa Linderborg

Tack Åsa Linderborg – för den lysande boken och barndomsskildringen – MIG ÄGER INGEN.  Och inte minst för det ständiga ”saltet” på Aftonbladets kultursida.  Inpasset i gårdagens Aftonblad – ”Lita inte på Rojas” är bara ett exempel på kulturgärningar som mer än någonsin behövs i dagens Sverige, där flatheten mot pågående systemförändringar tyvärr också ibland är alltför påfallande inom socialdemokratin.

Visst kan man hävda att personer som den folkpartistiske ”kommissarien” Mauricio Rojas inte är värda att tas på allvar.  Men när deras mytbildning – i det här fallet om ”den socialdemokratiska indroktrineringen i skolan” -sprider sig och när den bygger på material från b-alliansens propagandacentral Timbro finns det anledning att reagera.

Ty sanningen är snarare den omvända, nämligen att läroböckerna under större delen av 1900-talet bygger på borgerliga käpphästar – den ensidiga gullandet med entreprenörerna, marknadsekonomin och klassamarbetet.

Åsa Linderborgs skarpa penna noterar bl.a. att det som upprör Rojas och den med honom och de borgerliga partierna lierade Timbrohögern är att eleverna inte får lära sig ”att Oppfinnar-Jocke ensam byggde landet, utan att arbetarrörelsen var en pådrivande kraft.”

Och avslutningen i hennes gårdagsinpass är väl värda att citeras: ”Undersökningen (Rojas – min anm.) bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan.  I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen..  Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.

Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten.  Vi kan vänta oss fler utspel på DN-debatt.”