Kapital och politik i samma båt

Borgerliga politiker i allmänhet och moderaterna i synnerhet går gärna i taket när näringslivets och privatpersoners numera mestadels anonyma stöd till borgerligheten förs på

tal.  De försummar samtidigt aldrig något tillfälle att påpeka att fackföreningsrörelsen minsann ger frikostigt ekonomiskt stöd till det socialdemokratiska partiet.  Den inte obetydliga skillnaden är bara den att socialdemokratin aldrig förnekat utan tvärtom bejakat intressegemenskapen mellan arbetarrörelsens båda grenar och öppet redovisat bidragen från

facket.

I de yttersta av dessa dagar finns det särskild anledning att granska konsekvenserna av att

den ekonomiska och politiska makten hamnat i samma händer – borgerlighetens.  Karl Marx konstaterande att intresset aldrig ljuger har med den sjösatta borgerliga politiken fått förnyad aktualitet.  Det handlar om utförsäljning av svenska folkets egendomar i form av välskötta statliga företag till högstbjudande, slopande och sänkningar av skatter resp. införande av

subventioner (till s k hushållsnära tjänster) som i huvudsak gynnar välbeställda och privilegierade grupper i det svenska samhället.  När detta sker samtidigt som levnadsvillkoren för sjuka, arbetslösa, förtidspensionerade och ungdomar kraftigt försämras så framträder mönstret alldeles klart.   Det ska vara skillnad på folk och folk.  Den politiska (m)akten har

levererat vad den ekonomiska makten beställt.   Kapital och politik sitter åter i samma båt.

Det finns mot denna bakgrund särskild anledning att kritiskt granska med vilka metoder

denna ekonomiska maktelit numera får sina intressen tillgodosedda. Slutsatsen i Niklas Stenlås avhandling ”Den inre kretsen” (Arkiv förlag) ger en intressant utgångspunkt: ”Mobiliseringen (av näringslivet på 1940-talet – vår anm.) var gigantisk i jämförelse med de resurser partierna normalt förfogade över.  Resultatet var därför också ett gigantiskt misslyckande i det korta perspektivet.  De uppbyggda organisationerna blev dock i hög utsträckning kvar.  Stormningen av borgen misslyckades men tunnlarna under murarna fanns kvar.”

Just det och tunnlarna har sedan dess ynglat av sig.  Sedan mitten av 1970-talet har de borgerliga partierna förvisso haft policyn att inte ta emot direkta bidrag från näringslivet.  Bidrag från privatpersoner tas dock fortfarande emot liksom intäkter från insamlingar och fonder.  En moderat riksdagsledamot påstod för en tid sedan att moderaterna redovisar varifrån man får sina bidrag.  Detta är inte sant.  I själva verket har förmögna svenska privatpersoner skaffat sig ett inflytande över moderaternas politik genom att skänka stora pengar till partiet.  Bara inför valet 1998 tog partiet emot 17 miljoner från olika företag.  Och under de senaste tio åren har partiet fått in över 60 miljoner från företag och organisationer som betalning för annonser i partitidningen ”Medborgaren.” 

Och samtidigt som borgerligheten i allmänhet och moderaterna i synnerhet försöker dölja det ekonomiska beroende av näringslivet, som ändå existerar, så är det opinionsbildande stödet därifrån,som bl a en redovisning av Riksdagens Utredningstjänst visar, mycket omfattande.  Som exempel på organisationer som med finansiering från det svenska näringslivet ständigt står till borgerlighetens förfogande för sprida sin propaganda om marknadsliberalismens allena saliggörande kan nämnas ett axplock: ”Den Nya Välfärden.”, ”Ekonomifakta”, ”Företagarnas Riksorganisation”, ”Kreab AB”, ”Ratio”, ”Skattebetalarnas förening”, ”Stiftelsen Fritt Näringsliv”, ”Timbro”, ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS),” m.fl.

En offentlig utredning föreslog 2004 att partierna offentligt skulle redovisa sina intäkter. Men se det motsatte sig moderaterna ”å det bestämdaste”. Ett av argumenten var ”svårigheten att förmå bidragsgivare till uppoffringar om de riskerade att behöva skylta med namn”!!

Just det!  Intresset ljuger aldrig!