Den narraktiga Perssonfrossan

Så har den fullbordats.  Den fyra timmar långa TV-dokumentären om Göran Persson.  Gråterskor är beställda.  Och gråterskor har trätt fram.  I långa banor.  Bilden av Göran Persson som buffel har fått skymma de positiva sidorna.  Göran Perssons raka rygg då det blåst som hårdast.  Saneringen av de statsfinanser som körts i botten av regeringen Bildt bär i hög grad Göran Perssons prägel.  Det förnekar inte ens hans politiska motståndare.

Är då TV-eftermälet rättvist?  Först och främst ska naturligtvis oförbehållsamt erkännas att Göran Persson själv bär huvudansvaret för innehållet i programmen.  Men han bär det inte ensam och bilden av Göran Persson måste i rättvisans namn nyanseras.  Här måste då först programmets förläggning i tiden kommenteras.  Och en jämförelse med Tage Erlander tas med i bilden.  Förvisso rör det sig om två helt olika personligheter.  Men ändå tål de att jämföras i ett avseende.

Tage Erlander skrev med lite distans på sin politikertid memoarer.  De är förvisso intressanta men ganska torra.  Erlander höll igen.  Han skildrade sin tid som politiker med stor återhållsamhet och med mycket få personomdömen.  Den som sedan tar del av hans dagböcker, vilket åtminstone alla de med någon politisk anknytning och som sällat sig till gråterskorna borde göra, finner en helt annan bild.  Han återkommer ständigt till statsministerjobbets tunga sidor, oroar sig för familjens hälsotillstånd,  beklagar sig över alla

de tunga stenar som ständigt hindrar framkomsten, och inte minst säger vad han tycker om

ett stort antal personer som korsar hans väg.  Personomdömena är i flera fall mycket hårda. 

Men sådan var Tage Erlanders vardag, och han fann i dagböckerna en möjlighet att skriva av sig och säga exakt hur han upplevde sitt liv som politiker.  Tage Erlanders dagböcker har därför blivit en unik och verklighetsförankrad bild av en stor politiker.  En politiker som vågar visa alla sina sidor, även de mindre smickrande.

Problemet i en jämförelse Erlander – Persson är förstås att läsarna av Erlanders memoarer fått en distans till personen och politikern Erlander.  När Göran Persson lättar på förlåten och säger precis vad han kände i de stunder då hans tillvaro kantades av mörka moln och livet tedde sig som djävligast, så sker det omedelbart efter hans avgång som partiordförande. 

Erlander hade varit död i många år när hans dagböcker publicerades.  Göran Persson är i högsta grad levande.  Detta är en del av problemet.

För att inga missförstånd ska uppstå reagerar också jag, som verkat som riksdagsledamot under drygt hälften av Göran Perssons tid som partiordförande och statsminister, negativt på flera av hans uttalanden.  Men jag kan samtidigt bekräfta att han har rätt på flera punkter, där andra hävdat motsatsen.  Dessutom vågar jag säga att jag kan hysa mänsklig förståelse för att

man i stridens hetta och då problemen och motgångarna är som svårast låter tungan gå fortare än tänkandet.

Jag delar inte Göran Perssons uppfattning om Mona Sahlin.  Mona är en både tänkande, lyssnande och retoriskt begåvad Persson.  Däremot delar jag hans uppfattning om Carl Bildt – den svenske politiker som gett arrogansen ett ansikte, Lars Leijonborg, den värste dyngspridaren av alla under Tsunamikrisen.  För att inte tala om Gudrun Schyman – en av de största opportunister som svensk politik fått fram.

Göran Perssons reaktioner på Erik Åsbrinks avgång är också fullt förståeliga mot bakgrund av att han ”17 ggr tog finansministerns parti, men den 18:e gången gick det inte längre.”  Vad Erik Åsbrink gjorde sig skyldig till kan närmast beskrivas som något av politisk utpressning.

Likaledes har jag viss förståelse för GP:s bitterhet, då det begav sig, över Leif Pagrotskys ganska öppna agerande på NEJ-sidan i EMU-valet, även om jag deltog på samma sida som LP i sakfrågan.  Som partiordförande och statsminister var det knappast oförsynt av Göran att

förvänta sig lojalitet från sina närmaste medarbetare.  Sen tycker jag att Leif Pagrotsky har hanterat de motsättningar som då förelåg mellan de båda på ett suveränt sätt i den debatt som

satte igång efter det avsnitt av TV-dokumentären där skärmytslingarna kom i dagen.

Nog för den här gången.  Men det finns kanske anledning att återkomma.

Ytterligare en kommentar måste dock göras till diskussionen om personkritikens plats i politiken.  Jag tycker faktiskt att man har rätt, och ibland också skyldighet, att få klaga på att ett ÄGG ÄR SURT ÄVEN OM MAN INTE SJÄLV KAN VÄRPA!

Bengt Silfverstrand

Riksdagsledamot 1976-2002.