Lindgren sågar marknadsfundamentaliserna

Under rubriken ”Romantiserande syn på ”marknaden” begår chefen för Arbetarrörelsens Tankesmedja – Anne-Marie Lindgren ett veritabelt lustmord på marknadsfundamentalisterna i senaste numret av ”Tiden” (nr. 1 – februari 2007).

Utgångspunkten för Lindgrens ”avrättning” är jämställdhetsminister Nyamko Sabunis meddelande att det inte är aktuellt med någon lag mot könskvotering av bolagsstyrelserna.  ”Marknaden klarar det utmärkt på egen hand.”

Lindgren, som lika lite som undertecknad, är någon övertygad anhängare av kvotering suckar ändå tungt över Sabunis uttalande. Av två skäl:

1. Eftersom ”marknad” är ett möte mellan konsument och producent, där producenten bjuder ut varor till försäljning, och konsumenten väljer det han/hon vill ha (och har råd med.)  Lindgren konstaterar att detta inte är relevant för en bolagsstyrelse där det varken finns köpare eller säljare eller varor till försäljning.

Landets jämställdhetsminister har uppenbarligen menat ”den privata företagsamheten” när hon säger ”marknaden.”

”Detta är”, konstaterar Lindgren, ”ett vanligt fenomen inom både borgerlighet och näringsliv.  Man använder en beteckning, ”marknad”, som avser ett tvåpartsförhållande, som principiellt bygger på jämvikt mellan parterna – för att beteckna bara den ena parten, företagarvärlden.

Och så använder man hänvisningen till ”marknaden”, d v s detta jämlika tvåpartsförhållande, som argument för åtgärder som leder till motsatsen: övervikt för den ena parten (företagarna) på den andra partens bekostnad!”

Och där kommer Lindgrens andra tunga suck in i bilden.

”Marknaden”, i dess kidnappade betydelse av ”privatföretagen”, har hittills inte visat sig särskilt bra på att skapa jämställdhet, vare sig i bolagsstyrelserna eller på chefsnivå.  Hela skälet till att diskussionen om kvotering kommer upp är att ”marknaden” – alltså företagen – INTE klarar av den.”

Och Lindgren avslutar sin mycket läsvärda artikel med följande mycket intelligenta konklusion, vilken nyliberaler i alla politiska läger särskilt borde lägga på minnet:

”Marknadsekonomi förutsätter jämvikt mellan köpare och säljare. Denna jämvikt finns ytterst sällan; styrkeförhållandena är asymmetriska, som regel till producentens/företagarens fördel.  För att åtminstone hjälpligt åstadkomma denna jämvikt behövs ofta också politiskt beslutade korrektiv – som dock, av någon anledning borgerliga debattörer ofta kritiserar därför att de stör marknaden. 

Det gör de inte.  Däremot minskar de spelutrymmet för företagarnas egenintressen.  Men det är faktiskt en annan sak.”