Dags för ny låginkomstutredning

1968 års låginkomstutredning slog ner som en bomb i vårt land.  Till och med en så sansad och omdömesgill person som Gunnar Sträng blev chockad och utbrast då han fick läget presenterat för sig något i den här stilen: ”Hur å huvudets och kroppens vägnar, ser personer med så låga inkomster ut?” Ty Per Holmbergs utredning pekade på stora klyftor i det svenska samhället.  Det gällde både inkomster, förmögenheter, social ställning, hälsa m m. 

”Den vitt utbredda kunskapen om klassamhällets natur är en förutsättning för att få många människor engagerade i arbetet för jämlikhet och solidaritet, för aktiv kamp mot privilegierna”, skrev Nordal Åkerman i sin bok ”Klassamhället i siffror”.  Utvecklingen därefter gick åt rätt håll – fram till början av 1980-talet utjämnades både inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige.  Men därefter har de vidgats på nytt.  Och de fortsätter uppenbarligen att öka, vilket LO bl a har slagit fast i en del studier.  I de yttersta av dessa dagar kan vi notera hur girigheten tar ett allt fastare grepp om dem som redan lever på livets solsida.  Aktieutdelningar slår ständigt nya rekord, bonusraseriet i näringslivet fortsätter, samtidigt som det höjs ramaskrin så fort löntagarna kräver att få en större andel av de ”rekordskördar” som nu bärgas inom samma näringsliv.  För några veckor sedan fick vi ytterligare ett konkret belägg för att orättvisorna i det svenska samhället fortfarande är påtagliga.  Det gällde ökad fattigdom bland barn.

Att de ekonomiska klyftorna och därmed klasskillnaderna i det svenska samhället ökat råder det sålunda knappast någon tvekan om.  Men för att få ett ordentligt underlag för en politik som åter sätter rättvisa och jämlikhet i fokus krävs en genomgripande undersökning om det faktiska läget.  Hög tid för en ny låg/höginkomstutredning.