Enligt en färsk rapport från OECD är Sverige det land av de 34 OECD-länderna där inkomstspridningen ökar snabbast.  En rangordning bland länderna ger Sverige en fjordonde plats att jömföra med 1995 då Sverige hade de minsta inkomstskillnaderna inom OECD.

Det finns naturligtvis flera anledningar till Sveriges ras i jämlikhetsligan.  S k ekonomiska reformer, skattesänkningar med omvänd fördelningsprofil och nedrustning av det sociala trygghetssystemet förklarar en del.  Lägg därtill en privatiseringsvåg som saknar motstycke bland OECD-länderna.  På skolans område t ex intar Sverige en särställning både i ett europeiskt perspektiv och om man jämföra med utomeuropeiska industriländer.  De s k valfrihets- och privatiseringsreformerna har starkt bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, läraryrkets sjunkande status och ett fritt fall i kunskapsresultatet.  Denna utveckling sammanfaller i sin tur med kommunaliseringen av den svenska skolan - en kommunalisering som ursprungligen drevs fram av finansdepartementet under Kjell Olof Feldts ledning.  Staten ville avbörda sig en tung ekonomisk börda, vilken genom "reformen" i stället fördes över på kommunerna.

Nu har drygt 20 gått sedan skolan kommunaliserades och spåren förskräcker så till den milda grad att de flesta partier nu yrvaket ropar på åtgärder, men bara en del vågar se sanningen i vitögat genom att inse att staten under alla förhållanden måste ta ett fastare grepp över utvecklingen.  Jag tillhör dem som har kurage nog att erkänna att jag som riksdagsledamot och ledamot av utskottet deltog i ett beslut som jag med facit i hand bittert ångrar.

Min syn på saken har uppkallat bloggare Adersson från Helsingborg till upprepade raseriutbrott. Ja, han tycks till den milda grad ha gått upp i limningen att han inte nöjer sig med att polemisera via ett eget blogginlägg och kommentera på min blogg.  Nu har han på sin egen blogg  till och med börjat kommentera sina egna inlägg där.

Den verkliga kullerbyttan gör sagde Andersson när han å ena sidan hävdar att den bristande likvärdigheten inte har med  kommunaliseringen att göra men i nästa mening säger att den bristande likvärdigheten beror på det fria skolvalet. Has't du mir gesehen. som tysken säger, eller fritt översatt: Har man sett /hört på maken?  Det fria skolvlet och den okontrollerade och världsunika expansionen av friskolor är ju intimt sammankolpplad med decentraliseringen av hela det svenska skolväsendet.  Som bl a Skolverkets rapport visar så råder ute i de svenska kommunerna vitt skilda ekonomiska förutsättningar att bedriva en skolverksamhet värd namnet.

I kvällens Rapportsändning 19.30 kunde vi ta del av en rapport som ytterligare understryker ojämlikheten mellan kommunala skolor å ena sidan och friskolor å andra sidan. Friskolorna är undantagna från kraven på att ha tillräckliga utomhusutrymmen för eleverna i form av skolgårdar.  I flera fall profiterar de på närliggande kommunala skolgårdar.  Som ett skräckexempel nämndes "Kunskapsskolan" i Helsingborg, vars ägare inte hade kurage nog att våga kommentera saken offentligt.  Här föreligger alltså ytterligare ett mycket starkt skäl att skärpa den statliga styrningen av den svenska skolan.

Som vänstersocialdemokrat tillhör jag definitivt inte utbildningsminister Jan Björklunds beundrare, men när det gäller hans och LR:s krav på att återföra skolan i statlig regi, så håller jag med till hundra procent.  Jag deltog i beslutet att kommunalisera lärartjänsterna och skolan och jag fann de argument för saken som då framfördes rimliga och relevanta.

I perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt och som jag skrev i den bok med Christer Isaksson som redaktör som kom ut 2011 på Ekerlids förlag med titeln "Kommunaliseringen av skolan - vem vann egentligen?" "erkänner jag utan att känna prestige att jag som politiker kan ha fel.

Det var fel att kommunalisera därför att det har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader, godtycklighet i beslutsfattandet och sämre kvalitet i undervisningen på många håll.  Min uppfattning att skolan bör återförstad har undan för undan förstärkts av rapporter frpn både PISA och Skolverket.  Av dessa framgår klart att det saknas en övergripande kontroll över utvecklingen på skolområdet.  Det fria skolvalet och den ohämmade expansionen av friskolor är en del av förklaringen,  Sverige har i-ländernas mest lössläppta system för etablering av friskolor.  Denna utveckling har lett till att klyftorna mellan högprestrande och svagpresterande elever har ökat samtidigt som den sociala segregationen i skolan ökat markant.  Samtidigt som vi har ett kommunalt huvudmnnakap så är det en statlig myndighet - Skolvserket - som ytterst avgör om nya friskolor får starta.  Politiken måste återta ledningen av skolan och det måste ske på ett centralt övergripande plan.

Socialdemokraterna har på senare i debattartiklar och andra utspel både pläderat för ökad likvärdighet och ökat statligt ansvar.  Varför inte ta steget fullt ut och gå på Björklunds och LR:s linje om återförstatligande något som en gång för alla skulle binda upp folkpartiet för ett konstruktivt samarbete om en ny skolpolitik?

Europa med Sverige har i fem år försökt svälta sig till välbefinnande.  Den politiken har kapitalt misslyckats.  Vad vi i stället för välstånd fått uppleva är massarbetslöshet, social oro, mänskligt lidande och i stora delar av Europa växande statsskulder.  Nu visar det sig till råga på allt eländet att det tyngsta vetenskapliga stödet utsvettningspolitiken bygger på en felräkning.

De två i vetenskapliga kretsar högt värderade Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff hävdade att när den offentliga skuldkvoten överstiger 90 procent av BNP faller den genomsnittliga tillväxten och blir negativ.  Dock var 90-procentsregeln omtvistad redan från början  Hela resonemanget bygger på långa tidsserier för ett antal länder från efter andra världskriget fram till våra dagar. 

För några veckor sedan kom så beskedet från ekonomer som närmare granskat Reinharts och Rogoffs beräkningar att de byggde på flera felräkningar  När dessa fel korrigerats fanns det inte längre en brytpunkt vid 90 procent.  Den genomsnittliga tillväxten för länder med en skuldkvot överstigande 90 procent visade sig i stället vara 2,1 procent, inte noll som de båda Harvardekonomerna hävdat.

Denna makalösa nyhet spred sig med eldens hatsighet.  Det viktigaste vetenskapliga stödet för åtstramningspoliken gick upp i rök.  Vi i Sverige med en offentlig sektor som har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 20 procent av BNP saknar helt skäl att vara oroliga för vår skuldsättning.

LO har med sitt 70-miljarderspaket insett att arbetslösheten bara effektivt kan bekämpas om vi lättar på överskottsmålet i stattens finanser och lånefinansierar investeringarna.  Göran Persson har kommit till samma slutsats när det gäller överskottsmålet  liksom ekonomiprofessorn Lars Calmfors, tidigare chef för b-regeringens, finanspolitiska råd.

Motståndsrörelsen mot lättnader i det finanspolitiska ramverket består snart endast av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Stefan Löfven och Magdalena Andersson.  Inget land i historien har någonsin kunnat svälta sig till rikedom Välstånd skapas genom investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur och forskning, satsningar som det är synnerligen väl motiverat att göra nu när räntorna är låga.

Inför förestående val till EU-parlamentet börjar nuvarande och tidigare EU-politker att formera sig i en debatt som knappast kommer att sätta några märkbara spår i folkopinionen så länge hela EU-projektet förknippas med byråkrati, centralstyrning från Bryssel och brist på  folklig legitimitet.  När det gäller Euron så är det folkliga stödet nu nere på rekordlåga nivåer.  Och just i den frågan är de flesta av dem som inför Euromröstningen föll i hänryckning över projektet numera klädsamt tysta.

På skolbörsen råder hausse, eller på rakare språk högkonjunktur på gränsen till överhettning.  Buden från båda sidor avlöser varandra, det ena kryddstarkare än det andra.  Socialdemokraterna får nog sägas vara mest på hugget.  Krissamtal med försök till nationell samling är senaste budet.  Förslaget om nationell samling kring läraryrket möter inte oväntat stor respons från lärarfacken.  För att hitta inspiration har man korsat Atlanden och funnit liknande satsning i delstaten Ontario i Kanada, of all places.

Att finna en kompromiss kring läraryrkets status är nog ingen orimlighet.  Svårare blir det säkert att hitta en samlad lösning kring det fria skolvalet och frikolornas ställning. Friskolekommitténs förslag har inte oväntat försorsakat politisk strid.  Socialdemokraterna kommer naturligtvis att ställas inför det föga avundsvärda läget att antingen frångå kongressbeslutet om kommunal  vetorätt mot nyetableringar av friskolor med en intern svekdebatt som oundviklig följd, eller hålla fast vid beslutet och ge b-alliansen vatten på sin kvarn om bristande samförståndsvilja.

I sakfrågan står socialdemokraterna starka.  Det fria skolvalet är enligt samstämmig forskning en av huvudorsakerna till ökad segregation och ojämlikhet i den svenska skolan.  En omfördelning av resurserna utifrån skolornas behov och en begränsning  av det fria skolvalet måste därför till om socialdemokraterna ska kunna ta sig ur skoldilemmat med bevarad trovärdighet.

Den hänryckning över höjd svansföring i skolfrågorna från s-håll som redan tagits ut i förskott av partiledningens förlängda arm på dessa sidor får därför rimligen anstå tills vi sett resultatet av  vedermödorna.

Finansminister Anders Borg har varnat för att den starka kronan hotar den exportledda svenska ekonomin och menar att det finns goda skäl för Riksbanken att överväga hur den ska se på kronan.  Uttlandet, som gjordes vid ett besök i Nigeria for snabbt över världshaven och nådde socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Magdalenda Anderssons, vars kommentar kan sammanfattas i orden "Aja, baja, finansministern, det är förbjudet att svärja i Riksbankskyrkan."

Om man går strikt efter regelboken så har Magdalena Andersson formellt rätt.  Vi har sedan en tid tillbaka en från regeringen oberoende riksbank, något som katten EU släpat in.  Denna självständighet innebär att inflationsmålet är ett övergripande mål och att Sverige i praktiken övergivit målet om full sysselsättning.  Ekonomiska hårdfakta, som bl a framhållits av en av riksbanksdirektörerna själva, Lars E O Svensson, talar för att arbetslösheten är betydligt högre än den borde vara om vi åtminstone hade levt upp till inflationsmålet 2 procent, vilket i praktiken under lång tid underskridits.

I sak har Anders Borg rätt.  Den starka svenska kronan, som lyft med ca 30 procent mot Euron på fyra år slår hårt mot de svenska exportföretagens konkurrenskraft erftersom svenska varor och tjänster blivit dyrare på exportmarknaderna.  Kronan blir därför ett sänke, särskilt ur ett centralbanksperspektiv.

Enligt regelverket får förvisso ingen myndighet bestämma hur Riksbanken fattar sina penningpolitiska beslut.  Men Borgs uttalande kan knappast innebära att han gett instruktioner till Riksbanken som Magdalena Andersson antyder.  Vad socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson gör är i praktiken att "sila mygg och svälja kameler."  Borg kritiseras nu för att han i försiktiga ordalag framhållit en sanning om den snäva penningpolitikens  konsekvenser för den svenska export som vårt land är så beroende av.  För några veckor sedan kritiserade Magdalena Andersson Borg för att han i regeringens vårproposition tänjt på det finanspolitiska ramverket - genom att inte fullt ut finansiera föreslagna "reformer."

När får vi höra Magdalena Andersson och andra ledande företrädare för det socialdemokratiska partiet höja sina röster mot b-alliansens verkliga skötesynd, att sitt still i båten och inte våga eller vilja sätta in kraftigt eftefrågestimulerande åtgärder, och därmed rucka på det sysselsättningshämmande överskottsmålet?

Vill man höra en formaliapredikan och en inför en partiledning beroende hänryckning kan man läsa Martin Mobergs betrakelser över en "oberoende riksbank...." http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2013/05/oberoende-riksbank-var-det-ja-eller-hur.html

Spekulationerna kring regeringsfrågan tycks nu gå in i ett intensivare skede.  Aftonbladets "avslöjande" häromdagen om att miljöpartiet är nära ett nytt samarbete med socialdemokraterna verkar ha varit i den politiska "läckverkstadens" säck innan det hamnade i Aftonbladets påse.

Erfarenheterna från 2010 års val tycks ha satt outplånliga spår och sår i det det rödgröna blocket, och då i synnerhet hos en ängslig socialdemokrati, som inte än en gång vill inlåta sig på ett alltför intimt samarbete med ett vänsterparti som fortfarande sammankopplas med sitt kommunistiska förflutna.  Åtminstone inte före ett val.  Ty vem erinrar sig att vänsterpartiet i praktisk politik de facto varit ett stödparti till en socialdemokratisk regering under praktiskt taget hela efterkrigstiden.?

Miljöpartiet å sin sida, och det gäller inte minst språkröret Gustav Fridolin, tycks hett åstunda att ingå i en socialdemokratisk regering.  I partiledardebatten lät han stundtals som ännu mer socialdemokratisk än Löfven.   Bli därför inte förvånade om miljpartiet i god tid före valet pekar ut Stefan Löfven som sin statsministerkandidat.  Ett sådant utpekande skulle naturligtvis i sig göra det svårare för Fredrik Reinfeldt att fortsätta med idisslandet om att de röd-gröna saknar ett regeringsalternativ.

Det försiktiga tassandet i regeringsfrågan från röd-grön horisont är naturligtvis ren och skär taktik.  Och särskilt  taktiska är socialdemokraterna.  Stefan Löfven har visserligen något stramat upp sin debattkonst och hugger någon gång numera också som en kobra mot borgerligheten.  Dock tassar han forrfarande omkring i rejält mjukladdade filttofflor, rädd som för att bränna sig för att utmana borgerligheten i den för sysselsättningen ytterst avgörande ekonomiska politiken och skattefrågorna.

Medan vi trots allt med spänning väntar på en socialdemokratisk uppstramning av oppositionspolitiken, tror jag i just regeringsfrågan mer på ett (S)ärboförhållande med vissa programmatiska förklaringar om ett tänkbart partnerskap i regeringsställning än en repris på den illa förberedda och halvdana rödgröna regeringsdeklaration som lades fram inför 2010 års val.

Gladast över filttoffeltassandet och markeringen vänsterut torde ändå den person vara som i den goda staden där Öresund är som smalast gått i brudsäng med det vänsterparti han inte anser vara värd ett vitten på riksplanet.

Sänkt skatt var der borgerliga universalmedlet för att både minska arbetslösheten, göra det mer lönsamt att arbeta olch sänka lönekraven.  Nu har vi svart på vitt på att detta var ren bluff.  Tvärtom de yviga deklarationerna så har arbetslösheten ökat.  Trots detta famhärdade moderatledaren att sänkt skatt fortfarande var vägen till flera jobb.

IFAU - Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk värdering konstaterar i en forskarrapport att den halverade arbetsgivaravgiften för unga dels varit dyr - kostnaden per nytt jobb mellan 1 och 1,5 miljoner kronor - och dels inte gett någon mätbar effekt på jobben.

Effekterna av sänkt restaurangmoms finner forskarna osäker, den höjda avgiften i A-kassan ett fiasko.  Man ser inga långsiktiga effekter av jobbgarantin för unga,  bara marginell betydelse av de s k jobbcoacherna och endast svag effekt av jobb- och utvecklingsgarantin..  RUT säger forskarna kan ha gett en viss sysselsättningseffekt genom att svartjobben minskat men samtidigt att det inte finns någon oberoende granskning av rutavdragets effektr på sysselättningen.  Effekterna av jobbskatteavdraget slutligen bedömer man som osäker men sannolikt positiv.

Mot detta ska ställas att 100.00 jobb försvunnit från den offentliga sektorn med mycket negativa konskekvenser för bl a sjukvården i stora delar av landet. 

Och sist men inte minst, den arbetslöshet på ca. 6% som den borgerliga alliansen kallade massarbetslöshet inför valet 2006 har nu sprungit upp till drygt 8 procent.

Skattesänkningar är definitivt ingen lösning på landet sysselsättningsproblem, snarare tvärtom, vilket skulle bevisas.

För att hitta en lämplig sammanfattning av gårdagens partiledardebatt i "Agenda" kan man lämpligen citera  den legendariska kåsören "Cellos" - "En hög repriser - till högre priser."

Ty det var inte mycket nytt under solen som presenterades. Visst tog Stefan Löven för sig rejält under debatten om jobben, bland annat genom att nita fast det mycket viktiga budskapet att b-regeringen massiva skattesänkarpolitik inte gett några nya jobb.  Med allianspartiernas haveri i jobbpolitiken borde fältet ligga öppet för socialdemokraterna, men då krävs en offensiv för en ny och expansiv ekonomisk politik.

Några besked på den vägen gav inte Stefan Löven.  Hans envisa fasthållande vid överskottsmålet är i stället kontraproduktivt.  Aftonbladet ägnar idag en insiktsfull ledare under rubriken "S måste släppa Borgkomplexet med att bland annat konstatera att "Det finns i stort sett bara tre politiker som håller fast vid den katastrofala åtstramningspolitik som nu sliter isär Europa.  Det är Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Sveriges finansminister Anders Borg och socialdemokraternas Magdalena Andersson." http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article16726534.ab?service=print

Alltfler politiker runt om i Europa börjar annars komma till insikt om att åtstramningspolitken nått vägs ände.  Italiens nye premiärminister Enrico Letta markerade nyligen hårt mot åstramningarna - och räntorna på italienska statspapper sjönk. IMF (Internationella valutafonden) har hårt kritiserat Storbritanniens destruktia politik.  "Och den studie av Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som åtstramningsapostlarna älskat att citera byggde på ett räknefel."  Den kraftiga neddragingen av offentliga utgifter som stora delar av Europa ägnat sig åt har gjort problemen etter värre och förorsakat både större skulder och högre arbetslöshet.

Snart är det bara Sverige och den tyska högern som likt en sentida Sven Dufva- "istället för att blåsa reträtt, fäller bajonett...." och förklarar krisen "med lata greker", för att citera AB:s ledarskribent Karin Pettersson.

I stället för att uppträda som en Reinfeldt/Borg i light-version borde det nu vara hög tid för socialdemokratin och Stefan Löfven att bryta dödläget och formulera en expansiv ekonomisk politik i vilken bland annat måste ingå att rucka på överskottsmålet.

Lyssnade i förmiddags på en intervju med Veronica Palm i TV4.  Jag tillhör som bekant dem sm är mycket kritiska mot  både Stockholms a-kommuns och partiledningens hantering av den sk, Omar Mustafa affären.  I nämnda intervju svarade hon rakt och ärligt på ställda frågor, även om intrycket kvarstår att det var det exempellösa drevet som gav partiledningen kalla fötter och tvingade fram Omar Mustafas avgång, trots att han uppenbarligen svarat upp mot vad partiet krävt av honom. Till detta kan läggas Veronica Palms uttalande i intervjun att Omar Mustafa  gjort ett mycket gott arbete i styrelsen för Stockholms  a-kommun.

Det kanske mest intressanta i intervjun var Veronica Palm var hennes svar på hur hon hanterar den starka personliga kritik hon utsatts för.  Hon erkände oförbehållsamt att hon tar åt sig kritiken och lyssnar på sina  kritiker.  Därefter kom Margot Wallström till tals i ett kritiskt uttalande från ringside mot tillståndet i det socialdemokratiska partiet.  Veronica Palm konstaterade att det alltid i sådana här sammanhang finns kritiker i periferin.  Det var en kommentar mitt i prick.  Margot Wallström m fl tidigare statsråd och generaldirektörer som har socialdemokratin att tacka för sina positioner för nu en behaglig och uppenbarligen välbetald tillvaro utanför politiken, antingen det nu är som direktörer för Postkodlotteriet eller på något till näringslivet anslutet konsultuppdrag.  Att framföra kritik utifrån  denna bekämlighetsflaggade periferi är inte svårt.  Att tjäna partiet genom aktivt deltagande i dess verksamhet uppenbarligen svårare.

Göran Persson och Thomas Bodström fanns ändå i talarstolarna på första maj.  Förlåt en enkel fråga var befann sig Margot Wallström, Ulrika Messing och Ines Uusmann för att ta några exempel på personer som borde stå i tacksamhetsskuld till socialdemokratin.  Gick de ens med i något demonstrationståg? 

För övrigt anser jag, kritiken till trots, att Veronica Palm gjorde rätt i att stanna kvar som ordförande i Stockholms arbetarekommun.  Det är trots allt betydligt lättare att knyta henne till socialdemokratiska värderingar än flera andra toppolitiker (s) i Stockholm med omnejd.

Partikongressen har sagt sitt, rätten och packen er därefter.  Det är besluten på den socialdemokratiska partikongressen som gäller.  Ni som tycker något annat ska hålla käften.  Framförallt är det pest och kolera att tycka som vänsterpartiet. Budskapet är bloggare Jan Anderssons och det har märkbara likheter med de dekret som utfärdas av de kinesiska folkkongresserna.  Ve den stackare som framför egna uppfattningar, åsikter som inte¨stämmer överens med "den käre ledarens."

Och i den vanliga gamla visan den kända historien med samma refränger och samma poäng plockar Andersson också fram ett annat lik ur garderoben vänsterpartiet.  Han finner det alldeles åt skogen att vänsterpartiet fortsätter driva en intensiv kampanj mot vinster i välfärden.  Uppenbarligen har han missat den  stora vetenskapliga undersökning utförd av SOM-institutet vid Göteborgs universitet och vilken visar att en förkrossande majoritet av svenska folket anser att vinster i välfärden ska återinvesteras i verksamheterna och inte delas ut.

Lika upprörd blir Andersson mot att det finns folk som vill slopa RUT trots att systemet är djupt orättvist och i huvudsak gynnar redan välbärgade som har gott råd att betala sin städning själv och att det förekommer ett omfattande missbruk av systemet.  Eller som Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl uttrycker saken i en kränika under rubriken "Rut och skurhinken" i dagens HD.  "Den del av våra skattepengarsom bär namnet Rut går inte till att höja några orättvist låga löner.  Den går till att göra tillvaron billigare för oss som inte behöver städa åt andra för vår försörjning. När jag lämnar Stadsbiblioteket får jag sällskap av en envis fråga:  Hur ofta anställer en städerska en städerska? 

Slutligen beskärmar sig Jan Andersson över att någon kan vara så fräck att han vill begränsa det fria skolvalet, ett system som förpassat den svenska skolan till sämst i klassen och kraftigt urholkat likvärdigheten.

Och jag som trodde att det var högt till taket i socialdemokratin - ja ska sanningen fram så tror jag det fortfarande  - även om det finns dom som anser att det ska vara nära till dörren.....