TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

Efter "Uppdrag gransknings" avslöjande reportage om Nordeas inblandning i den skattesmitarhärva som fått namnet Panamapapperna, såg sig bankledningen nödsakad att göra en internutredning.  Men den utredningen är långtifrån imponerande.

 

Bara 137 brevlådeföretag har undersökts medan övriga 300 konton som varit aktuella under den senaste femårsperioden, vilket är preskriptionstiden för skattebrott, har lämnats därhän.  Att utifrån ett så begränsat underlag påstå att inga brott begåtts är synnerligen missvisande.  Nordeas slutsats att utredningen inte hittat några belägg för "att medarbetare proaktivt skulle ha bistått kunder att undgå eventuell skatt", är ännu mer häpnadsväckande. Detta mot bakgrund av att hela upplägget går ut på just att gömma undan pengar i skatteparadis för att undvika skatt.

Den internationella advokatbyrån Mossack Fonseca, som är spindeln i hela Panamaskandalen, kan rimligen inte ha kontakt med 200 000 kunder på egen hand.  Därför har Nordea ställt upp som mellanhand.  Banken har administrerat brevlådeföretagen, och det är detta som är kärnpunkten i kritiken.

 

Minst lika anmärkningsvärt är att utredningen överhuvudtaget inte undersökt den synnerligen känsliga affär som "Uppdrag granskning" avslöjade och som har en direkt koppling till Nordeas VD, Casper von Koskull.  Det handlar om en miljardlåneaffär som Nordea gjorde genom Mossack Fonseca angående ett mycket stort lån till Ryssland - en fastighetsaffär.  Här finns en direkt koppling till Casper von Koskull, som var chef för den avdelning som beviljade lånet.

 

Sista ordet om Nordeas skumraskaffärer i Panamasfären får inte vara sagt.

 

 






Abeba Aregawi som bl a vunnit dubbla VM-guld på 1500 meter, blev tidigt uttagen i den svenska OS-truppen till Rio.  Hennes namn ströks emellertid när det uppdagades att hon använt substansen meldonium som blev dopingklassat den 1 januarii 2016 men inte var det då Aregawi intagit medlet i december 2015.  I förra veckan återkallade dopingkommissionen sin anmälan om dopingbrott mot Abeba Aregawi och den tillfälliga avstängningen blev upphävd.

 

Trots att Aregawi därmed blev fri att tävla igen beslutade friidrottsförbundet att hon inte ska få tävla för Sverige i OS.  Den krystade motiveringen, som uppenbarligen snickrats ihop efter stor vånda - "Med anledning av osäkerheten kring hennes medicinska och idrottsliga status har vi valt att inte nominera henne" - luktar diskriminering lång väg.

 

Inte minst pinsamt är beslutet mot bakgrund av att det uppenbarligen tillkommit under påtaglig press från fortfarande inflytelserika fd svenska friidrottsstjärnor.  Den mest högljudda i sammanhanget är fd höjdhopperskan Kajsa Bergqvist som slår en knut på sig själv genom att i ena stunden hänvisa till att hon inte tävlat på ett år för att i nästa stund åberopa bristande moral hos Aregawi.

 

När det gäller moralen i sammanhanget är Kajsa Bergqvist den siste som borde ropa "korsfäst-korsfäst."  Hennes egen moral präglas nämligen av att hon under den tid hon befann sig i det idrottsliga rampljuset var skatteskriven i Monaco. Detta trots att det till stor del är det svenska samhällssystemet med inte minst dess ekonomiska och sociala förutsättningar för alla som starkt bidragit till hennes framgångar.

 

 






Det finns uppenbarligen dom som blivit deppade efter att ha hört vänsterledaren Jonas Sjöstedts tal i Almedalen förra söndagen.  Att sådan andlig frossa drabbar borgerliga själar är givetvis inte så konstigt.  På den kanten ser man fortfarande Josef Stalin bakom varje vänsterpartist.  Märkligare blir kritiken när den kommer från personer som gör en dygd av att ha även sitt andliga hjärta till vänster.

 

Vad är det då som upprört vänstersossen Björn?  Jo uppenbarligen att Jonas Sjöstedt haft mage att kritisera socialdemokratin från vänster. Stackars sate som inte begriper att den rödgröna regeringen inte har majoritet i riksdagen.  Hur dum får man vara som inte förstår att alla orättvisor som skapades under åtta år med en borgerlig regering inte kan återställas i ett enda svep?  Och vet karln inte hut som vill riva upp en pensionsuppgörelse som bygger på långsiktighet och inte får riskeras att rasa ihop efter regimskifte?

 

Nu råkar det ju vara så att även över partigränserna reformerade pensionssystem kan behöver en översyn sedan konsekvenserna närmare analyserats.  Särskilt angelägen är en sådan översyn ur ett socialdemokratiskt perspektiv, eftersom systemet bevisligen skapat en betydande ojämlikhet.  Denna ojämlikhet drabbar i stor utsträckning kvinnor.  Lika klar är att vårt skattesystem bryter mot en av socialdemokratins grundläggande solidaritetsprinciper, skatt efter bärkraft. Arbetslösa, sjuka och pensionärer betalar högre skatt än löntagare på samma inkomst.  Att bekämpa en sådan uppenbar orättvisa borde ha högsta prioritet för ett socialdemokratiskt parti.  En försiktig reformering av pensionärsskatten har förvisso påbörjats, men den måste följas av flera  steg och förr eller senare också omfatta arbetslösa och sjuka.

 

Sen glömde vänstersossen Björn av någon anledning vinster i välfärden.  Uppemot sjuttio procent av svenska folket anser enligt flera samstämmiga opinionsundersökningar att vinster genererade av skattemedel ska återinvesteras i verksamheten.  Stefan Löfven har skärpt tonläget och kritiserat börsnoterade välfärdsbolag.

 

Mot den här bakgrunden borde allra minst vänstersossar förvånas över att Jonas Sjöstedt tar tillfället i akt och kritiserar socialdemokratin från vänster. I ett Sverige där samhällsutvecklingen under ganska lång tid nu drivits åt höger borde det socialdemokratiska partiet i själva verket må väl av att då och då bli påminda om sin egen retorik även om den råkar framföras av en vänsterpartist.

 

 






Efter att under en vecka ha lyssnat till nationaldagsfirande i kvadrat och kubik varvat med lobbyism och tingel-tangel kändes det lätt uppfriskande att lyssna på Jonas Sjöstedt (v), sist ut i Almedalen.  För mig som verkat inom socialdemokratin sedan början av 70-talet  och fått uppleva en mojnande vänstervind och slokande röda fanor, i den mån de inte plockats bort från rekvisitan, framstår Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet sett till retorik och partiprogram som goda  socialdemokrater.

 

 

Sjöstedts kritik mot socialdemokraterna var en kritik från vänster och hans elakhet att likna (S) vid ett ånglok kan man nog  ta med en nypa salt.  Att vänsterpartiet skulle medverka till att fälla en rödgrön regering torde när allt kommer omkring vara lika osannolikt, som när dåvarande vänsterledaren Lars Werner på sin tid uttalade samma hot mot Olof Palmes regering.  Det hela löstes i en mycket underhållande debatt mellan de båda från riksdagens talarstol.

 

Jag kunde själv under åren 1998-2002 från min plats i riksdagens finansutskott följa de politiska uppgörelserna mellan s-regeringen och vänsterpartiet. V företräddes där av pragmatiska personer som Johan Lönnroth och Lars Bäckström och det förelåg aldrig någon risk för regeringskris p g a vänsterpartistiska avvikelser när det gällde uppgörelser om statsbudgeten.  Ja, Lars Bäckström var till och med så pragmatisk att han av en borgerlig regering utnämndes till landshövding i Västra Götaland.

 

När Jonas Sjöstedt nu höjer rösten mot den rödgröna regeringen i frågan om vinster i välfärden,  finns det ändå anledning att ta honom på stort allvar. Regeringen har i flera sammanhang lovat att bryta vinstjakten i skola, vård och omsorg och i direktiven till den av förra kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu ledda utredningen står klart och tydligt att den ska föreslå "vilka krav som bör ställas på privata utförare av välfärdstjänster för att uppnå målet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet som de är avsedda för." 

 

Förvisso ger dessa formuleringar utrymme för tolkningar och därmed också för kompromisser i förhandlingar med andra partier.  Men att som Ilmar Reepalu i en kommentar nu säga att en vinstbegränsning ska ge ägarna till skol- och vårdföretag rätt att ta ut "marknadsmässig avkastning" verkar vara i magstarkaste laget. Ty inte ens en socialdemokrati under slokande rosa segel kan väl vika ner sig till den milda grad att man plötsligt sluter upp bakom tanken att VÅR GEMENSAMMA VÄLFÄRD ÄR EN MARKNAD.






-Det är svenska värderingar att göra rätt för sig, sa m-ledaren Anna Kinberg Batra i sitt tal i Almedalen igår.  Men i moderaternas förkrympta värld gäller detta bara människor på livets skuggsida.  Hela talet var en ända lång lista av krav på och förmaningar mot nyanlända.  De ska inte kunna skolka sig in i Sverige.  Däremot är det i moderaternas föreställningsvärld fullt möjligt att skolka sig från sin solidariska plikt att betala skatt.

 

Moderaternas slag mot de mest utsatta riskerar att förvärra barnfattigdomen kommenterar Rädda Barnen.

 

Moderaterna har liksom övriga tre borgerliga partier  ställt sig bakom en uppgörelse om migrationspolitiken.  Ändå har Kinberg-Batra mage att anklaga Stefan Löfven för att vara tjuren Ferdinand och sakna en plan för denna.  Själv ikläder hon sig matadorens utrustning.  Samtidigt meddelas från Spanien att en matador för första gången på trettio år stångats ihjäl.  Självfallet önskar inte vi humanister att Anna Kinberg Batra ska gå samma grymma öde till mötes.  Däremot måste alla humanitära och solidariska krafter mobiliseras för att förhindra att Kinberg Batra hamnar i regeringsställning efter 2018 års val.

 

Nu börjar även tunga moderater som Gunnar Hökmark att tröttna på populistiska ropen på svenska värderingar och skriver på sin blogg: "Det finns en alltmer utbredd retorik om att i Sverige råder några bestämda svenska värderingar.  Det är fel.  I Sverige råder svensk lag." 

 

Om detta skriver Margit Silberstein på SVT:s hemsida: "Hökmarks poäng är att värderingar leder fram till den lagstiftning vi har, men att det är lagarna som gäller.  Om Hökmark har rätt är vurmen för retoriken kring svenska värderingar mycket signalpolitik.  Och signalerna går till Sverigedemokraternas väljare."

 

Just precis och det bestående intrycket av den moderate matadoren Kinberg-Batras framfart i Almedalen är ett närmast skrupelfritt flirtande med Sverigedemokraterna.

 






Medan Almedalsveckan hittills har präglats av "följa John" i fädrens hårt vallade blågula spår - Stefan Löfven dock till skillnad från de blå och den brune med en nyanserad helhetsbild om vad som gör Sverige - vågade miljöpartiets språkrör Isabella Lövin skilja sig från dysterkvistarna och lyfta fram de många positiva sidor som faktiskt präglar dagens Sverige.

 

En politiker med  civilkurage och långsiktig trovärdighet måste våga stå upp även i motvind och det klarade Isabella Lövin skickligt, trots tappra försök från media att nagla fast henne vid det tyska brunkolet, genom  att envetet hålla fast vid att laget faktiskt måste gå före jaget även i politiken.

 

Den rödgröna regeringen må vara svag i den meningen att man är i minoritetsställning i riksdagen.  Ser man emellertid till resultatet efter de parlamentariska förutsättningarna så kan regeringen visa upp resultat som står sig mycket bra i internationell jämförelse. Att Sverige fortfarande är en humanitär stormakt är lika sant som att vår ekonomi ligger i topp av "Europa League".

 

Rent pinsamt blev det mot denna bakgrund när Anders Holmberg i gårdagens Aktuelltsändning hela tiden avbröt Isabella Lövin och bet sig fast i det redan utslitna brunkolsspåret.  Och avslutade inslaget med att ställa ledande frågor till publicservicekanalernas förmodligen mest partiske kommentator Margit Silberstein.

 

Självfallet är det medias uppgift att kritiskt granska de politiska partierna, och då inte minst regeringen.  Men objektivitetskravet måste också innefatta att ge en helhetsbild.  Den uppgiften gick SVT bet på igår.

 

Helhetsintrycket av Isabella Lövins första framträdande som mp-språkrör och regeringsmedlem var gott.  Sverige behöver inte fler populister.  De är idag överrepresenterade i Sveriges riksdag.  Däremot är det tunnsått med politiker som inte viker ner sig i motvind.

 

 






Almedalen börjar nu alltmer att utvecklas till en kamp om vem kan lansera de flesta och hårdaste batongförslagen.  Ebba Busch Thor, som av värdekonservativa kristdemokrater som Alf Svensson och Göran Hägglund varnats för att fortsätta högersvängen fortsatte i Almedalen att manifestera och utvidga högerlinjen.

 

Ett knippe förslag om hårdare tag, fler poliser, arbetstvång och statliga direktiv om vilka böcker eleverna ska läsa.  Visst är det viktigt med polisarbete i särskilt utsatta områden, men revorna i samhällskontraktet kan inte lagas med vattenkanoner och batonger. Här krävs också konstruktiva åtgärder mot långtidsarbetslösheten, insatser i skolan, förstärkt samhällsservice, minskad bostadssegregation och stöd till civilsamhället i arbetet för demokratiska värderingar, åtgärder av det slag som återfinns på den socialdemokratiska agendan.

 

Efter den mörkblå kristdemokratiska onsdagen kom den bruna torsdagen och taktfast Sverigedemokratisk marsch i batongspåret.  Utegångsförbud, undantagstillstånd och folkdans i särskilt utsatta områden, så kan Åkessons budskap i Almedalen sammanfattas.  SD har gett undantagstillståndet ett ansikte.  Och partiet manifesterar ytterligare sin plats om undantaget i ett Sverige som skall vara till för alla.

 

"De sjunger inte i  kör men i kanon, flerstämmigt fast samma sång.  Sverige har blivit ett slagträ i den politiska agendan", skriver Margit Silberstein ganska träffsäkert på SVT:s hemsida.

 

Om växande klassklyftor i det svenska samhället, om asylboenden som bränns till grunden, om SD-inspirerat näthat i sociala media och om hur välbärgade svenskar genom massivt skattefiffel undandrar sig sitt solidariska ansvar för vår gemensamma välfärd är det i det närmaste knäpptyst. Stefan Löfvens tal är det hittills enda positiva undantaget.  Men även det talet kunde vara ännu tydligare mot den växande ekonomiska och sociala ojämlikheten.

 






-På 1930-talet kombinerade svensk socialdemokrati patriotisk retorik om Sverige (de kallade det för "folkhemmet" med radikala ekonomiska reformer, skriver Katrine Marcal i en som oftast tänkvärd ledare i Aftonbladet.  Och när det gäller både patriotisk och radikal retorik så visade Stefan Löfven att han nu inte bara är en lågmäld och gjordnära politiker utan i sin bästa stunder också en allt effektivare agitator.

 

Balansgången mellan socialdemokratisk partiledare och statsminister med ansvar för hela landet, inte bara partiet, klarade han med glans.  Medan Stefan Löfven värnar om sammanhållning och sätter en heder i att kunna genomföra blocköverskridande uppgörelser fortsätter den borgerliga oppositionen att bita sig fast i gnällbältet.  Är det någon som hört en borgerlig partiledare bjuda in till samarbete över partigränserna, så räck upp en hand.

 

Katrine Marcal avslutar sin gårdagsledare i Aftonbladet med att tycka sig skönja att socialdemokraterna "verkar röra sig i mer radikal riktning gällande den ekonomiska politiken."  Ja, förvisso kan vi notera en skärpning av partiets hållning gentemot friskolor och ett överdrivet överskottsmål men än återstår en del för att omsätta denna verbala radikalism i praktisk politik.  Att bekämpa brottsligheten, knäcka långtidsarbetslösheten, lyfta skolorna, stärka samhällsservicen och minska bostadssegregation och trångboddhet liksom att stödja civilsamhället och arbetet för demokratiska värderingar är lovvärt och riktigt.  Men än lyser de verkligt radikala ekonomiska reformerna med sin frånvaro. 

 

En folkrörelse värd namnet måste också våga bekämpa växande ekonomiska klyftor med en jämlikhetsskapande skattepolitik.  Att arbetslösa, sjuka och pensionärer betalar högre skatt på samma inkomst än löntagare - DETTA ÄR INTE SVERIGE!  DETTA ÄR INTE DEN SVENSKA MODELLEN!






Gammal skåpmat som åkt ut och in på middagsbordet, varje gång lite upptinad i mikron och med lite starka kryddor för att dölja unkenheten.  Det var centerns huvudbidrag i Almedalen den 4/7. Slopad arbetsgivaravgift för unga nyanlända och långtidsarbetslösa kan enligt Annie Lööf ge 45 000 nya jobb.  Och detta tror man ska ge lägre ingångslöner.

 

Men erfarenheterna talar inte för förslaget.  Lönestatistiken visar snarare att den sänkta avgiften för unga under alliansregeringen ledde till höjda löner.  Inte heller jobbeffekten blev särskilt stark när alliansen förra gången halverade arbetsgivaravgiften.  I förhållande till vad varje nytt skattesubventionerat jobb kostade kan man till och med tala om en flopp.

 

Ett angrepp på den svenska modellen har Stefan Löfven med all rätt tidigare kallat dessa försök att skapa ett samhälle med allt fler låglönejobb.  Och idag sågade både arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) och LO-basen Karl Petter Thorwaldsson denna "hög repriser till högre priser."  Problemet är som Thorwaldsson påpekade, inte för få låglönejobb utan svårigheterna att finna matchande arbetskraft till de 100.000 lediga jobben.

Tilläggas kan att inte ens SVT:s Mats Knutsson lät sig imponeras av Lööfs utspel.






Så är den igång Almedalsveckan marknadsförd som "världens största demokratiska mötesplats" men som enligt journalisten och författaren Kent Werne snarare bör beskrivas som Sveriges årliga lobbyfestival.

 

"Ett glas rosé med inflytande som tilltugg", lyder den fyndiga rubriken på en artikel signerad Werne på kultursidan i dagens Sydsvenskan/HD.  När jag så tar en titt på ett TV 4-inslag från Almedalen möts jag av herrar Anders Pihlblad och Marcus Oscarsson inmundigande drinkar lanserade som "det alkoholfria alternativet till sommarens mingel." - en av veckans stora nyheter.  Redan för tre år sedan upptäckte vårt då sexåriga barnbarn Emilia vid påsynen av en grupp välregisserade ungdomars unisona tjoande och viftande "förnyelsen" och utbrast spontant - "Är det allsång på Skansen."  Utan tvekan har Almedalsveckan utvecklats efter linjen mer yta och mindre djup.  Dock måste givetvis alla politiska partier vara på plats.  Det är ju ett givet tillfälle att få ut sitt budskap.

 

Först ut på plan är folkpartiets - förlåt liberalernas - Jan Björklund.  I morse fick vi veta att ledmotivet för hans tal i kväll är "Tillsammans för Europa" - men inte för Sverige - skulle man vilja tillägga. Liberalerna är nämligen det parti, som trots vackert tal om blocköverskridande uppgörelser. ställt sig utanför de två stora blocköverskridande överenskommelserna om försvaret och energipolitiken.

 

Om egen kraft ej hjälp kan att lyfta partiets stöd i opinionen - blygsamma 5,5 procent så har man pålitliga uppbackare i landets liberala press och idag också i både SVT och TV4.  I Sydsvenskan HD går man så långt dom man dagen till ära både på opinionssidor  och nyhetsplats talar sig varm för kravliberalism skatterabatter och vilja att vingklippa facket.

De "nya" liberalerna är när allt kommer omkring som de gamla.  Ett genuint högerparti som uppenbarligen vill växa på bekostnad av de andra turturduvorna i den bräckliga borgerliga alliansen. 

 






Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM