På socialdemokratiskt initiativ diskuterade riksdagen i går hur vi ska förhålla oss till vinster i skattefinansierade välfärdsverksamheter som skola, vård och omorg.  Finansminister Anders Borg (m) lovade på stående fot att stänga möjligheterna att föra ut vinst ur välfärden till skatteparadis.  Något som borde vara självklart ska nu åtgärdas, men först som en ren omvändelse under galgen.  Ty en massiv majoritet av svenska folket anser uppenbarligen att skattmedel ska användas i de verksamheter för vilka de är avsedda och inte delas ut till aktieägare vare sig i Sverige eller i utlandsbaserade skatteparadis. Enligt färska opinionsundersökningar föredrar också en klar majoritet av svenska folket kommunala vårdboenden framför privata alternativ.

Vänsterpartiet är idag det enda parti som klart tagit ställning mot vinstdrivna alternativ i  välfärden.  Miljöpartiet velar, medan centern praktiskt taget reservationslöst stödjer olika former av privata alternativ.  Anders Borg uttalade sig också klart i debatten generellt för privata alternativ.  En rimlig gissning är att b-alliansregeringen kommer att acceptera vinstdrivna verksamheter om vinsterna beskattas i Sverige.  Detta löser självfallet inte problemen.  Det kommer med en borgerlig regering även i fortsättningen att vara möjligt att dela ut vinster till aktiägare, vinster som är genererade av skattemedel och därför rimligen ska återinvesteras i verksamheten.

Socialdemokraterna fortsätter tyvärr att vela i frågan och det kom heller inga klara besked i riksdagsdebatten, där socialdemokraterna företräddes avriksdagsledamoten Jennie Nilsson.  Hon ifrågasatte visserligen vad riskkapitalbolgen har i välfärden att göra, men krävde inget förbud mot  dem.

Men nu måste det vara slut på velandet och hattandet från socialdemokratins sida i en fråga där vi har öppet mål.  Skandalerna i privata vårdbolag som

Carema och Attendo borde göra det väldigt lätt för partiet att göra hela välfärdsområdet till en klar politisk stridsfråga.

Eller som Daniel Suhonen klokt skriver i Expressen igår under rubriken: "Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister." : "S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om  förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg.  I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten." http://www.expressen.se/debatt/1.698097/daniel-suhonen-salj-inte-var-s-jal-till-riskk...

Stefan Löfven säger i intervjuer i SvD och i TV 4 idag att "vi vill stoppa det vansinniga i att vinster tas ut utomlands.  Skattepengar ska gå till vård och omsorg.  Men det kan vara svårt att stoppa alla hål; företagen kan i stället för utdelning betala förmåner till sina chefer.  Norge är en förebld på det området och jag har talat med Jens Stoltenberg om det i veckan. "

I Norge tillämpas ett s k non-profit- (icke-vinst)baserat system.  Detta bör kunna tjäna som riktpunkt också för oss i Sverige.  Man behöver inte nödvändigtvis tala om förbud.  Vänd i stället på steken och säg att förutsättningen för att erhålla skattemedel för välfärdsverksamheter som skola, vård och omsorg är att eventuella överskott återinvesteras i verksamheten ifråga.

Det är sent på dagen.  Nu måste socialdemokraterna äntligen ompröva sitt olyckliga kongressbeslut från 2009 och gå till offensiv mot vinster i välfärden.

"Bättre att säga ja till en feltänkt pakt än att utsättas för misstanken om ansvarslöshet."  Denna kommentar av LO-ekonomen Claes Mikael Jonsson, sammanfattar väl socialdemokratins dilemma och snabba fotbytet från nej till ja.  Taktiska skäl avgjorde uppenbarligen socialdemokraternas beslut att göra upp med den borgerliga alliansen.

Fortfarande lyser de sakliga skälen för att Sverige skulle ansluta sig till en pakt där man inte får något inflytande.  Det är nedskärningspolitiken som är europaktens signum och den politiken kan aldrig lösa de grundläggande och djupa sociala problem som präglar hela EU.

Dgens Arena formulerar i dagens ledare väl hela EU-projektets tillkortakommanden under rubriken "Reinfeldts triumf": "Statsministerns triumf var att nästan ingen under ett par veckor talade om Europas verkliga problem.  Om grekiska barn som svimmar av undernäring.  Eller hundratusentals ungdomar som emigrerar från Italien eller Portugal för att det där inte finns några jobb.  Under ett par  veckor taladesdet inte om de faktiska problemen.  Bara om stolen som skulle stå tom om inte Sverige gick med i finanspakten."

Den kanske bästa analysen av eurokrisen återfinns i senaste numret av "Tiden"

nr. 5-6/2011. www.tiden.eu.  Under rubriken "Är euron värd att rädda" gör Tony Johansson, ekonomihistoriker i Lund, en djupgående genomgång av hela europrojektet och pekar bl a på de orimligheter som finns inbyggda i att ha en gemensam valuta i ekonomier med så olika förutsättningar.

Stefan Löfven kom snabbt ur startgroparna i sin nya roll. Han utmanar regeringen i näringspolitiken och fick på tisdagen in en riktig rejäl träff på Fredrik Reinfeldt.

På moderatstämman i slutet av oktober ansåg Reinfelt att Svenskt Näringsliv ar ett särintresse bland alla andra.  Urban Bäckström blev tvärförbannad och ansåg att Reinfeldts uttalande "är ett slag i ansiktet samtidigt som moderatledaren själv sätter sig på den högsta piedestalen.  Nu räcker det", sa Bäckström.

Stefan Löfven fångade skickligt upp passningen och gick i sitt andra tal som partiordförande till frontalangrepp på Reinfeldt.  Vi ser inte företagare som ett särintresse, lika lite som vi ser facket som ett särintresse."

Löfven understryk betydelsen av att ha en bra dialog med näringslivet och fick omgående ett svar från Bäckström - som är på resa - via dennes presschef:

"Det här visar på ett konsruktivt förhållningssätt till näringslivet.  Jag ser fram eemot att Socialdemokraterna utvecklar en bra politik för företagande och jobb."

Fler jobb och en aktiv näringspolitik står högt på socialdemkraternas politiska dagordning och Stefan Löfven utmanade även Fredrik Reinfeldt vad gäller ordning och reda i statsfinanserna.

B-alliansregeringen har oförtjänt och genom allmänna uttalanden fått just ekonomin att framstå som dess paradgren, trots att det är socialdemokratiska regeringar som lagt grunden för våra stabila statsfinanser.

Första ronden mellan socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven och statsminister Fredrik Reinfeldt slutade alltså med klar seger för Löfven. Fortsättning följer, och en sak är klar.  Möjligheten att detronisera Fredrik Reinfeldt och b-alliansregerinen står inte och faller med en riksdagsplats.  Riksdagen är förvisso viktig, men det finns flera andra arenor där politik kan diskuteras och åskådliggöras för en större allmänhet.

Efter att en längre tid ha befunnit sig i jämmerdalen finns det nu tecken på operation uppryckning i det socialdemokratiska partiet.  Det handlar både om att partiet enar sig om en politisk strategi för att möta framtiden och om en rejäl  uppryckning av partiorganisationen ut i minsta s-förening.

Kvar i jämmerdalen om med en viss humoristisk distans befinner sig Stig-Björn Ljunggren som i sitt senaste inlägg ägnar tid och kraft åt att skjuta på sittande fåglar - eller vad han kallar alla mediemytologiserande sossar.  Här får sig både förre och förrförra partiordförandena sig en känga medan talet om mediadrev bara sägs vara en myt.  Rysk historieskrivning i modern tappning skulle man kunna säga.  http://www.ljunggren.com?p=1082

Medan Stig-Björns retorik är ironiserande och lättsam tar bloggare Jan Andersson fram luftvärnskanonen för att skjuta en gök.  Göken i sammanhanget är vänsterledaren Jonas Sjöstedt som utmålas som själve f-n på Anderssons vackert skinande EU-vägg.  Frågan är väl ändå om jakt på vänsterpartister är socialdemokratins viktigste uppgift just nu. http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755&blogg=53923

"Det pågår ett antal aktiviteter och tas ett antal initiativ ute i partiorganisationeerna-  Det värvas medlemmar, det drivs intressant komunalpolitik, skriver Anne-Marie Lindgren i Veckans Analys í Arbetarrörelsens Tankesmedja - http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/print.aspx?type=weeklyanalysis&id=1742. och ger en rad konkreta exempel från olika delar av landet.  "Det känns inte alls som partikris.... Höstens budgetmotion känns inte heller särskilt krisartad.  Utbildningsavsnittet är mycket bra likaså investeringsavsnittet. ..... Borgerlighetens dagordningsprivilegium håller på att försvinna.  Världsekonomiskt  Forum inleder årets session med att diskutera kapitalismens kris!  Oväntade instanser som IMF och OECD lyfter upp växande ojämlikhet som ett problem.  Långt in i borgerligheten finns kritik ot de alltför generösa reglerna för privata företag i den skattefinansierde sektorn.  Portarna är vidöppna för en debatt om socialdemokratiska lösningar på framtidsproblemen."

Mot den bakgrunden bordedet inte vara särskilt svårt för socialdemokratin att forma en politisk strategi som lyfter fram politikens möjligheter och faktiskt akuta behov av att styra en alltför vildvuxen marknads- och finansvärld.

Det självfallet inte särskilt märkligt att praktiskt taget allt ljus faller på en partiledare den närmaste tiden efter det han blivit vald.  Han får också massor av råd från olika håll.  Bloggare Peer Johansson - Röda Berget - har ett intressant inlägg under rubriken "Löfvens princip måste vara 1 partimöte,  väljarmöten." http://rodabeget.wordpress.com/2012/01/29/lofvens-princip-maste-vara-1-partimote-..

I stora delar kan jag hålla med Peter Johanssons  resonemang om behovet av öppnare kontakter med den stora allmänheten i den socialdemokratiska mötesstrategin.  Men samtidigt måste vi se sanningen i vitögat, nämligen att vår partiorganisation på många håll är ringrostig, ja det är nog ett antal lokalföreningar och en och annan arbetarekommun som egentligen bara existerar på papperet.  Här måste en rejäl uppryckning ske, och förutsättningar bör finnas eftersom socialdemokratin genom sina många förtroendevalda på kommun- och regionplanet och därtill många ideellt arbetande i lokalorganisationerna har en oskattbar men tyvärr alltför lite utnyttnad resurs när det gäller offensiv opinionsbildning.  Om vi åter ska bli samhällets mest tongivande politiska kraft så måste fotfolket, våra presumtiva opinionsbildare, vara i farten året runt och inte bara i valrörelserna.  Om våra partiorganisationer på basplanet förvandlas till att blott vara valorganisationer - tendenser åt det hållet finns ju faktiskt - ja då kommer den politiska dagordningen att helt domineras av borgerligheten och deras mer eller mindre följsamma mediala megafoner.

Låt mig avsluta detta inlägg med ett citat ur ett inlägg av Bengt Göransson på facebook: "Jag följde Aktuellt i söndags  Det socildemokrtiska partiets ledarkris kommenterades av Lena Hjelm-Wallén och Thomas Bodström.  Han hävdade att man nu måste kapa en ny politik för att återvinna väljarna.  Hjelm-Wllén påminde om att Juholtaffären inte handlat om politik utan om person, något som Bodström tycktes ha missat.  Så framträder en av Mona Sahlins närmaste medarbetare Stefan Stern och säger att det socialdemokratiska partiet måste vara ett "fullsortimentsparti" som vet att "följa väljarna".  Hur tunn kan synen på politik och ytterst på demokratin bli?  Intressant på riktigt blir det när jag så l'äser en intervju med Göran Hägglund, som sannolikt blir omvald som ledare för Kristdemokraterna om en stund.  Han svarar på frågan om KD:s förhållande till sina grundläggande värderingar.  Hur kristen är han egentligen? - och då svarar han att varje parti måste vara "en fullsortimentsbutik", någon "nischbutik" är inte KD. Se upp för politikens nasare!"

Ja, den varningen är synnerligen motiverad.  Någon ny politik behöver socialdemokratin sannolikt heller inte skaffa sig.  Däremot måste partiet med kraft och övertygelse föra ut den socialdemokratiska politik som kommit i bakvatten, så länge nasare, avreglerare och privatiseringsivrare haft ett dominerande inflytande över socialdemokratisk strategi och praktik. 

-La de' svinge, sa dansken. Och visst svänger det även i svensk politik.  Ja, till den milda grad att även borgerliga krönikörer tycks ryckas med i den våldsamma pendelrörelse som bara på någon vecka förflyttat politikens fokus från slagpåse till superstart.

Aftonbladet är som vanligt värst.  Lördagstidningens första sida toppas med en helgonbild av den ny s-ledaren Stefan Löfven därunder en jätterubrik "Superstarten - succésiffra direkt för Löfven - Så firade han med frun - Mellin: Han blir farlig för Reinfeldt".  Ja, stackars Lena Mellin, som bara för några dagar sedan räknat ut socialdemokratin tycker sig nu se ett parti som rest sig och som kan ge b-alliansen en rejäl match.  Mellin och flera andra mediala tyckare har uppenbarligen ett mycket kort minne.  Under lång tid har socialdemokratin kritiserats för en politik som vill lyfta fram socialdemokratiska kärnfrågor som solidaritet och rättvisa.  På den grunden kritiserades t ex Håkan Juholts linjetal vid den extra  partikongressen 2011.  Nu säger Stefan Löfven  att  socialdemokratikerna ska tillbaka till rötterna.  "Med traditionell S-politik vill Stefan Löfven spöa Fredrik Reinfeldt i valet 2014 - jobb,  utbildning, klimatomställning" skriver Mellin, uppenbarligen inte utan en viss känsla av att detta nog bär ganska långt.

På ledarsidan har den lika trendiga politiske chefredaktören Karin Pettersson redan tagit ut det socialdemokratiska lag som ska ta över regeringsmakten 2014.  Listan visar om inget annat att socialdemokratin har en rad kompetenta namn, så vad gäller personbesättningen  skulle det inte vara svårt att bilda en rent socialdemokratisk regering.  Men nu är vi inte där.  Det är visserligen inte svårt att gissa att det nu kommer att bära uppåt för socialdemokratin i opinionen, men det mesta talar fortfarande  för att alternativet till den sittande b-alliansregeringen är en rödgrön regering.

Parallellt med den i alla politiska läger förväntade uppgången för  socialdemokratin och bedömningen att Stefan Löfven är en permanent lösning på partiledarposten spekuleras det yvigt över hur en öppnare process i framtiden skulle kunna gestalta sig.  De som pläderar för att också låta sympatisörer delta i framtida öppna ledarval, har nog inte funderat särskilt djupt över konsekvenserna.  Det är förvisso sant att medlemskadern i alla politiska partier inte täcker in hela väljarskiktet.  Och att inte minst de ungdomarna är underrepresenterade.  Men om det nu öppnas  för att också sympatisörer ska få delta i framtida partiledarval hur ska man avgränsa kategorin sympatisörer.  Vem som helst kan ju säga att han/hon inför ett sådant val sympatiserar med socialdemokraterna.  Här  föreligger uppenbarligen en stor risk att partiet skulle köpa grisen i säcken vid en sådan procedur. Varför inte pröva att göra medlemskapet mera attraktivt genom att se över mötesformer och den po

Redan nu  kan vi se hur populismen frodas. I opinionsundersökningar får Thomas Bodström de flesta sympatierna som ny s-ledare.  Dessbättre inser Bodström själv att han inte är  kvalificerad för det uppdraget.  Att vara medialt framgångsrik och allmänt sett populär är långtifrån samma sak som att vara lämplig som partiledare.  Thomas Bodström gjorde ett utmärkt jobb  som justitieminister och skulle sannolikt vara ett starkt kort på den posten igen i en ny rödgrön regering.  Nu kan någon säga att även Carin Jämtin kom ju högt upp i popularitetsmätningar bland allmänheten.  Det är sant, men nu har ju Carin Jämtin också när hon ställts på prov i tuffa utfrågningar om realpolitik visat att hon håller måttet, långt utöver att bara se  trevlig och trendig ut.

En annan spekulation, också den byggd på lösan sand, rör det socialdemokratiska partiets relation till LO. Så här låter det i dagens Helsingborgs Dagblad - borgerligt avhängig: "Vinden vänder för LO - Nu ökar antalet medlemmar också i LO-förbunden.  LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin menar att man har blivit bättre på att se också till unga visstidsanställdas problem.

Ett steg åt  rätt håll.  De fackliga organisationerna kan inte leva på gamla meriter utan måste ge något i nutid.  Snart kanske LO är moget att lossa banden till det socialdemokratiska partiet."

Nutiden visar väl snarare att banden mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet bör stärkas.  Jobben och tryggheten i arbetslivet - både vad gäller de urgröpta socialförsäkringarna och arbetsmiljön - talar väl snarare för en förstärkning av det facklig-politiska samarbetet.  Och valet av Stefan Löfven ökar väl logiskt sett också förutsättningarna för en sådan samverkan.  En samverkan som i sin tur är en av förutsättningarna för socialdemokratins återkomst i regeringsställning.

-Jag har inte  varit så glad sedan jag sköt en 19-taggare 1991, sa Sven-Erik Österberg, tidigare s-gruppledare i riksdagen, om valet av Stefan Löfven som ny partiledare.  I fredags fick han ju nöja  sig med en 12-taggare i form av den partiledare han med god hjälp av bl a Wanja Lundby-Wedin var  med om att likvidera.  Men låt oss bortse från sådana småaktigheter och delta i den glädje och den gemensamma nämnare som består i att socialdemokratin onekligen i valet av Stefan Löfven har goda möjligheter att återta förlorad politisk makt.  När hela havet stormar är  det naturligtvis inte helt fel att välja en kapten som i flera tunga sammanhang visat prov på styv förmåga att kryssa mellan Skylla och Charybdis ( t ex i den för hel samhällsekonomin så betydelsefulla lönebildningen.)

De borgerliga mediakommentarerna säger något om det goda valet främst  genom sin förutsägbarhet.  "Smygborgerliga" Helsingborgs Dagblad är ett klassiskt exempel på sådana kommentarer - www.hd.se.  Dagens ledarskribent Lotta Hördin skriver under rubriken "Löfven - ett oprövat kort" bl a att "s-ledning talar om öppenhet men agerar slutet" och att partiet "väljer trygghet framför nystart, lugn och ro framför förnyelse".  Att partiet väljer trygghet, är förvisso sant, något annat  vore ju rena vansinnet när partiet varit nära  att spricka.  Men detta står ju inte i någon som helst motsättning till nystart.  Den viktigaste nystarten består just nu i att åter kunna börja tala politik och levandegöra det socialdemokratiska alternativ till den borgerliga sociala nedrustning som är statistiskt säkerställd. 

Och vad är förnyelse och nytänkande i sammanhanget om inte att göra upp med den nattståndna s k förnyelse som bestod i att privatisera och avreglera stora delar av vår gemensamma välfärd. Marknadsfundamentalismen har gjort konkurs, varför en av socialdemokratins huvuduppgifter måste vara att rensa upp i spillrorna efter det stora tåg- och välfärdsrånet.

För denna uppgift behöver socialdemokratin inga PR-konsulter med kortsiktiga budskap anpassade till mottagarna till den milda grad att de ideologiska skillnaderna slätas ut till oigenkännlighet.  Politikens misslyckade "beställar-utförare-modell" är mogen för sophögen.

Klokt och insiktsfullt kommenterar som vanligt Bengt Göransson valet av Stefan Löfven. www.hd.se/kultur idag.  "Han personifierar också den viktiga kopplingen som historiskt har funnits mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.  Att politiken också reellt omfattar arbetslivet växer i betydelse i en tid då bemanningsföretg tillåts ta över allt mer.  I det senste skandalösa exemplet omfattar denna nya trend  till  och med  myndighetsutövning som i fallet med lärarlegitimationerna.  De närmaste dagarna kommer alltså Stefan Löfven ersätta Håkan Juholt på löpsedlarna och snabbproducerade och vinklade opininsundersökningar är att vänta.

Om dagens alla proffspolitiker av olika schatteringar ska erövra en politisk kompetens är mitt råd: skaffa rådgivare som har erfarenheter som du själv saknar.  De är viktigare än pr-konsulter som hjälper dig att föra ut det du redan har tänkt och som du ständigt får bekräftat om du runt dig samlat liktänkande kompisar."

Partiledare kommer och går - Socialdemokratin består och har goda förutsättningar att gå mot en ny vår!

Jag tillhör dem som varit mycket kritisk mot verkställande utskottets agerande vid Håkan Juholts avgång som partiledare.  Men efter att den politiska sprickan därmed också blev fullständigt blottlagd, så fanns det bara en möjlighet att få stopp på blodflödet.  Partistyrelsen måste snabbt hitta ett namn som kan vinna en bred uppslutning inom hela rörelsen.

Stefan Löfven har med sin fackliga bakgrund och sina gedigna kunskaper i en av socialdemokratins tyngsta kärnfrågor - sysselsättning/arbetsmarknad goda förutsättningar att åter kunna samla partiet kring en offensiv socialdemokratisk politik för full sysselsättning, jämikhet och rättvisa.

I det här läget var det rätt smart att välja en tung facklig företrädare.  Nu kan socialdemokratin effektivt slå tillbaka mot alla dem som höjt sina röster för att partiet och fackföreningsrörelsen skall gå skilda vägar.  Genom att göra precis tvärtom så ökar naturligtvis också förutsättningarna att hämta tillbaka förlorade röster från LO-kollektivet.  Stefan Löfven har i sin roll som IF-Metall ordförande också etablerat ett gott samarbete med tjänstemannafacket - Unionen, vilket med hänsyn till arbetsmarknadsfrågornas tyngd i den politiska debatten är en plusfaktor i sammanhanget.  Argumentet att Stefan Löfven saknar politisk erfarenhet är rent nonsens.  Han sitter i partiets högsta politiska organ - verkställande utskottet - där politik givetvis alltid står på dagordningen.

Ett litet problem är förstås att han inte tillhör riksdagen, varför partiledardebatterna där får skötas av gruppledaren. Men nu försiggår ju en stor del av politisk diskussionen och debatten i media och på möten runt om i landet, så Stefan Löfven kommer att säkert snabbt att få utrymme i den politiska hetluften.  Och Reinfeldt tvingas naturligtvis förr eller  senare att lämna riksdagshuset för att konfronteras  med Löfven.

-Två gubbar på ledande positioner inom socialdemokratin hojtas det redan om på diverse håll.  Den kloke Ingvar Carlsson framträdde för en stund sedan i TV4-soffan och sa då bl a. att de två viktigaste posterna inom partiet innehas av ordföranden och partisekreteraren.  Ordförande blir nu en man - Stefan Löfven och partisekreteraren är som bekant en kvinna - Carin Jämtin.  En kvinna som i de yttersta av dessa dagar under tufft medialt tryck visat prov på de kvaliteter och den kompetens som redan finns i ledningen för Sveriges största politiska parti.

-Socialdemokraterna behöver en projektledare, sa SSU:s ordförande Gabriel Wikström i TV4:s "Kvällsöppet" i måndags (23/1).  Det behöver vi inte alls.  Ty socialdemokratin är inget projekt utan en folkrörelse i ordets bästa bemärkelse.  Fortfarande finns tiotusentals människor runt om i landet i ständig rörelse och inblandade i diskussioner om  alltifrån djupare livsåskådningsproblem till vardagens glädjeämnen och bekymmer.

Själv  deltog jag i en sådan diskussion i Höganäs arbetarekommun i måndags kväll (23/1).  Det blev en nystart för socialdemokratin i Höganäs kommun under sin nya ledning, en nystart som uppenbarligen gick hem hos mötesdeltagarna och som ger hopp för framtiden.  Nya medlemmar anslöt sig.

Inspiratör  och informatör var riksdagsledamoten Anders Karlsson från Landskrona.  Anders gav en mycket initierad och sakkunnig bakgrund till valet av Håkan Juholt som partiledare och gjorde samtidigt, något som tycks vara obekant för större delen medievärlden, en  genomgång av den socialdemokratiska budgetmotion som på punkt efter punkt visar att socialdemokratin i motsats till vad som ofta sägs i den offentliga debatten har ett både tydligt och slagkraftigt alternativ till den borgerliga alliansregeringens politik.  Här satsats rejält på en upprustning av det av borgerligheten nerskurna socialförsäkringsskyddet, i första han a-kassan.  Järnvägar och bostäder får rejäla resurstillskott, liksom inte minst arbetsmarknad och utbildning.  Och varje föreslagen reform är finansierad ti ll sista kronan.  Alltså en verklighet stick i stäv med vanliga påståenden i den offentliga debatten och något som Fredrik Reinfeldt i förra onsdagens partiledardebatt beskrev som en oansvarig och ofinansierad överbudspolitik.

Socialdemokratins grundproblem långt bortom partiledardiskussoner och självmål av partiets verkställande utskott är bristen på politiska samtal.  Partiets lokalorganisationer ägnar alldeles för lite tid åt mera genomgripande diskussioner om våra verkliga samhällsproblem. På många håll inskränker sig  det politiska samtalet till huruvida Köpmansgatan ska enkelriktas eller ej eller om det ska bli ett höghus för välsituerade eller ett allaktivitetshus i kvarteret "Framtiden."

Kära verkställande utskott!  Ni visste uppenbarligen inte vad ni gjorde när ni drog undan mattan för Håkan Juholt (ty det var så det i praktiken gick till).  Nu har vi hamnat i en situation där den mediala farsen fortsätter och entrén till Sveavägen 68 hårdbevakas dygnet runt.  Och  för varje dag som går utan att det lyser vit rök från Vatikanen på Sveavägen, så fördjupas krisen och den närmast självklara rollen som ledande oppositionsparti tas över av någon annan. 

 Vänsterpartiet, med Jonas Sjöstedt i spetsen, är ju redan på väg att muta in tomrummet på vänsterkanten.   T ex ett område där socialdemokratin borde vara den givne vägröjaren - synen på den Europeiska gemenskapen - EU - i allmänhet och i dessa dagar Sveriges hållning till EURO-pakten.  Så här skriver Jonas Sjöstedt på sin blogg:

-Regeringen påstår att Sverige kan vara medlem i pakten och välja att stå fri från textens bindande krav samtidigt som man ska få delta på några toppmöten som ska styra pakten.  I artikel 12.6 framgår att det inte är möjligt."  Socialdemokratin måste här snarast komma till skott, om vi inte ska hamna i bakvatten i en central  politisk fråga och som  vid ett felsteg kan innebära att Sverige smygvägen ansluts till den EURO, som svenska folket sade ett klart nej till 2003 och som  visat sig blivit ett veritabelt misslyckande.

En öppen valprocedur skrias det nu om från flera håll.  I går skrev journalisten och tidigare ledarskribenten i Aftonbladet., Åsa Petersen på tidningens debattsida att hon blev beklämd när Johan Persson, vice ordförande i Kalmar läns partiistrikt, anser att vi inte har råd med någon amerikansk primärvalskampanj i några månader.  Beklämd blir jag snarare när Åsa Petersen påstår "att den avgångne Håkan Juholt valdes i praktiken av en liten krets invigda."  Detta är lögn och förbannad dikt.  I själva verket föregicks partiledarvalet ifjol av en mycket ingående och utdragen process, där både enskilda medlemmar, lokalorganisationer och distrikt var djupt involverade.  Jag själv var starkt engagerad och hade åtskilliga kontakter både med riksdagsledamöter, min arbetarekommun och med det skånska partidistriktet.  När Stig Malm därför säger att han  inte hade den blekaste aning om vad som pågick, så måste det vara något allvarligt fel på den lokalorganisation han tillhör, eftersom han ju själv säger sig vara mycket aktiv i den politiska debatten.

Det är inte kreti och pleti som ska utse en ny partiledare för socialdemokraterna.  Det är de socialdemokratiska partimedlemmarna och deras demokratiskt valda företrädare på olika nivåer som har den demokratiska uppgiften.  Och det är ju närmast en självklarhet att ju starkare varje enskild partimedlem är engagerad i detta val genom att med liv och lust delta i diskussionerna inom sin arbetarekommun och/eller socialdemokratiska förening/kvinnoklubb/SSU/fackförening desto större samlat inflytande får basplanet på partiledarvalet.  I dessa dagar sitter socialdemokrater runt om i landt  i djupa diskussioner och det finns en helt linje till distrikten, mellan distrikten och till partistyrelsen och dess verkställande utskott.

Sunt förnuft och omsorg om det socialdemokratiska partiet därmed även  för landet talar sammantaget för att uppgiften att i detta läge utse en ny partiledare åligger partistyrelsen.  Så kära partiledning ta nu ert ansvar.  Det var ytterst ni som gjorde att Håkan Juholts position undergrävdes.  Nu faller det på er lott att kratsa kastanjerna ur elden och snarast möjligt presentera ett nytt namn till partiledare, en person som hela det socialdemokratiska partiet kan samlas kring.

Sedan Håkan Juholt med ojusta metoder detroniserats har medias hejdlösa spekulationer inriktats på vem som ska bli hans efterträdare.  Med samma emfas som man tidigare ropat "korsfäst, korsfäst" ropas det nu "vi vill ha en öppen process".  Kraven har i vissa delar starka kopplingar till dokussåpor som "Mästarnas mästare". "Gladiator" "Fångarna på fortet eller "Expedition Robinson."  Träd fram ni som längar efter att bli  socialdemokratins partiledare, så att vi kan få testa era skönhetsvärden, muskler och munväder.

Det finns  faktiskt ett Robinsonexempel.  Minns ni honom - Jan Emanuel Johansson.  Han kom, han sågs, han segrade i "Expedition Robinson" .  Genom en skicklig personlig PR-kampanj där det  bl a bjöds på champagne lyckades han också bli vald som riksdagsledamot.  I riksdagen kämpade han för ett bättre liv för minkarna.  Någa andra spår avsatte han aldrig i politiken.  Och då Robinsonglorian efter hand bleknade försvann också den på denna grund skapade politiska lyskraften.

Jag ska inte här spekulera i den process kring valet av ny partiledare som nu pågår i socialdemokratins verkställande utskott.  Jag bara hoppas att hela partiet kommer  snabbt ur nystartgropparna så att vi kan börja ägna oss åt politik igen.  Och för att göra en koppling till fotbollsvärlden kom jag att tänka på den legandariske fotbollscentern Gunnar Nordahl, en av Sveriges första professionella fotbollsspelare.  Gunnar startade sin fotbollskarriär i lilla Hörnefors i Norrland.  Varje gång han fick bollen ropade fadern "skjut Gunnar, skjut".  Och Gunnar sköt till den milda grad att han flera år i rad vann den italienska skytteligan under sin tid i Milan, där en annan svensk, Zlatan Ibrahimovic nu  firar stora triumfer inte minst som målgörare.  Och tillbaka då till politiken kan vi med hög svansföring säga "Skjut, socialdemokrater, skjut".  Ni har ju öppet mål.  Vi har en ungdomsarbetslöshet på över 20 procent, en starkt urholkad kvalitet i skolan, en nersliten järnväg, och en välfärdssektor som steg för steg säljs ut till snäva kapitalintressen.

Det klokaste som skrivits om socialdemokratins kris står idag att läsa på kultursidan i Helsingborgs Dagblad - www.hd.se.

För de mycket kloka orden svarar inte oväntat Bengt Göransson, den genuina socialdemokratins idag kanske främste uttolkare.  Han skriver under rubriken "Fem reflektioner över ett nederlag" bl. a följande:

1. Ansvaret. Det socialdemokratiska partiets kris är inte bara Juholts.  När flera av dem som tidigare har  haft centrala positioner i partiet nu passar på att lägga all skuld på Juholt i tro att vi ska glömma deras ansvar för valkatastroferna 2006 oh 2010 blir jag förfärad. Är de korkade eller bara fräcka?

2. Klassursprunget.  Jag kan inte komma undan en känsla av att kampanjen mot Juholt till dels präglats av klassförakt.  Arbetarklass och lantis - då är man lovligt byte.  De som förskingrat allmän egendom när de sålt ut vårdcentraler eller lämnat ut legitimeringen av lärare, en ren myndighetsutövning, till privata företag, kommer mycket lindrigt undan.  De avböjer att ge intervjuer och det respektrar media.  De tillhör en högre samhällsklass.

3. När ett partidistrikt, Västmanlands, i offentligheten kräver Juholts avgång plockar jag fram en jubileumsskrift där en av distriktets tidigare främsta företrädare förklarar att partiernas minskade medlemstal beror på att den kommunala demokratin numera är så välutvecklad att medborgarna kan öva inflytande "utan att gåomvägen över partierna".  De kan ju påverka direkt via kommunalkontoren. ...Uttalandet avslöjar också, vilket är obehagligt att behöva inse, att dessa de nya företrädarn främst ser de lokala partiföreningarna som valkorporationer, som ska ge dem själva positioner,inte sammanslutningar där de kan föra samtal och utveckla värderingar och idéer tillsammans med andra.

4. Budgetförslaget.  En upprörd soccialdemokratisk riksdgsledmot går till offentligt angrepp.  Juholt kom till riksdagsgruppen med ett förslag där höjningen av A-kassan inte fanns med, utan det infördes först senare, innan förslaget publicerades.  Juholt avkrävs ansvar för ett förslag som aldrig framfördes.  Jag undrar hur den ledamoten egentligen ser på sitt uppdrag.

5. Framtiden.  En timme efter det att Juholt meddelat sin avgång på en presskonferens får jag ett mejl från Demoskop.  De skickar mig en lista på tio tänkbara efterträdare till Juholt, och det gör mig rasande.  Är de som sysslar med opinionsundersökningar så okunnigaom demokratiska principer attde anser att partiledare ska väljas på grund av några tusen tyckarsvar?  Inser de inte att det är ett värde i sig att en  partiledare utses av partiets medlemmar eller av de representativa organ som medlemmarna valt?  Saknar de all respekt för  medlemmarnas integritet?  Dessa har nämligen ettansvar för sina val, vilket en tyckarpanel aldrig behöver ta.

......

Jag svarar demoskop i ett mejl där jag meddelar att jag framöver avstår från att delta i deras undersökningar.

Det socialdemokratiska partiets framtid avstår jag ocksåfrån att sia om.   Jag nöjer mig med att påpeka det mitt liv lärt mig.

Ingen seger vinns för evigt, inte heller lider man eviga nederlag  Den enda vägens politik finns inte.  Vi vet inte vad morgondagen bjuderpå.  Och det kräver i sin tur att man, för att kunna påverka det som sker, måste läsa på och tänka efter, göra det som jag brukar kalla intellektualisera politiken.

Och då finner jag - mitt i sorgen - att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden.

De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här ocn nu."

Och själv säger jag som avslutning på detta blogginlägg -Kära partistyrelse satsa inte på någon ny partiledare som bara vill satsa på sig själv.  Satsa på någon som vill satsa på framtiden för våra barn och barnbarn och för att mäkta med detta på en socialdemokrati som åter blir en levande, solidarisk och offensiv kraft i det svenska samhället.

P.s. Carin Jämtin - du har hittills skött ditt uppdrag som sammanhållande länk alldeles förträffligt. d.s.

Till det allra klokaste som sagts om den verdervärdiga mobbningskampanj (ackompanjerad från interna kretsar) som fick Håkan Juholt att lämna uppdraget som ordförande för socialdemokrterna hör Britta Svenssons kommentar: "Det är bara att hoppas att Håkan Juholt har några riktiga vänner, och att de gav honom en kram, en stadig whisky och en riktigt god middag i går kväll.  Som människa har han haft en helvetesvandring med alldeles för lite stöd, mänsklig värme och konstruktiv hjälp frpn dem som ska föreställa hans partikamrater.

Begär verkligen de s-toppar som nu ivrigt slåss om de bästa platserna vid köttgrytan att vi vips sk tro på dem som förkämpar för den lilla, svaga utsatta människan?  Finns det någon som tänkte tanken att visa att de är det genom att stötta Håkan Juholt när han hade det som svårast?"

Jo, det fanns faktiskt mitt i all bedrövelsen många som ställde upp för Håkan Juholt, bl a de stora partidistrikten i Skåne och Göteborg, och flera andra.  Det fanns sannolikt en majoritet av  distrikten som var beredda att ge honom fortsatt stöd.  Men sedan några distrikt - Västmanland, Örebro och Sörmland samordnat och med Västmanlands partidistrikts ordförande Sven-Erik Österberg som samordnare offentligt gick ut och drog undan mattan för honom, så var det kört.  En av de drivande krafterna för att få bort Håkan har också varit LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.  Hon lyste praktiskt taget helt med sin frånvaro i valrörelsen 2010, men har varit synnerligen aktiv i drevet mot Håkan Juholt.

Låt oss se sanningen i vitögat en stund innan vi går över till att lämna det nu förflutna till forskningens utvärderingar och konstatera att i motsats till vad en del journalister och s k kommunikationsexperter säger slå att det ytterst var ett sällan skådat mediadrev - förvisso orkestrerat av socialdemokratiska Quislingar - som ytterst fällde Håkan Juholt.

Den garvade journalisten Paul Ronge erkänner oförbehållsamt detta och han har synnerligen bra på fötterna: "Så fick media sin skalp", skriver han bl a  http://www.paulronge.se/mediedrevet-som-fällde-hakan.juholt 

Ronge pekar självfallet på Håkan Juholts egna misstag och dess betydelse för utgången men han går vidare i analysen och pekar på den "ensamhet av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som ett såll...... Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av minska kunskaper inifrån av journalistiska "drev" för att hjälpa mina kunder.  Jag var själv med och "fällde" Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm.  Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok"När Janne Josefsson ringer". (jag har själv också använt den metaforen - min anm.)

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utnför allt jag tidigare upplevt.  Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien... Aftonbladets Jan Helin talade offentligt om att Juholt "inte kunde dra ett rakt streck" och uppmanade partiet att lyfta bort honom.  Expressens Niklas Svensson hr drivit en fullständigt öppen kampanj, medegen "opinionsundersökning" av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet "Jag har förtroende".  Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutsson har gått över gränsen .  Rutinerade K G Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så "ovärdig" partiledare som Juholt.  Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker "lantisen är ovärdig.... Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing."

Nej, Paul Ronge är inte ensam i sin analys av det som efter hand utvecklade sig till en ren hets- och mobbningskampanj mot Håkan Juholt.  Låt mig bara på denna punkt tillfoga ytterligare ett namn - SVT:s Margit Silberstein som uppenbarligen haft en direktlinje rakt in i socialdemokraternas VU och under lång tid haft hela sitt fokus inställt på att Håkan ska bort.

Som jag  i tidigare blogginlägg framhållit så är det inte Håkan Juholt som ytterst bär ansvaret för socialdemokratins kris.  Det ansvaret faller tungt inte bara på hela partistyrelsen utan på alla socialdemokrater runt om i landet som innehar politiska förtroendeuppdrag.  Var fanns alla ni kommun- och region/landstingsråd, arbetarekommunordföranden m  fl när stormen stod som starkast mot partiet i allmänhet och mot partiledaren i synnerhet?

Detta måste få sägas, även om vi sedan måste återgå till att diskutera framtidsutsikterna för socialdemokratin.  De är långtifrån så dystra som en del pessimister vill framställa dem som.  Om vi t ex ser på aktuella opinionssiffror så skiljer det bara två procent mellan blocken.  En enda procents förändring åt åt vårt håll och läget är jämnt.

Nu måste det bli slut på SMS:ande och andra typer av läckor från interna partimöten och fokus återföras på politikens kärnfrågor.  Ett gott underlag finns att hämta i det linjetal som Håkan Juholt under stor uppslutning formulerade på partikongressen i mars ifjol. Konkreta förslag finns i partiets budgetmotion i höstas.  Verkligheten ger oss det allra bästa utgångsläget för en politisk offensiv för jämlikhet och rättvisa.  "Socialdemokratin har ju öppet mål", sa Claes Malmberg tex i torsdagens "Debatt." i SVT1,  När Håkan Juholt nu ändå  väljer att lämna uppdraget som partiordförande, ett ställningstagande som jag under rådande omständigheter fullt respekterar, så finns ju ingen slagpåse kvar att ägna rena förföljelsekampanjer åt.  Och i det vakum som nu de facto uppstått borde det finnas förutsättningar ett ett nytt lyft för socialdemokratin.

En given förutsättning  är dåförstås  att socialdemokraterna får en  partiordförande  som profilerar socialdemokratin som ett klockrent alternativ till dagens alliansregering. En öppnare debatt efterlyses i valet av denne nye partiledare.  Jomenvisst, det skulle vara mycket roligt om en sådan nu kom till stånd.  Men det förutsätter då förstås också att hugade pretendenter på partiledarposten vågar anmäla sitt intresse  offentligt.  "Kandidaten måste vara i absolut tungviktsklass.  Finns det någon mer än Per Nuder som motsvarar det kriteriet", skriver Eric Sundström i "Dagens Arena" - http://www.dagensarena.se  Nej f-n vet......