Den borgerliga alliansregeringen blir för varje dag som går alltmer desperat. Nu tvingas man krypa till korset och underkänna sin egen politik. Senaste exemplet på omvändelse under galgen är den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamiltons desperata utspel i DN idag.
”Pensionärerna kan kompenseras fullt ut”, säger han. Det finns enligt Hamilton tillräckligt mycket pengar i statskassan 2011 för att sänkningen av de statliga pensionerna 2011 ska kunna kompenseras.
Has’t du mir gesehen – som det klassiska tyska uttrycket lyder. På svenska ungefär – har du sett på maken. Först gömmer sig b-alliansregeringen bakom den blocköverskridande pensionsuppgörelsen som innebär att den s k bromsen leder till sänkta pensioner, vilket i sin tur är en följd av utvecklingen på börsen. Sen säger man att jobbskatteavdraget medvetet tillkommit för att gynna yrkesverksamma på sjukas, arbetslösas och pensionärers bekostnad.

Sen blåser det upp en storm på grund av att alltfler människor nu kommit till insikt om att regeringens politik är djupt orättvis.
Då blåser b-alliansregeringens olika företrädare ”gevär i hand reträtt.” Men de gör det under diverse krumbukter. I söndags fick vi inga tydliga besked om när pensionärernas skatt ska kunna sänkas. I dag fredag finns det plötsligt utrymme, men fortfarande kvarstår faktum att
det ska skilja i skatteuttag mellan yrkesverksamma och pensionärer. Pensionärsskatten kommer, om borgarna får fortsätta i regeringsställning, fortfarande att vara högre än skatten för yrkesverksamma. B-alliansen vägrar sålunda erkänna att pension är intjänad lön.

I verkligheten så ökar b-alliansens politik klyftorna i det svenska samhället. Mer än 70% av skattesänkningen tillfaller den halva av befolkningen som har högst inkomster. Inkomstklyftorna i Sverige är i dag de största sedan SCB:s mätningar började 1975. Jobbskatteavdraget kommer att bidra till att dessa klyftor ökar ännu mer. Det är därför fullt relevant att beskriva jobbskatteavdraget som en ”pensionärsskatt”, en skatt på sjuka och en skatt på arbetslösa. Genom att beskatta olika typer av inkomster olika, bidrar jobbskatteavdraget till att undergräva den generella välfärden.

Det är naturligtvis illa nog att landets statsminister far med osanning när det gäller sysselsättningen. Men på sätt och vis ännu mera illavarslande är hans senaste rent hycklande utspel att sänkning av skatten för pensionärer går före ännu ett jobbskatteavdrag.

För det första försöker landets statsminister smita förbi det uppenbara faktum att det är redan genomförda jobbskatteavdrag som skapat de vidgade ekonomiska klyftorna mellan yrkesverksamma och pensionärer.

För det andra anser han fortfarande att pensionärer ska betala mer i skatt än yrkesverksamma. Varken Reinfeldt eller någon annan i b-alliansregeringen har lovat att utjämna skillnaderna.

För det tredje har jobbskatteavdraget blivit en rejäl flopp när det gäller att skapa nya jobb.

”Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt”. Skriver EU-parlamentarikern Cecilia Wikstrröm (fp) på DN-debatt idag. Det måste den inte alls. Wikströms tanke har naturligtvis hämtat näring ur det system med offentlig utfrågning som förekommer av EU:s kommissionärer.
Men det är en jämförelse som haltar betänkligt. EU-kommissionärerna är för det första inte politiker utan tjänstemän. Men en särskild sorts tjänstemän som får sina jobb efter förslag från och fördelning på medlemsländerna. Att en demokratiskt vald församling – EU-parlamentet – får fråga ut personer till höga poster som inte är demokratiskt förankrade har sin givna logik och poäng.

Vad gäller Sverige och vårt demokratiska system, så är statsministern som person folkvald. Han har med andra ord redan genomgång ett eklut och granskats av väljarna. Om en regering sedan ska fungera som ett lag, så måste det vara statsministern obetaget att få välja med vilka han har de största förutsättningarna att kunna åstadkomma ett effektivt lagarbete.

”Allmänheten förtjänar en diskussion om den politik som kommer att påverka deras livssituation, inte insinuationer och pseudodiskussioner om de tillträdande ministrarnas vandel eller liknande”, orerar Wikström. Man häpnar över sådan tankeoreda. Diskussionen om den politik som kommer att påverka människors livssituation, förs ju dagligen och stundligen och med särskild intensitet under en valrörelse. Och när det gäller tillträdande ministrars vandel eller liknande, så kan politikerna ifråga bara styra den sidan av saken genom att uppträda så att media inte kan koka soppa på mer eller pikanta råvaror som till äventyrs kan finnas i denna vandel.

Utfrågningar av politiker sker därutöver i en rad sammanhang i utskott, utredningar m m i riksdagen. Parlamentets granskningsmakt är med andra ord väl tillgodosedd och behöver inte späs på med nya inslag av spel för gallerierna.

För den som till äventyrs tvivlat så utgör dagens signerade ledare av tidningens politiske redaktör Peter Wolodarski ett flagrant bevis på att tidningen står i ett synnerligen intimt beroendeförhållande till Sveriges ekonomiska elit företrädd av Svenskt Näringsliv. I något som väl ska vara ett försök till recension av Svenskt Näringslivs tidigare vd Ebba Lindsös bok ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” (Albert Bonniers förlag) gör Wolodarski följande slutkläm:
”Men för alla som hoppas på ett Sverige med fler framgångsrika entreprenörer och företagare är det en lättnad att hennes sejour på Svenskt Näringsliv blev kort.”

Klarare och tydligare kan Karl Marx metafor ”Intresset ljuger aldrig” manifesteras. Vad är det då som ur tandemparet Wolodarski-DN/Svenskt Näringsliv ligger Ebba Lindsö till last.
Jo, att hon ansåg att näringslivet borde skruva ner sin retorik, betona mjuka värden, ägna sig mer åt pragmatism än ideologi. Ebba Lindsös försök att tona ner Svenskt Näringslivs militanta hållning gentemot samhället och löntagarsidan blev alltså hennes fall. Många har väl på mer eller mindre goda grunder redan misstänkt att det var där skon klämde. En kvinna som försökte nyansera Svenskt Näringslivs manschauvinistiska hållning hade få utsikter att lyckas. Med Wolodarskis och DN:s klarspråk har vi fått den fullständiga bekräftelsen.

Även om Lindsös bok uppenbarligen är ett delvis bittert försvarstal för att hon inte insåg i vilken lejonets kula hon gett sig in i, så kan ett par avslöjanden vara nyttiga för den allmänpolitiska debatten och det ensidiga skallet på LO och Wanja Lundby-Wedins ansvar för AMF-härvan. Till och med Woldarski tvingas också erkänna att Ebba Lindsös vrede mot hur skandalöst den tidigare vd:n Göran Tunhammar kom undan i AMF-affären var berättigad.

Till sist måste tillfogas att Ebba Lindsö i sin bok mycket klart antyder att hon kan tänkas göra karriär inom det kristdemokratiska partiet. Enligt förljudanden från ledande KD-håll hoppas man där till och med att Lindsö ska bli partiets lyft över fyraprocentsspärren. Lindsös misstag med att acceptera VD-jobbet i Svenskt Näringsliv bestod i att hon inte i tid genomskådade
därvarande vargmentalitet. Med sitt vurmande för KD tycks hon inte ha upptäckt att detta parti också är en ulv – fast i sin retorik ofta klädd i fårakläder.

Kristdemokrater över hela landet har samlats till s k kommundagar i Jönköping. Inför hotet att bli helt utraderade i svensk politik har den vanligtvis mycket salvelsefulle och hycklande partiledaren Göran Hägglund gett budskapet en extra dos av både salvelsefullhet och hyckleri.
Hägglund är naturligtvis en värdig representant för det parti i Sveriges Riksdag där solidaritet och medkännande med nästan sitter i högsätet i söndagskyrkan för att i måndagens politiska församlingar på olika nivåer förvandlas till mångleri och egoism i kolossalformat.
I Jönköping manade Hägglund till strid ”för ett samhälle där folk får vara i fred med sina livsval för pekpinneförsedda ideologier." Förbjud förbuden, löd parollen.

Antingen är Hägglund fullständigt skrupelfri, vilket är det mest troliga, eller har han inte ens läst vad hans partivänner åstadkommit i form av riksdagsmotioner m m. Här ett axplock för att friska upp minnet hos dem som eventuellt tror på det kristdemokratiska partiledarbudskapet.
Otto von Arnold vill ha lägre skatt för dem som äger kulturmärkta byggnader som slott o.dyl. Själv sitter han på Jordeberga som är ett av Skånes största gods.
Desirée Petrus Engström vill införa en statlig blöjpremie om 500 kronor spädbarnsföräldrar som köper tygblöjor. Hon efterlyser också lagar som reglerar barns medverkan i medier. Föräldrar anses uppenbarligen inte kapabla att avgöra detta.

I senaste numret av partitidningen Kristdemokraten pläderas för skoluniform, avlönade sällskapsdamer och herrar för äldre.
I Expressen kräver tre riksdagsledamöter (kd) för burkaförbud i offentliga miljöer med motiveringen: ”Det är ohygieniskt och äckligt att hålla på att andas där bakom,” säger en av motionärerna Annelie Enochson.

”Om Göran Hägglund ska lyckas bryta pekpinnepolitiken fordras att han väljer ett nytt partifolk”, skriver DN i en sarkastisk kommentar på ledarplats.
Det bästa vore förstås om svenska folket såg till att vi slapp partier på det sanslösa hyckleriets grund i Sveriges riksdag efter höstens val.

-Miljardutdelning trots jobbkris – jag är nog inte ensam om att vara nära att få morgonkaffet i luftstrupen, när jag läste denna rubrik i dagens DN. När borgerlighetens flaggskepp och svar i lightformat på ryska Pravda i förhållande till landets regering tvingas ta till sådana rubriker, ja då har man verkligen anledning att haja till. ”Över 10 000 svenskar har tvingats sluta på 11 av börsens tyngsta verkstadsföretag. Nu ska samma bolag dela ut nära 20 miljarder kronor till sina aktieägare.” Så lyder ingressen på DN-artikeln och det är ju verkligen klarspråk.

Socialdemokratiskt klarspråk talar också Thomas Östros, socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, på DN-debatt idag. Thomas Östros konstaterar: ”I ett läge när svenska folket kollektivt säkrat bankernas överlevnad väljer flera av de svenska bankerna att utforma generösa ersättningar till ledande befattningshavare. Enligt uppgifter från den politiska ledningen på finansdepartementet finns det till och med risk för att bonusutbetalningarna nu ökar. Bankernas agerande visar på en uppseende väckande tondövhet. Det är uppenbart att den borgerliga regeringen har misslyckats med att få stopp på bankernas excesser.”

Just precis, det är också vad jag noterat i ett par bloggar. Borgs (m) och
hans assistent Odells högljudda kritik av ankernas och näringslivets bonussystem har när allt kommer omkring bara visat sig vara munväder.
Nu talar socialdemokraterna genom Thomas Östros klarspråk om vad som bör göras för att stoppa eller åtminstone kraftigt begränsa bonussvindlerierna. Eller vad ska man säga om Nordea, vars företrädare på DN-debatt igår sa att 3 miljarder i bonusar under 2009 ingalunda utgör någon gräns vare sig bonusnivåer eller lönenivåer i regelverken.

Östros föreslår nu att Finansinspektionen ska ges uppdraget att skärpa det svenska regelverket, överväga om andelen rörlig ersättning tydligare kan begränsas och är till och med beredd att se över möjligheten att förbjuda bonusar för vissa befattningshavare. Socialdemokraterna kan också tänka sig att använda skatter och avgifter riktade mot de banker som fortsätter med bonusexcesser, precis som i Storbritannien, en möjlighet som också jag pekade på i en tidigare blogg.

Skönt under alla omständigheter att socialdemokraterna markerar tydligt mot de bonusexcesser som till och med borgerliga Dagens Nyheter på nyhetsplats har upptäckt skadar samhällssolidariteten.