Alla rapporter om skolan är intressanta även om man måste vara observant på vem som gör dem och eventuellt bakomliggande uppsåt. Den här rapporten har en tydlig avsändare, vilket är bra, i form av Svenskt Näringsliv. I vanliga fall brukar jag avfärda dessa då man ganska snabbt kan se varför den är utskickad. Det går att också göra med denna rapport men det finns några punkter som är värda att lyfta upp till diskussion.

1: Lärarnas tid. Ju mer tid en lärare lägger på att undervisa eleverna desto bättre är det. Ingen kan säga emot det men när författarna väljer att attackera planeringstid och efterarbete (som egentligen handlar om utvärdering av arbetspassen och elevernas arbete) som huvudproblemet har man tagit ett felsteg.

Alla vet om att en bra planering är a och o om något ska fungera på bästa sätt. Det finns inget företag som väljer att göra någon, oavsett vad, utan att ha en noggrann planering med sig. Samma sak med uppföljningen. Utan den lär man sig inte att förbättra, utvärderingen av eleverna försämras och uppgiften att utveckla eleverna kan inte uppfyllas.

I arbetet i skolan ska eleverna vara med i utbildningsprocessen i att ta fram vad man ska arbeta med, tidslängd, examinationsformer, få en målförståelse för det som ska göras och liknande. Det säger sig själv att det går inte att förlita sig på en standardisering av processerna. Enligt läroplanen är det inte förenligt med de tankar som genomsyrar denna. Eleverna ska vara aktivt delaktiga i sin egen utbildning och vara med och utforma den. Det behövs mer tid till denna process, inte mindre genom att använda processer som bara ser till gruppen och inte individen.

Man ska se över lärarnas tid och då fokusera på hur mycket tid som läggs på undervisningen och mentorskap kontra den som läggs på administrativa uppgifter. Om författarna hade gjort detta hade dem sett att här finns mycket att prata om och fundera kring samt förändra. Tyvärr missar författarna detta anser jag.

2: För varje elev har resurserna ökat anser författarna. Rätt tänkt men dem missar att när skolor renoveras eller byggs nya måste mer resurser tillföras för att kunna betala de högre hyreskostnaderna. Det tänker man inte på men så ser verkligheten ut. Andra saker som kostar mer är exempelvis läromedel, transportkostnader men också it-kostnaderna. En del av resurserna går också till ökade administrativa kostnader. Om man som författarna tror att alla pengarna går direkt till elevernas studier är det helt fel.

3: Den form av lärartäthet som finns visar inte på verkligheten. Ju högre upp i utbildningssystemet som man kommer desto fler elever per lärare blir det. Jag håller med dem som anser att lärare som har mellan 100 – 250 elever varje läsår är mycket vanlig. Ett annat mätsystem behövs. Dock ska man inte avfärda lärartätheten som ett begrepp.

Det vi vet om från verkligheten är att ju mindre grupper som en lärare har desto mer tid kan läggas på varje elev, trots samma mängd planering och uppföljning som innan (och den tid som författarna kritiserar). Mer tid innebär att eleverna lär sig mer, får en mer individuellt anpassad utbildning och får omedelbar respons på sin väg framåt.

Jag förstår att författarna inte vill att mer resurser ska tillföras. Det efter som mer skattepengar till välfärden leder till att mindre kan överväxlas till skattesänkningar.

Det finns vissa tankar i rapporten som jag anser faktisk går emot tanken med mångfald inom skolans verksamhet. Det författarna egentligen påpekar är hur resurserna används. Det är avgörande för resultaten. Smaka på det igen. Det är hur resurserna används som är avgörande. Författarna nämner inte mångfalden i utförande som det viktigaste och att det på det sättet ska öka på kvaliteten. Dem hänvisar till resurserna.

Mycket intressant och jag tackar författarna för denna, troligtvis ofrivilliga slutsats om att mångfalden inom utbildningen egentligen inte behövs, slutsats. Det trodde jag inte man skulle få vara med om från Stefan Fölster.

Andra som bloggar

Peter Andersson, Robert Noord, Christermagister, Politik och poesi, Enn Kokk