Det var partiledardebatt igår på Pridefestivalen. Jon Voss rapporterar om debatten på QX och konstaterar att skiljelinjen mellan de båda blocken är klar på det familjepolitiska området. Alliansen håller igen samtidigt som de rödgröna är öppna för reformer. De rödgröna är helt enkelt mer hemtama med frågeställningarna.

Mona Sahlin lyfte fram kampen mot hatbrott som det viktigaste reformområdet. Jag kan bara instämma. Det är inte acceptabelt att HBT-personer utsätts för våld, diskriminering och glåpord år 2010. Det är helt enkelt nog nu!

Det är därför skrämmande att det finns inskränkta homofober som kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson som menar att hatbrottslagen är problematisk eftersom heterosexuella inte skyddas av lagen om hets mot folkgrupp.

Enochson menar till och med att Pride hetsar mot heterosexuella. Hon menar vidare att det inte "är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap". Jag undrar vilken värld denna kvinna lever i.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder menar i sin tur att normalisering av HBT-personer kan leda till att vi accepterar tidelag och pedofili. Ett liknande resonemang om det sluttande planet har kristdemokraten Lennart Sacrédeus fört tidigare.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna förenas av de båda partiernas reaktionära politik kring HBT-frågor, jämställdhet, sexualpolitik och aborter.

Kristdemokraterna brukar tala om verklighetens folk. Men vilka tillhör detta verklighetens folk egentligen? Jag skräms av denna retorik som syftar till att stänga ute människor som bryter mot den kristdemokratiska, reaktionära normen. Vart tog kampen för människovärdet vägen?

Dessa hatets krafter måste bekämpas. Låt de goda krafterna sluta upp kring alla människors lika värde och rätt. Oavsett ursprung. Oavsett religion, kön, hudfärg eller sexualitet.

För att citera Lars Ohly: "Familjepolitiken skall utgå från verklighetens familjer" och inte från kristdemokraternas heteronormfamilj!