I dagens Aftonbladet står det att läsa att motståndet mot kriget i Afghanistan växer och att "det är en tydlig förändring". Min uppfattning är att stödet är fortsatt starkt för svensk truppnärvaro i Afghanistan. Med tanke på de senaste dagarnas hätska debatt kan man förvånas över att inte stödet sjunkit mer.

Mona Sahlin betonar i Svenska Dagbladet att det inte är meningsfullt att tala om ett slutdatum för de utländska trupperna i Afghanistan. Det är situationen och läget på marken som styra när vi ska lämna landet och inget annat. Bra Mona, stå på dig! Ledarskap handlar om att driva opinion och att våga stå på sig även när det är kärvt.

Läget i Afghanistan har blivit tuffare, ingen tvekan om detta. Men i detta läge vill svenska debattörer dra tillbaka trupperna. Hur oansvarig får man vara egentligen? Jag skräms av denna naivitet och det gör ont i hjärtat. 

Har vi inte lärt oss av historien? Vart var omvärlden när talibanerna tog över och införde sitt blodiga skräckvälde? Vart var omvärlden under folkmordet i Rwanda när nästan en miljon människor massakrerades? Vart var omvärlden när omkring 8000 människor slaktades utanför Srebrenica? Och så vidare.

Det går inte att ställa sig neutral i dessa lägen! Det handlar om att visa solidaritet i handling och inte bara i vackra ord och formuleringar!

Verklig fred och återuppbyggnad kan inte ske förrän säkerheten garanteras. Det handlar om att ge de afghanska folket reell möjlighet att styra sin egen framtid.

Visa solidaritet med det afghanska folket. Stöd våra svenska soldater. Svensk trupp kvar i Afghanistan!