Maud Olofsson har varit partiledare för Centerpartiet sedan 2001. Olofsson har varit väldigt upphaussad och hon var den som skulle stärka och bygga upp ett starkt centerparti med tydlig förankring i det borgerliga lägret efter de hårt kritiserade Olof Johansson och Lennart Daleus. Hur har hon då lyckats?

Partiet ökade i riksdagsvalen 2002 och 2006 då partiet även införskaffade sig fyra ministerposter. Men partiet har fortsatt ligga på en relativt låg nivå, framför allt med tanke på partiets egna målsättningar. Siffrorna i dagsläget ser ju inte ljusare ut direkt heller. Målet i valet 2010 är för övrigt satt till 10 procent.

Arbetet med att förankra partiet i det borgerliga lägret har kanske drivits lite väl hårt. Om partiet skulle ligga kvar på den nuvarande nivån samtidigt som alliansen förlorar regeringsmakten, ja då tror jag inte att det dröjer länge innan hon avgår.

Det är många som inte känner igen sig i Olofssons nyliberala parti dominerat av Stureplanscentern, vilket märks bland partiets gräsrötter ute i landet, exempelvis i norra Sverige. I Ånge till exempel har partiet valt att gå en egen väg i valrörelsen. Även i mitt hemlän, Jämtland, hörs kritiska tongångar, bland annat kring kärnkraften och regionalpolitiken.

Andra orsaker till partiets problem finner vi i att partiet i regeringsarbetet helt försvunnit. De små högerpartierna får snällt sitta stilla i båten medan Reinfeldt och Borg ror båten. Centern anses till exempel vara det mest otydliga partiet i väljarnas ögon, vilket borde vara oroväckande för Olofsson och hennes kumpaner.

Centerpartiet försöker även framställa sig som företagarpartiet nummer ett, och man kan ju fråga sig hur lyckat det är när partiet i en undersökning bland 11 000 företagsledare bara blir passerat av Vänsterpartiet. Ridå....

Mycket snack och hög svansföring men lite verkstad får man väl säga kännetecknar Olofssons Centerparti. Frågan jag ställer mig är: Vilken funktion eller roll fyller egentligen Centerpartiet i dagens Sverige?