När det gäller partiernas kris är det viktigt att betona att det inte handlar om en kris för partisystemet, politiken och för demokratin utan för de folkrörelsebaserade masspartierna. Intresset för politik finns, men idag tar det sig andra former och uttryck än genom partipolitiskt engagemang och denna verklighet måste partierna anpassa sig till. Partierna måste även förhålla sig till det faktum att väljare ofta avstår från att bli medlem i ett politiskt parti för det finns en uppfattning att de måste ”köpa” hela partiprogrammet.

Till denna känsla av maktlöshet kan vi även lägga internationaliseringen, det ömsesidiga beroendet och utvecklingen av marknadsekonomin som gjort det allt svårare för enskilda länder att bedriva en egen politik.

Andra förklaringar till den utbredda maktlösheten och utanförskapet som vi skulle kunna studera vidare är den utbredda offentliga sektorn och det tidigare korporativistiska systemet, som bland annat professor Victor Pestoff vid Mittuniversitetet studerat. Samt betydelsen av tjäntemännen och byråkratins allt starkare ställning. Bland annat mot bakgrund av kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talen och minskningen av antalet förtroendevalda. Det finns många orsaker till politikermisstroendet och det behövs därför ytterligare forskning.

Medlemspartiet har ersätts av det toppstyrda väljarpartiet som kännetecknas av statlig finansering, professionalisering och försvagat medlemsskap. Tyngdpunkten har förflyttats från medlems- till väljarnivån. Partiernas fokus hamnar på kampanjverksamhet och beslutsfattande i de offentliga politiska beslutsorganen då partierna integrerats med den offentliga maktstrukturen. Bland annat genom beroendet av partistöd. Medlemmarnas betydelse för partiernas ekonomi har försvunnit. Banden till det civila samhället har försvagats.