15 procent av USA:s BNP går till sjukvård vilket innebär att landet har världens dyraste sjukvård. I många stycken kanske den mest ineffektiva också.

45 miljoner amerikaner, däribland 9 miljoner barn, står helt utan vårdförsäkring. Det amerikanska sjukvårdssystemet är även en bidragande orsak till de amerikanska företagens konkurrensproblem då dessa står bakom de anställdas vårdförsäkringar.

Oppositionen mot en gemensamt finansierad sjukvård finns bland de privata sjukvårds- och försäkringsbolagen som livnär sig på denna ineffektiva och dyra vård. Inte så konstigt kanske att man ser offentliga satsningar som ett hot mot den egna verksamheten.

Det var dessa krafter som lyckades skjuta Hillary och Bill Clintons försök att reformera detta system i sank under början av 1990-talet.

I vissa stycken är Sverige på väg att närma sig den amerikanska modellen. Inte konstigt kanske med tanke på de möjligheter som finns för privata företag att göra enorma vinster genom att bryta sönder vår gemensamma modell.

Högerregeringen har till exempel öppnat upp för utförsäljning av våra gemensamma akutsjukhus och i våra landsting pågår även en omfattande privatisering av hälsocentralerna.

Resultatet av denna så kallade "valfrihet" är en urvattnad offentlig vård och omsorg som slår mot de som verkligen behöver den. Plånboken och de som orkar skrika högst tillåts styra över behovet.

Det senaste steget i systemskiftet är att öka möjligheterna att söka vård i andra länder. Syftet sägs vara att öka valfriheten och att göra det lättare att få tag i vård utanför det egna landstinget, regionen och landet.

Det kan tyckas helt riktigt, men vilka är det som söker sig utomlands eller utomläns i störst utsträckning? Ja, inte är det de som har störst behov eller som tillhör särskilt utsatta grupper. Det är helt enkelt de personer som har råd och skriker högst.

Resurserna är inte obegränsade vilket kräver prioriteringar.

Det är vårdbehovet som ska styra!