Är Barack Obama den presidentkandidat som bäst kan överbrygga de politiska motsättningarna i USA? Har han förutsättningar att stå över det politiska käbbel som präglat USA sedan det liberala 1960-talet?

Motsättningarna, politiskt och kulturellt, har varit skarpa sedan slutet av 1960-talet. Ett decennium som startade med enorma förväntningar på framtiden och den unge presidenten John F Kennedy. Decenniet slutade i enorma motsättningar efter presidentskapets kollaps under protesterna mot Vietnamkriget. John F Kennedy, Martin Luther King och Robert Kennedy mördades. Raskravaller utbröt och en del befarade inbördeskrig.

Det var ett decennium präglat av medborgarrättskamp, sexuell frigörelse, ungdomsrevolt, hippies, droger och kamp mot sociala orättvisor.

Resultatet blev en konservativ motreaktion och kulturkamp som banade väg för republikanska presidenter som Richard Nixon, Ronald Reagan och George W Bush. Många konservativa väljare såg 1960-talet som ett decennium präglat av moraliskt förfall, anarki och säkerhetspolitisk svaghet.

Dessa motsättningar är fortfarande starka och väldigt betydelsefulla och har bidragit till de stora republikanska framgångar som präglat de senaste decennierna medan demokraterna präglats av identitetskris. För att demokraterna ska lyckas besegra republikanerna är det viktigt att partiet stärker sitt stöd bland de vita männen.

Detta är bakgrunden till att Barack Obama lyfter fram behovet av ett politiskt generationsskifte, grundläggande förnyelse och behovet av att föra landet samman detta för att komma tillrätta med de utmaningar landet står inför när det gäller exempelvis sjukvård, invandring, Iran och Irak. Dessa förhoppningar är även starka i svensk och amerikansk media som lyfter fram Barack Obama som kandidaten för hopp och förändring.

Är denna bild riktig? Det är omöjligt att missa att Obama har engagerade och entusiastiska anhängare, framför allt unga. Men om man tittar på opinionsundersökningarna så visar dessa att de demokratiska väljarna ser Hillary Clinton som den kandidat som har störst möjlighet, styrka och erfarenhet att föra landet samman och åstadkomma förändring. Clinton har även lyckats vinna stöd i genuint republikanska fästen i delstaten New York.

När det gäller Obamas starka stöd bland de unga är det viktigt att vara medveten om att unga deltar i nomineringsmöten och primärval i lägre utsträckning än de äldre.

Om man sedan även tittar på Obamas insatser i debatterna och hans politik så framstår Obama som en alltför tunn, osäker och svag kandidat som enligt min uppfattning har små möjligheter att stå emot trycket från den republikanska valmaskinen och de alltid lika förutsägbara personangreppen.