Indikationer som visar på detta är för att nämna några exempel, sjunkande valtagande, allt färre som väljer att bli medlemmar i de politiska partierna och ett ökat politikerförakt som bland annat lett fram till uppkomsten av främlingsfientliga och populistiska partier.

Många medborgare känner maktlöshet, både som anställd, som brukare och som väljare. En känsla av att inte kunna påverka sin egen vardag, sitt arbete och samhällsservicen har brett ut sig. Detta har bland annat skett mot bakgrund av en växande och allt starkare byråkrati, inom den offentliga sektorn såväl som inom den privata sektorn. På nationell nivå såväl som på lokal nivå.

Samtidigt som byråkratin inom den offentliga sektorn vuxit kraftigt har missnöjet gentemot den tillhandahållna servicen ökat. Allt fler kritiserar kvalitén och tillgängligheten framför inom allt vård, skola och omsorg.

Välfärdssamhället står därmed inför många stora utmaningar i framtiden. Hur kan vi minska utanförskapet och känslan av maktlöshet? Hur ska finansieringen, och upprätthållandet av välfärden ske i framtiden mot bakgrund av den demografiska utvecklingen, allt högre ställda krav på utförandet och redan befintligt höga skatter? Hur kan vi stärka medborgarnas möjlighet att påverka välfärdens utformning och utförande? Hur kan vi stärka de anställdas möjlighet att påverka sitt arbete och därmed förbättra sin arbetsmiljö?

Utmaningen är omvandla medborgarna från att vara passiva konsumenter till aktiva medborgare. Det handlar om att tillvara ta medborgarnas vilja att bidra till, den nödvändiga, renoveringen av välfärdsbygget. Det handlar om att ge medborgarna makt och möjlighet att göra skillnad.

Klassbegreppet måste kompleteras med kön, ålder, etnicitet, familjeförhållanden och så vidare. Fokus måste sättas på särskilt utsatta grupper såsom yngre, äldre och andra minoritetsgrupper.

Att komma tillrätta med dessa utmaningar är ett måste för att välfärdssamhället ska överleva. Detta måste socialdemokratin förhålla sig till för att forma en politik för framtiden.

Det måste till nya lösningar. Att stärka den tredje sektorn i samhället skulle därför kunna vara ett sätt att komma tillrätta med dessa utmaningar. Detta som en mellanväg, ett komplement mellan en stark statlig välfärdsmodell kontra en marknadsanpassad modell.

Att ersätta stora statliga byråkratier med stora priva byråkratier löser inte problemet med människors utanförskap. Diskussionen om valfrihet blir en illusion för vissa medborgare att kunna påverka, samtidigt som valfrihetsreformer inte löser de långsiktiga utmaningarna. Utmaningen är att gå från passivitet till att möjliggöra ett aktivt deltagande på välfärdens områden.

Mycket av de politiska konflikterna bygger på motsättningar kring statens-, marknadens-, familjens- och den tredje sektorns ansvar. Till detta ska även läggas individens egna ansvar. Mycket av detta kan förändras och skilja sig åt med hänsyn tagen till länder, tid och politiska skiftningar.

Den tredje sektorn kan bidra till att komma tillrätta med situationer där både staten och marknaden misslyckats samtidigt som den tredje sektorn, genom mångfald, alternativ och flexibilitet, kan bidra till att lösa alla de differentierade krav/behov som medborgarna i ökad utsträckning begär.

Den tredje sektorn kan vidare bidra till en förbättrad arbetsmiljö och därmed förbättrad service samtidigt som den kan bidra till ett högre medborgerligt deltagande och därmed en fördjupad demokrati.