Den demokratiska utvecklingen i Öst- och centraleuropa går långsammare än vad man hade kunnat hoppas på.

Många länder i regionen präglas av korruption, bristande rättigheter för minoriteter, rasism och nationalism. Många länder lider av djup fattigdom och djupa klyftor och orättvisor.

Några exempel på detta är Moldavien (Europas fattigaste land), Rumänien, Bulgarien, Ungern och inte minst Ryssland. Vitryssland är vidare Europas sista diktatur.

När det gäller Ungern är den politiska debatten hårt politiserad och vissa bedömare har till och med börjat tala om inbördeskrigsmentalitet. Rasismen och diskrimineringen i landet, framför allt mot romer, judar och HBT-personer blir allt mer omfattande och aggressiv.

Även utvecklingen i Ryssland är djupt oroande och det har jag tidigare belyst i tidigare blogginlägg.

Vad är då orsaken till att det ser ut som det gör i så många länder i Öst- och centraleuropa?

Det handlar i mångt och mycket om historiens tunga vingslag. Detta är länder och människor som påverkats av förtryck, ockupation och brutala härskare. Exempelvis genom andra världskriget och det därpå följande kalla kriget med Sovjetockupation och kommunistdiktaturer.

Den historiska barlasten är fortfarande tung att bära och det gör att demokratin och det demokratiska tänkandet inte fått ett naturligt fotfäste i länderna. Det är många gamla oförätter som ligger och gror latent i de olika samhällena och som gör att man inte riktigt kan gå vidare.

Civilsamhällena är svaga och det offentliga samtalet fungerar undermåligt. Man har inte lärt sig demokratins spelregler att hantera konflikter, att kompromissa.

En annan bidragande orsak till problemen i Öst- och centraleuropa är den marknadsekonomiska chockterapi som genomfördes i många länder efter Sovjetunionens och kommunistdiktaturernas fall. Detta ledde till fördjupade klyftor och orättvisor. Det skapades en roffarmentalitet, där de som hade möjlighet roffade åt sig så mycket som möjligt.

Omvärlden, och då framför allt EU, har ett viktigt ansvar i att fördjupa samarbetet med dessa länder och stärka sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dessa länder är redan medlemmar i EU, men reformarbetet måste fortskrida och här kan man behöva fortsatt stöd och hjälp.

Framför allt är det viktigt att bygga upp ett väl fungerande civilsamhälle och stärka de demokratiska institutionerna och strukturerna.

De länder som inte är medlemmar i EU redan idag måste ges möjlighet till fortsatt samarbete och på sikt medlemskap i unionen. Ett framtida medlemskap i EU ser många som en het dröm och framtida mål. I detta sammanhang spelar ökad handel och kulturellt utbyte en stor roll.