Senast den 15 september kommer general David Petraues presentera sin omtalade rapport angående läget i Irak inför den amerikanska kongressen. Men redan nu har det börjat läcka om innehållet. General Petraues väntas föreslå en minskning av den amerikanska militära insatsen med 30 000 man, från närvarande 162 000 man, på grund av ett förbättrat säkerhetsläge och att framsteg görs. Vilket verkligen måste uppfattas som ett skämt med tanke på det svaga stöd som den irakiska regeringen har och de dödliga terrorattacker som sker i Irak dagligen. Det var exempelvis bara några dagar sedan två irakiska guvernörer och över 500 oskyldiga dödades i ett antal olika samordnade självmordsattacker!

Här hemma blir reaktionen mest en axelryckning, de tragiska nyheterna från Irak har blivit vardagsmat helt enkelt. Detta är inget annat än oförsvarliga terrordåd som måste fördömas och bekämpas. Här har omvärlden ett ansvar att ta! Det är därför en positiv nyhet att ett franskt initiativ är att vänta angående Irak under den närmaste tiden. Frankrike, under ledning av president Chirac, som var en av Bushs hårdaste kritiker när det gäller invasionen av- och insatsen i Irak.

Inom militären finns uppfattningen att man istället för att skicka hem styrkorna, från vissa ”lugna” områden, borde förstärka trupperna i de områden i Irak där läget är allvarligare. Men en minskning av insatsen har blivit oundviklig, även om det handlar om en gradvis reducering, den officiella förklaringen är att insatsen går bra, men alla är nog medvetna om att återtåget framför allt hänger ihop med krigströttheten på hemmaplan. Hittills har Irakkriget kostat närmare 3 700 amerikaner livet och uppskattningsvis minst 50 000 irakier (!!!), även om den siffran med största sannolikhet är mycket större.

Både demokraterna och republikanerna pressas hårt i Irakfrågan från skilda håll. Demokraterna i kongressen till exempel pressas hårt av de väljare som gav partiet segern i kongressvalet 06 och som vill ha en truppreträtt snarast och som menar att partiet är för veka gentemot Bush. De demokratiska presidentkandidaterna i sin tur tävlar om vem som kan skicka hem trupperna snabbast.

President Bush i sin tur har börjat tänka på sitt eftermäle, räddas det som räddas kan, plus att han pressas hårt av sina republikanska kamrater på olika nivåer som börjat oroa sig för sina uppdrag och för framtiden för det republikanska partiet som enligt vissa bedömare är ett splittrat parti i sönderfall. Unga anses till exempel vara en förlorad generation för partiet, bland annat till följd av kriget i Irak. Om man ser till hela befolkningen säger sig 50 % vara demokrater och 35 % republikaner, en majoritet säger sig även föredra en demokratisk president. Andelen amerikaner som anser att landet är på fel väg är samtidigt mycket hög.

Även det faktum att hela primärvalsprocessen har förskjutits framåt i tiden, till följd av vissa delstaters beslut att tidigarelägga sina primärval för att kunna påverka processen så mycket som möjligt, sätter press på både Bush, republikanerna och demokraterna att åstadkomma snabba resultat när det gäller kriget i Irak.

3.Diplomati och förhandlingar för att åstadkomma en politisk lösning, med en federal statsbildning, med självstyre för sunni, shia och kurder, med en stark centralmakt som kan garantera en rättvis fördelning av landets resurser (framför allt olja).

Det var USA som startade kriget mot alla folkrättsliga regler, men nu måste det globala samfundet ta sitt ansvar och hjälpa USA ut ur den irakiska köttgrytan samtidigt som den irakiska befolkningen måste få hjälp att bygga upp sitt land igen och ge medborgarna möjlighet att leva sin vardag i fred, frihet, trygghet, välfärd och stabilitet.

Det som krävs är en irakisk Marshallplan som kan bidra till återbyggnad, ökad handel och en infrastrukturell- och industriell utveckling. Men detta är ett arbete som måste ske tillsammans med irakierna själva och på deras villkor och den amerikanska jakten på irakiska råvaror, nykolonialism, måste bekämpas!

För att förstå varför Irak är så intressant för USA måste man vara medveten om att Irak troligtvis besitter världens största resertillgång av högkvalitativ olja. Resurser som skulle kunna bidra till återbyggnaden av landet, men som troligtvis till två tredjedelar kommer att besättas av multinationella bolag såsom Chevron, Exxon och Shell. Det handlar om stöld av ett lands tillgångar, en stöld som bland annat kan jämföras med huggsexan om råvarorna i Kongo genom historien och i nutid.

Tillgången till olja är bakgrunden till det amerikanska stödet till kurderna i norra Irak och deras gemensamma strävan att införliva Kirkuk i den kurdiska delen av Irak. Varför? Enkelt, man vill ha kontroll över de enorma oljetillgångar (1/3 av landets olja borras upp här, eller ska göra det i framtiden) som finns kring staden. Därigenom kan man ta kontroll över oljan och lämna det övriga Irak till sitt öde och sönderfall och samtidigt skicka hem styrkorna (förutom styrkor att bevaka oljetillgångarna) till glädje för hemmaopinionen.

Iraks framtid bygger på viljan hos de politiska ledarna både i Irak och i USA att ena landet. Om inte denna vilja finns kommer den irakiska statsbildningen inom en snar framtid tillhöra historien.

Det globala samfundet har ett ansvar att stärka den irakiska demokratin och det irakiska civilsamhället och ge irakierna framtidstro och möjlighet att styra över sin egen framtid!

Alla folks frihet. Hela världens fred.

Jag kommer att återkomma till det amerikanska presidentvalet, ett val som påverkar oss alla, längre fram. I detta ämne läser jag dock nyheten att senator Barack Obamas hustru har gett sig in i valkampanjen. Hon attackerar senator Hillary Rodham Clinton genom att anklaga henne för att inte kunna sköta Vita huset eftersom hon inte verkar kunna sköta sin familj och att hon reser med sin man för att visa vad familjevärderingar verkligen betyder. Ja, vad ska man säga, det är ynkligt och visar på dåligt omdöme.