Tänk om behovet av medicinska insatser är omättligt? Det är en relevant fråga när ekonomin sätter tydliga gränser.

Hälso och sjukvården skall vara behovsstyrd. Det säger jag och många andra i olika  sammanhang. Men det visar sig att det är mycket svårt att definiera behovsbegreppet.

En invånare i Stockholm besöker sin vårdcentral nästa dubbelt så ofta som en örebroare trots att invånarna i Stockholm är både yngre, friskare och mer välutbildade, faktorer som brukar hänga samman med bättre hälsa.

Givetvis måste man ta varje  individs självupplevda behov på allvar.

Troligen är de så att de  som förväntar sig ett hundraprocentligt välbefinnande mår sämre av sina krämpor än de som tycker att lite krämpor tillhör livet.

Oaktat att det är svårt att definiera behovsbegrepppet är det viktigt att vi har detta som en ledstjärna. Svårt sjuka äldre och de med kroniska sjukdomar måste få hälso- och sjukvård före dem med mindre behov.

Sen tror jag att de med stora  behov har en större acceptans att betala skatt för  att betala  kostnaderna. Däremot är det sannolikt så att de med mindre behov och ser sjukvården som en Mc Donaldsinrättning inte är beredd betala vad det kostar. De tar för givet att allt skall vara tillgängligt nästan jämnt.

Min bedömning är att hälso och sjukvården måste få en större andel av samhällsekonomin. Vi kommer allt närmare den punkt då detta blir mycket tydligt. I Västra Götalandsregionen där jag är verksam kommer vi föreslå att skatten höjs med några tioöringar nästa år. Men hur långt räcker det om       behoven och förväntningarna  ökar?