Att besöka ens gammal arbetsplats är en upplevelse – givetvis sker det då och då – ett besök i riksdagshuset – maktens boning, sägs det i folkmunnen. Nåja – 16 år och 17 riksdagar kom på min lott – jag kom in som 48-åring och gick som 63-åring. Årligt har vi våra ”veteranträffar” och hittills har jag lyckats vara med – vid sådana tillfällen känns nästan ”övrigt” av det gamla finns kvar. Överpartigränserna känner man en viss gemenskap.

Häromdagen var jag åter inom dess väggar – då som delegat vid en uppvaktning som IOGT-rörelsens samverkande parter anordnat. Detta för att möta sina regioners riksdagsledamöter och ”pigga upp dem” med aktuella aspekter sett ur nykterhetsfolkets syn på en aktivare restriktiv alkoholpolitik. Sammankomsten blev en dialog om nuet och möjligheterna och förhoppningsvis ger det positivt utslag i fråga om hur folkhälsans sfär utvecklas.

Vi samlades i gamla riksdagshusets andrakammare. Enkammarsystemet togs i bruk de två sista åren jag var ledamot. Under en period av om- och tillbyggnad förflyttades jag och kollegorna under enkammarperioden till Sergels torg och det som senare kom att bli Kulturhuset för att ytterligare få en avslutning i den minst fördubblade riksdagsytan på Helgeandsholmen. Många minnen finns naturligtvis från dess år – speciellt fanns det då en folkrörelsegemenskap. Folkrörelseperspektivet, tycker jag, har alltmer kommit i skymundan.

För mig var det dock en liten positiv inre upplevelse när vi samlades i en trevlig samlingslokal som dominerades av en väggmålning föreställande pionjären Viktor Larsson. En företrädare för såväl den västmanländska som sörmländska regionen. Faktiskt kändes det som en hälsning från folkrörelsepionjörsperioden – en folkrörelsekämpe med rötter i både nykterhets- och fackförbundsrörelsen. Det fick mig att känna att det ännu finns skäl att kämpa för social- och kulturell trygghet, där inte enbart den materialistiska hungern får sitt lystmäte tillfredställt.

Viktor Larsson, född 1869 – död 1950. Han var riksdagsledamot mellan åren 1903-1941, talman 1922-1923 och 1927, samt kommunikationsminister 1924-1925. Under åren 1909-1923 var han ledamot av konstitutionsutskottet. Det var under de mest aktiva diskussionerna för och emot den allmänna rösträtten – när den parlamentariska demokratin fick sitt slutliga genombrott.
Visst var vi inom IOGT nöjda med vår kontakt med riksdagen. Våra riksdagsledamöter, de som åtminstone var närvarande, visade intresse för nykterhetsfrågorna, vilka i hög grad också hör till framtidsfrågorna. Det handlar om att vidmakthålla den sociala tryggheten och det är inte minst ur folkhälsoaspekten, en viktig fråga. För mig, personligen, är det också en påminnelse om att vi aldrig får tappa vårt historiska arv. Vid hemkomsten blev det litet lyrikläsning bland andra Utopister av Brunnsvikslektorn Karl Erik Forslund:

”Vi kallas utopister. Vi
som se en smula längre fram
än näsan räcker, se förbi
den närmsta kullens låga kam.
Fantaster kallas vi med hån
poeter, drömmare och slikt,
när blott vi kräva att var son
och dotter utav jorden
skall leva helt och rikt.”

Ja, opinionsbildning är svårt, men ack så nödvändigt!