Vi har många gånger diskuterat Volvos framtid och då främst monteringens framtid. Oron har rört många saker som t.ex. skillnaden i system mellan Belgien och Sverige och där Belgiska staten ger bättre förutsättningar för konjunkturvariationer än Sverige.

Jag har upplevt att Volvoledningen inte tycker att regeringen lyssnar i tillräckligt stor utsträckning och det gäller både när det kommer till statliga bidrag för utbildning likväl som transportstödet.

Idag kan vi även i media se att förhandlingarna har strandat och att metallklubben har sagt nej men att man ska pröva företagets förslag i en medlemsomröstning. Uppriktigt sagt tror jag inte så här från sidan att samtalsklimatet mellan fackklubb och företagsledningen är vad den borde vara.

Runt om i Sverige har man kunnat träffa olika uppgörelser liknande den som nu har strandat men som här i Umeå inte har gått att nå. Jag känner ju i stort sett hela klubbledningen men jag tror inte på den attityd som finns och att det ständiga konfliktandet är lösningen och bäst för medlemmarna. Om det beror på att vi har olika syn i hur vi får ett bättre samhälle och att det ligga bakom skillnader i åsikter lämnar jag osagt.

Visserligen är facket en kamporganisation men frågan är på vilket sätt kampen ger störst medlemsnytta. Den största katastrofen för medlemmarna är ju om företaget finner det lämpligare att lägga produktionen i andra länder eller på andra platser i landet. Jag kan ju ha fel men eftersom jag känner fackliga ledmöter på andra platser i vårt land och vet att vissa attityder kan skada verksamheten.

Den här attityden finns dock inte bara på Volvo Umeverken utan även på en del andra företag som jag ska avstå från att nämna men jag känner att när den här diskussionen och den här attityden kommer fram så kan man överväga om man ska expandera här i Umeå eller göra det på andra orter.