Jag har massor av erfarenheter av livet. Allt jag varit med om har bidragit till den människan jag är idag och till det är jag innerligt tacksam. För jag är så nöjd och glad i den jag är och skulle aldrig vilja vara någon annan.

Just har äntligen läst klart socionom programmet i Göteborg och ska förmodligen av detta ha blivit klokare. Jag älskar politik då jag inser dess fantastiska möjligheter till att förändra livet.

Jag skulle vilja kalla mig själv för en eldsjäl med en förmåga att vara pådrivande och kritisk. Därav är det många som missuppfattar mig när jag drar igång för förändring. Jag har märkt att människor är ganska rädda för kritik. 

Men jag lever inte mitt liv för att bli älskvärd eller hyllad. Så min systemkritik får fortsätta och jag hamnar ofta i trubbel på grund av det men det är det värt. En del makthavare behöver ett uppvakande och det är jag ganska bra på då jag inte längre är rädd för att säga vad jag tycker. Men jag inser allt för väl att sanningen är svår att nå och ingen är felbar. Så det gäller att ha självinsikt på vilka motiv man har. Jag tror på ilska som en drivkraft men att den måste användas väl. De viktigaste politiska frågorna för mig just nu är barn/ungdoms frågor, miljö frågor, sjukvård och de utförsäkrades behandling.

Just nu genomgår jag den största sorgen i mitt liv. Min man tog sitt liv 1 aug 2010. Det gör att jag inte skriver lika mycket på min blogg eller insändare. Jag får sortera vad jag orkar genomföra varje vecka. Detta är inte kul med den viljan jag har till att vilja göra allt. Dock inser jag att sorgen måste få ha sin tid. Det har gått fyra månader sedan han gick bort och livet måste gå vidare för alla anhöriga. Jag tror inte på att låsa in sig som en mussla och hålla saker hemligt om sitt liv. Därav är jag öppen med vad som har hänt mig när det gäller mina kriser i livet. Jag har tidigare bloggat om min frånvarande skolgång, utmattningsdepression och mycket mycket mer och gör det därför att jag tror att det finns en försoning och styrka att visa hur livet kan vara och inte bara livets framgångar.

Men att jag skulle klara av att genomföra högskoleutbildning trodde jag aldrig men jag drömde. Jag är den förste i min släkt som har en högre utbildning och vi är runt 50 kusiner. Jag har gjort den klassresa som socialdemokraterna kämpat sig till. Jag är evigt tacksam till alla som gjorde mina val möjliga.

Trots att jag bevisat för mig själv att jag kan studera, analysera, forska och tillämpa teorier, så tror jag fortfarande att jag lyckats med mina studier på grund av tur. Kanske är det så när man kommer från en familj/släkt där självkänslan varit låg. Men en sak vet jag och det är att det finns många fler utan utbildning som skulle klara av en utbildning, om någon bara trodde på dem och berättade att det är inte så märkvärdigt med högskolestudier.

Good Luck

Nina