(Redigerad bandutskrift - med reservation för eventuella fel.)

Tack för välkomsthälsningen och tack för möjligheten att tala på en av partiets viktigaste, kanske den viktigaste distriktskongressen vi har, den i Norrbotten.

Jag ska börja med att tacka er för det år som gått. Det har inte varit något lätt år. Tvärtom, det har varit ett åt fyllt av motgångar och elände. Då tänker jag inte i första hand på EMU-valet. Det var som det var. Det resultatet kan vi och får vi leva med. Vi går vidare.

Jag tänker naturligtvis på den oerhörda tragedi som mordet på Anna representerar. Det är ett öppet sår. Svårt fortfarande att riktigt förstå att det har hänt. Men det har hänt och vi måste gå vidare. Vi är sorgsna och vi är fyllda av vrede men vi måste ändå gå vidare. Inte drabbas av handlingsförlamning.

På årets första maj-märke finns Annas bild. Första maj-märket är i år i silvergrått och ljusblått. De färger som FN förknippas med. Jag vet att den arbetsuppgift som Anna mest såg fram emot var att vara med om att reformera FN. Därför att det behövs och är nödvändigt.

Nu kommer hon inte att vara med längre. Men vi ska vara med om det. Och vi kan göra skillnad. Ibland så har vi en politisk diskussion i vårt parti som väldigt mycket handlar om det dagsaktuella och det som är vardagligt här hemma. Det är viktigt och jag ska ägna mig åt det jag också.

Vi får aldrig glömma bort att vi också har ett ansvar för den värld vi lever i. Och att vi är en rörelse som till sin karaktär är internationell. Arbetarrörelsen känner inga nationsgränser. Den är internationell. Våra idéer är inte våra egna idéer i meningen att de är typiskt svenska. Det är idéer som vi delar med demokratiska socialister över hela världen.

Det är i den traditionen vi arbetar och det är i det stämningsläget som vi ska ge oss i kast med uppgiften att reformera FN.

Det som hände för några veckor sedan i Madrid kan hända igen. Jag skulle våga påstå att det kommer att hända igen, även om det bär mig emot. Terrorismen, som vi nu ser den, har om inte kommit för att stanna så åtminstone kommit för att vara kvar under en ganska lång tid, är jag rädd för.

Det finns inga enkla svar på vad man gör för att möta en sådan utveckling. Egentligen finns bara ett förhållningssätt. Det är att alla, som vill leva i en öppen värld där man kan mötas fritt, där man kan färdas fritt och där man kan utbyta tankar fritt, har anledning att oavsett om vi finns på högerkant, vänsterkant eller i mitten, har anledning att sluta oss ihop och se till så att det är någonting som vi kan garantera varandra. Det öppna samhället.

En viktigare institution i det sammanhanget än FN finns inte. Jag är rädd för den utveckling FN nu har. Vi lever i en värld som präglas av en enda stormakt. Med en utrikespolitik som senast i Irak måste betraktas som fylld av arrogans.

Det är en farlig situation som växer fram. En farlig situation inte minst för det multilaterala systemet, FN. Därför att om vi ser fler exempel på att stora stater tar sig rätten själva kan det handla om fler än USA som väljer att agera på egen hand.

Då kommer vi att märka att små stater, deras rätt och deras intresse väger lätt. Internationell rätt, samarbete stater emellan är ju också det ett uttryck för demokrati. Alla staters lika rätt och lika ansvar. Samma enkla princip som vi hävdar i vårt land när vi umgås med varandra. Att ingen är mer värd än någon annan. Samma enkla princip gäller också stater emellan.

När man gör avsteg från den principen då skapar man förr eller senare konflikter som börjar växa och har sin egen inneboende logik. Därför behövs ett starkt FN. Därför behövs det vi kallar för folkrätt. Därför ska Sverige vara med i främsta ledet och driva reformarbetet.

I den anda som Anna Lindh arbetade, hedrar vi bäst vår mördade kamrat. På så sätt orkar vi gå vidare i en vardag som ibland känns tung. Men som ändå syftar till att bygga en bättre värld.

Jag ska säga en sak till som reflexion med anledning av mordet på Anna. Veckorna efter mordet så fick vi ett nytt samtalsklimat. Vi började säga att, vi kanske ska vara lite mer rädda om varandra. Visa lite mer hänsyn till varandra. Se det goda hos, inte bara partivänner, utan också andra som finns i politiken.

Det fanns några veckor där efter mordet som fylldes av en sådan stämning. Jag är ledsen att säga men det där försvann väldigt fort. Väldigt fort. Det är hårt i politiken idag. Det är tufft att ta på sig ansvaret att exempelvis leda en kommun. Att vara med om att ta de besvärliga besluten som handlar om att exempelvis dra ner på kommunal verksamhet.

Det är ingen som gör det därför att man längtar efter det eller vill det. Man gör det därför att man tagit på sig ett ansvar. Fått andras förtroende att leda ett arbete som hela tiden måste utgå ifrån vilka resurser man har tillgängliga. Då får man ta de besvärliga besluten.

Vår rörelse har ju aldrig tvekat att vara med och ta ansvar också i dåliga tider. När allting går uppåt, när allting växer, när allting utvecklas är det ganska behagligt att vara beslutsfattare. Men en rörelses styrka och karaktär, en politikers glöd och engagemang avgörs ju inte av om det är medvind eller motvind. Det avgörs av om man vill kämpa för sina idéer. Utifrån de förutsättningar som gäller vid den tidpunkt då man lever.

Vi lever i en tid som utsätter oss för väldigt stora påfrestningar. Vi kan kalla det för globalisering eller internationalisering eller vad du vill. Det är en svår tid.

Men det är vår tid och någon bättre tid kommer aldrig att ges till oss.

De som vi då pekar på, och säger "du Stina" eller "du Nisse", "du har vårt förtroende" att bära engagemanget under en mandatperiod. Det ska också följas av att vi säger "vi backar upp dig". Vi kommer att stå bakom dig. Också när det blåser snålt. När du hängs ut i lokalpress och i riksmedia. När insändarspalterna är fyllda med både spottloskor och onyanserade påhopp. Då ska vi stå där och visa att vi har förtroende för det du gör. Och veta att vi skulle inte klara det bättre än du.

Vi måste visa den typen av vardaglig solidaritet. Mellan partivänner. Men också ibland mot andra som tar på sig politiskt uppdrag i demokratins tjänst. Därför att en svårare arbetsuppgift än att vara politiker finns inte. Om det nu är en arbetsuppgift, personuppdrag. Varför säger jag så? Ja, tänk efter ett tag vad det är ni sysslar med.

Tag ett kommunalråd i en kommun. Vad ska hon eller han kunna svara på? Ja, frågor i sak. Som rör allt ifrån fjärrvärmens konstruktion till senaste vårdutvecklingen i äldreomsorgen. Allt ifrån utvecklingen i idrottens värld till sådant som rör pedagogiska insikter i förskolans arbete.

På något sätt ska man kunna föra samtal om detta och göra det på ett sådant sätt att det hela tiden bygger på sakkunskap. Den bredden ska en politiker ha. Men det är inte bara bredden i sak.

Du ska också som politiker förmå att förstå din samtid. Du ska begripa vad som rör sig. Du ska tala om sakfrågor insatta i ett perspektiv av samhällsförändring.

Vi går åt det här hållet, mina vänner. Just därför kommer det att få den här inverkan på skolan, eller på fjärrvärmen eller på VA-systemet. Samtidigt när du gör det så ska du också förstå att påverka din tidsanda, du ska bilda opinion. Du ska få människor med dig.

Inte bara förklara de svåra besluten. Du ska också ständigt vinna en majoritet för detta. I en situation då allting du gör är helt öppet, helt genomlyst, ingenting är hemligt. Det finns ingen svårare uppgift än detta.

Det finns heller ingen mer stimulerande uppgift än detta. Det finns inge större glädje än att komma fram till ett bra beslut. Som man vet hjälper till att ta ansvar för egna bygden i en svår tid. Det här var vad vi kunde göra. Det här var det bästa vi kunde få ut och jag var med och tog det ansvaret.

De som bär detta demokratiska uppdrag - om dem ska vi vara rädda. Det är klart att det är viktigt att vara företagsledare. Men vilken enkel uppgift jämfört med att ansvara i politiken.

Det är klart att det är viktigt att vara chefredaktör eller nattredaktör på en tidning. Men vilken enkel uppgift jämfört med att sitta som ansvarig i politiken.

Jag brukar inte citera kommunistledare, det ligger i hela min politiska uppfostran, men jag har ett undantag. Jag har hittat ett citat som jag tycker är alldeles lysande. Det är den italienske kommunistledaren Togliatti som säger att; "den högsta formen av intellektuell verksamhet är politik".

Det sysslar vi med. Vi ska sträcka på oss därför att det vi gör det är viktigt för människor i vårt land och vi har förmånen att ha deras förtroende. Någonting finare finns inte. 74 000 norrbottningar gav oss det förtroendet det senaste valet. Det ska vi se till att vi förtjänar och återvinner.

Ett sätt att göra det är att tala väl om det vi arbetar med och stötta de kamrater som har fått uppgiften att bära ansvaret vidare. Det gör vi.

Vi ska snart ha tillväxtkongress. Redan nu så hör vi dem som säger att det finns inget revolutionerande i de här förslagen. Nej, det är rätt. Det finns ingen kvick fix av tillväxt. Om den hade funnits så hade den redan varit gjord.

Vad är tillväxt egentligen? Ja, tillväxt är ju ingenting annat än att den kaka som vi vill dela växer så att vi kan leva ett rikare liv. Tillväxten i sig är inte någonting som per definition är värt att sträva efter. Det är vad vi gör med den som är det viktiga.

Vill vi öka rättvisan, vill vi se till så att människor lever ett friare liv, ett värdigare liv. Ja, då behöver vi en större kaka. Men vi skapar inte ett friare och värdigare liv utan tillväxt. Men bara genom att få tillväxt så skapar vi inte heller ett friare, värdigare liv. Det kräver en politisk vilja.

Det stod på 1968 års första maj-märke: endast en fast politisk vilja förmår fördela det växande välståndet rättvist. Fördela och rättvist. Det är en viktig del i vårt tillväxtresonemang. Det där får vi ibland kritik för. Högern brukar säga att socialdemokraterna är så fixerade vid trygghet att vi söver nationen.

Trygghetsnarkomani säger man. Denna trygghet tar sig i uttryck i att vi bygger en så stor gemensam sektor att den inte borde heta offentlig sektor. Den borde heta ofantlig sektor, säger man.

Det har ju varit högerns kritik sedan länge. De har fel. De har haft fel hela tiden och de har fel nu också. Trygga människor driver ekonomisk utveckling. Människor som är trygga vågar pröva sina drömmar. Det är i drömmarna, det är i visionerna som det nya skapas. Sedan ska verkligheten vara sådan att den tillåter det nya att prövas.

När tryggheten ersätts med rädsla så kan någon på andras bekostnad ta sig fram och åstadkomma någonting nytt. Det kanske ger tillväxt men det skapar inga bättre samhällen. Detta måste vi hela tiden komma ihåg.

När vi då jämför oss från svensk sida med världen i övrigt så ser vi att vi skulle kunna ha en bättre utveckling. Men de som har valt en annan samhällsmodell i Europa, de har en ännu sämre utveckling än vi. I själva verket är det nog så att vi klarar oss riktigt skapligt jämfört med ett Europa i övrigt.

Är man så pass djärv så att man går tillbaka till 1994 och tittar på hur Sverige har klarat sig efter det att vi blev av med den borgerliga regeringen, så har vi ju hela tiden haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Europa i övrigt. Bättre än OECD-länderna i övrigt.

Det har vi gjort utan att vi givit avkall på en samhällsmodell som bygger på en stor gemensam sektor och rättvis fördelning. Vi tror att rättvis fördelning, gemensam sektor, utvecklat och utarbetat på ett klokt sätt kan driva tillväxten.

Vad är gemensam sektor? Ja, det är folkhälsa. Att vi är friskare. Vi är ett av de länder som har den friskaste befolkningen. Skadar det ekonomin tror ni, eller gynnar det ekonomin? Friska människor är självklart bra för ekonomisk utveckling.

Vi har ett bra utbildningssystem i Sverige. Vi har en väl utbyggd högskola. Skadar det eller gynnar det? Det är klart att det gynnar. Vi är det land i världen eller i Europa åtminstone som satsar mest på forskning och utveckling, som andel av vår ekonomi. Skadar det eller gynnar det? Det är klart att det gynnar.

Offentliga utgifter, använda på ett klokt sätt, blir någonting som faktiskt kan driva på den ekonomiska utvecklingen. Men offentliga utgifter använda på ett irrationellt sätt, på ett icke effektivt sätt blir en broms på utvecklingen.

Vår uppgift, som företräder en stor gemensam sektor, är att hela tiden se till att den är rationell. Att den hela tiden bedrivs på ett sådant sätt att vi får ut maximalt för varje skattekrona. Då kommer den också att bidra till samhällsutvecklingen och då kommer den fortsatt att ha ett starkt folkligt stöd.

Vi kommer inte att överge den heller. Finns inget stöd i den utvecklingen som vi ser i Europa för att vi skulle byta modell. Det är snarare så att andra länder tittar på hur vi har löst våra välfärdssystem. Länder som inte skulle drömma om det för 10 eller 20 år sedan, börjar nu fundera på varför de har fastnat i så dålig ekonomisk utveckling.

Södra Europa talar idag till exempel om att utveckla barnomsorgen. De katolskt ledda länderna med en helt annan familjepolitik än vår, talar nu om vikten av att bygga ut barnomsorgen. Varför? Jo, därför att den mest kompetenta arbetskraften ofta är kvinnor. Och ska män och kvinnor få en rimlig chans att ta gemensamt ansvar för barn och hem måste man ha en bra barnomsorg.

Jämställdhet, familjepolitik är modernt och det är en del av gemensam sektors uttryck. Eller ta pensionssystemet. Många länder i Europa har problem med sina pensionssystem. Det fixar sig just nu men om några år sitter man i djupa bekymmer. Är det någonting som kommer att driva skattetrycket uppåt i Europa så är det naturligtvis i de länder där man inte har ett pensionssystem som är finansierat.

Samtidigt kommer man att se i många länder att folket blir allt äldre. Och blir man allt äldre och inte har en pension kan jag försäkra att man röstar på de partier som lovar att höja skatten för att fixa till pensionen.

Så ser det ut i Europa. Ett och annat är väldigt bra. Men vi har ingenting att lära, som är av det slaget att vi ska byta samhällsmodell. Vi fortsätter med en stor gemensam sektor, som är effektiv. Den hindrar inte ekonomisk utveckling. Tvärtom, den är en förutsättning för den.

Man ska kroka ihop om man ska få till stånd tillväxt. Kommunikation, forskning, grundskola, högskola, folkhälsa, regionalpolitik. Ni kan räkna upp en lång rad frågor som var och en för sig inte förmår åstadkomma så mycket. Men är vi kloka, är vi skickliga och får det att samverka. Ja, det är då samhället så att säga rör sig åt rätt håll och för vår del då baserat på de mycket enkla idéerna om rättvis fördelning och solidaritet.

Det är också om tillväxt kongressen kommer att handla. Till den kongressen hoppas jag att vi får kloka ombud som ytterligare kan förbättra partistyrelsens förslag.

Ja, tillväxt, ja. Den tiden hade vi en gång då statsministrar levererade gigantiska paket. Den tiden är förbi. Nu är det mycket mer inriktat på områden där man ser att med en viss insats kan få ut väldigt stor effekt.

I Sverige och inte minst i Norrbotten är vi just nu i det läget att basindustrin är framgångsrik. Inte minst i den statliga sektorn. Den går väl och den utvecklas. Sedan skapar det nya problem, det vet jag. De måste lösas.

Under den tid jag har varit statsminister och det börjar vara rätt lång tid. Lägger vi sedan till den tid då jag var finansminister dessförinnan är det de senaste 10 åren. Vi har aldrig, under de 10 åren, varit i läget att vi behövt göra några brandkårsutryckningar för de statliga företagen i Norrbotten. Eller på andra ställen i Sverige.

Det är tvärtom så att de är hyfsat fyllda med god kassa. Kanske kan de genom eget agerande och eget ansvarstagande göra mer för samhällsutvecklingen. Jag vet att en sådan rörelse är på gång bland de statliga företagen. Alldeles lämpligt samordnat med den här distriktskongressen. Det är bra.

Men det finns mer att göra. Det svåra för oss idag är att vara med i de sektorer som växer. De som utvecklas. Det svåra är att se vilka småföretag det är som kommer att bli framgångsrika.

Det var lätt, det var i alla fall stort en gång i tiden. Man pratade om flera tusen jobb i industri-anläggningar och sådana saker. Nu ska det som bär framöver, utöver de verksamheterna, för de kommer att vara kvar under överskådlig tid, ge mycket kraftiga intäkter till folkhushållet. Men de ger inte så många jobb som förut.

Det svåra nu är att se de nya framväxande företagen och ge rätt uppbackning vid rätt tillfälle. Där kan samhället spela en viktig roll. För det krävs kapital och det krävs kapital som är tillgängligt där företagen finns.

Om de här sakerna ska jag nu tala lite. De senaste månaderna har jag diskuterat med Norrbottens länsledning. Jag ser landshövdingen sitter här, jag är glad att se honom på vår kongress. Modigare var han ju inte än att han också kunde släpa med sig företrädaren Rosengren, som ju också sitter här. Välkommen du med! Tycker det är väldigt kul att se er båda två.

Den 21:a januari i år gav jag besked i partiledardebatten om att regeringen avser göra särskilda insatser på Gotland, i Norrbotten och längs den södra norrlandskusten.

Regeringens ambition är att ta tillvara den tillväxtkraft som finns i hela vårt land. För Norrbottens del redovisar jag idag följande insatser:

Första området är infrastruktur. Investeringar i vägar och järnvägar är avgörande för en god regional utveckling. Snabba och säkra transporter gör det möjligt för fler att pendla till jobbet samtidigt som företagen får goda förutsättningar att transportera råvaror och varor.

Regeringen har nyligen presenterat sina insatser för Norrbotten under perioden 2004 till 2015. Totalt handlar det om satsningar på hela 9,5 miljarder kronor. Cirka 630 miljoner kronor satsas under perioden på det nationella vägnätet i Norrbotten. Det är framför allt längs E4 samt vissa insatser för att höja trafiksäkerheten. Länsramen, pengar som länet självt förfogar och bestämmer över, omfattar totalt 460 miljoner kronor. Inom ramen för dessa resurser har vi förvissat oss om, kan landningsbanan på Arvidsjaurs flygplats förlängas. Det är viktigt för testverksamheten.

För att göra länets vägar mer framkomliga bedöms 1,8 miljarder kronor gå till tjälsäkring. Ytterligare medel tillkommer för satsningar på bärighet och rekonstruktion. 6,6 miljarder kronor används till järnvägsinvesteringar för Norrbotten.

Största projekten gäller Haparanda-banan, stambanan inom Norrland, ökad kapacitet på Malmbanan samt studier omkring Norrbottniabanan. Här vill jag säga en sak. Det finns de som hävdar att de här investeringarna är politiska och att de inte försvaras vid en kalkyl. Jag kan avslöja en sak för er. De här investeringarna är i allra högsta grad politiska. Så är det, och vet ni varför? Jo, skulle vi i Sverige börja på att räkna på infrastrukturinvesteringar och ha någon slags företagsekonomisk kalkyl, då är det inte många vägar vi kan bygga. Det kan jag försäkra er. Det blir lite i storstäderna.

Skulle vi ha samma måttstock, börsens avkastningskrav exempelvis, på järnvägsinvesteringar så blir det väl knappast någonting. Samhällsekonomiska kalkyler, hur ser de ut? De kan alltid göras utifrån folkhälsa, transportkostnader, miljöpåverkan. De klarar det allra mesta av det vi gör.

Så finns det en del investeringar därutöver, som är av det slaget att vi måste bestämma oss för. Ska vi ha ett land där vi har en infrastruktur som rimligt bär alla delar? Ja eller nej. Om vi vill hålla ihop Sverige då behöver en del infrastrukturinvesteringar göras som inte försvaras i en företagsekonomisk kalkyl. Kanske inte heller i en samhällsekonomisk. Men de är politiskt viktiga. För att sända signalen att vi i vårt land hör ihop och tänker hålla samman. Det är bra infrastruktur i hela Sverige. Därav dessa satsningar.

Nu ska vi bygga ett nytt stickspår från Malmbanan till Aitikgruvan. Det är en bra investering. Banverket har medel för att vara med och förverkliga detta projekt. Transporter i båda riktningarna.

Biltestverksamheten i Norrbotten är mycket framgångsrik. Ett av de trevligaste arbetsplatsbesök jag gjort det senaste året, det var uppe i Arjeplog. Inte bara därför att det är roligt att köra bil, för det tycker många av oss. Det var en påtaglig framtidstro på väldigt stora investeringar, som görs utan att vi är inne med några statliga eller regionala medel.

Men vi måste ju se till så att det finns en infrastruktur därav flygplatsfrågan i Arvidsjaur. Nu vill vi gå vidare och titta på en testverksamhet också på spårområdet. Vi ger resurser för detta att granska möjligheterna att utveckla en testverksamhet för spårbunden trafik för banan mellan Gällivare och Kiruna där det finns plats för en sådan verksamhet.

Lika viktigt som mörker och kyla är för att testa om bilar är bra, lika viktigt är det för rullande material på järnvägsrälsen. Det kan också det bli en stor verksamhet.

Det andra området är utbildning av forskning. Sverige ska konkurrera med välutbildad arbetskraft och höga förädlingsvärden, inte med låga löner. Därför krävs att vi ständigt investerar i kunskap och kompetens.

Från svensk sida är vi beredda att satsa 30 miljoner kronor under en tre års period på det utbildningssamarbete i Bottenviksregionen som kallas för Kunskapbågen. Studerande och forskande får större möjligheter att röra sig mellan institutionerna i Sverige och Finland. Ökat samarbete, förbättra möjligheterna att få del av forskningsresurser. Gemensamma forsknings-skolor inom IT-sektorn etableras. Samarbete mellan universitet och näringsliv är en regional tillväxtmotor.

Sedan tidigare har en kraftig expansion ägt rum av Luleå tekniska universitet. LKAB meddelade igår att man kommer att etablera ett forskningscentra inom bergvetenskap och metallurgi vid Luleå tekniska universitet. För detta ändamål donerar företaget 50 miljoner kronor. Sedan etablerar man ett forskningsprogram om ytterligare 50 miljoner kronor under en tre-fyra års period.

Hur utbildningen i Bottenviksregionen ytterligare kan förstärkas och förbättras - och då inte minst distansutbildningen - är en fråga som bereds inför det svensk-finska toppmötet i Haparanda och Torneå i höst. Det sista ska vi också uppmärksamma.

Finland och Sverige kommer allt närmare varandra. EU-medlemskapet gör att vi träffas väldigt ofta. Ofta har vi likartade uppfattningar och intressen. Vi ser också hur vårt näringsliv växer ihop. Många stora företag är finsk-svenska. Det kan komma att bli fler snarare än vi tror.

Det där driver också fram en samverkan inom politiken. Och var är det naturligaste att börja en sådan samverkan än i den här delen av norra Europa. Sedan kan det så småningom också komma att sprida sig neråt i våra länder och träffa huvudstadsregionerna en vacker dag.

Men vi börjar i den här delen av Europa. Vi börjar i gränssnittet mellan Sverige och Finland. Vi gör det på utbildningsområdet, men också på handelspolitikens och på en del andra områden där vi ser att vi har sysselsättningsmöjligheter.

Det tredje området är sysselsättning och företagande. Fler människor i arbete krävs för att utveckla ett tryggt välfärdssamhälle. Under innevarande år presenteras hundra nya statliga jobb i Norrbotten. Regeringen erfar att AMS avser att placera sin tredje kundtjänst i Luleå vilket innebär 60 nya jobb.

Utbyggnaden av kriminalvården innebär att uppemot 50 arbetstillfällen skapas i Norrbotten.

Polisen bedriver för närvarande försöksverksamhet med automatisk hastighetsövervakning med kamera. Regeringen utser en utredare som prövar förutsättningarna att utvidga och permanenta verksamheten och när så sker lokalisera en del av verksamhetens administration till Kiruna. Den utredaren kommer att vara länets landshövding P-O Eriksson.

Han kommer också att ta plats i LKAB: s styrelse och i Vattenfalls styrelse kommer Anders Sundström att inväljas. Vi bereder vidare frågan om Sveaskogs styrelse.

De statliga företagen mobiliserar stora möjligheter för norra Sverige. Vattenfall har inlett ett massivt investeringsprogram omfattande sex miljarder kronor för att effektivisera och modernisera vattenkraften. Vattenfall meddelade också igår att de permanent ställer 100 miljoner kronor till förfogande till långsiktigt bärkraftiga utvecklingsprojekt i Norrlands inland. Den nya enheten, Inlandskraft, med bas i Jokkmokk, innebär ett väsentligt bidrag till näringslivsutveckling. Det här är viktigt. Det är småföretagsamhet och det är riktat till den här delen av Sverige.

LKAB, som är en fullt av framtidstro, har bland annat initierat förstudier för två nya pelletsverk i Kiruna och Malmberget.

Regeringen föreslår att Sveaskog bildar ett nytt dotterbolag. Uppgiften blir bland annat att marknadsföra den norrländska naturen och därmed skapa nya arbetstillfällen. Bolaget ska engagera lokala entreprenörer. Ledningen förläggs till Norrbotten.

Den svensk-norska industrifonden har bestämt sig för att använda resterande 50 miljoner kronor i ett särskilt program för att vitalisera företagandet. I förhandlingar med den norska regeringen driver Sverige att en väsentlig del av dessa pengar bör användas till projekt för att stimulera näringslivsutvecklingen, inte minst utmed den gemensamma gränsen i norr. NUTEK:s kontor i Arjeplog får en roll i detta arbete.

Integrationen av Barentsregionen rymmer stora möjligheter. Fortfarande finns administrativa och språkliga hinder. Länsstyrelsen får regeringens uppdrag att undersöka hur ett ökat samarbete kan stimulera sysselsättningen i östra Norrbotten.

En studie tillsätts om möjligheten att inrätta ett kommunalförbund mellan Haparanda och Torneå, som går över nationsgränserna.

Försvarets Materielverk får i uppdrag att utveckla marknadsföringen av den militära testverksamheten i Vidsel.

Det fjärde området är välfärd, kultur och upplevelse. För att säkerställa vård, skola och omsorg av hög kvalitet samt ett rejält kommunalt självbestämmande krävs utjämning av inkomster och kostnader mellan kommuner och landsting. I samband med att ett nytt skatteutjämningssystem sjösätts är regeringen beredd att tillföra ytterligare resurser för att Norrbotten ska få ett bättre utfall än vad utredningen föreslog.

Sametingets ställning stärks. Ett flertal nya uppgifter inom framförallt rennäringsadministrationen överförs till sametinget med början av år 2005. Behovet av ändamålsenliga och representativa lokaler växer. Inom kort fattar regeringen beslut om en förstudie av en ny sametings byggnad i Kiruna.

För mig som är intresserad av design och arkitektur blir det spännande att följa arbetet och inte minst se hur valet av träslag påverkar tingsbyggnadens utformning. Det här är naturligtvis också någonting som går långt utöver de intressen som samerna har. En tingsbyggnad av detta slag blir naturligtvis också en turistattraktion. Om den utformas på ett sätt som uppfyller höga krav på design och arkitektur kan den bli ett naturligt underlag för en besöksnära konferensverksamhet.

Därutöver är regeringen beredd att på nytt pröva förutsättningarna för att starta ett kasino i Piteå. Jag blir så ledsen när ni applåderar det där eländet. Jag har aldrig varit för kasinon. Men om vi nu har dem så kan i alla fall ett ligga i Piteå, tycker jag. Vad vi gör där, i anslutning till 2005 års utvärdering och hur det kommer att se ut, det återstår att se. Det vi har i Sundsvall är just nu inte lönsamt. Om det blir etablering i norr, måste hänsyn tas till att det inte, så att säga, stjäl underlag från varandra. Sedan är vi beredda att pröva det här på nytt. Det gör vi 2005.

Kultur är viktig del av regionens själ och hjärta. År 2005 förstärks Tornedalsteatern i Pajala med ytterligare en miljon kronor och fem miljoner kronor tillförs successivt Filmpool Nord.

Det här är insatser som vi presenterar i dag. De har en karaktär som är lite annorlunda än förut. Bortsett från infrastruktur där det alltid handlar om gigantiska belopp så är de strategiskt riktat mot småföretag, mot kompetensutbyggnad, mot kultursektorn, mot besöksnäringen. Nya näringar som kräver att det finns ett lokalt och regionalt engagemang som möter dem.

Vi vill ge dem arbetsförutsättningarna och vi hoppas att det här också får ett bra resultat. Sedan är det på det viset att det också är ett uttryck för att vi är inne i en mer normal situation för Sverige. Vi börjar på att ha resurser att göra saker och ting med. Även om det är dåliga tider. Det tycker jag känns väldigt skönt.

Jag tycker också att det här är bästa möjliga start för en ny länsorganisation och en ny landshövding. Jag har jobbat väldigt mycket ihop med er nya landshövding i många olika sammanhang. Lärt mig att sätta värde på hans ordhållighet och hans känsla för vanligt folks villkor.

Med de förutsättningarna och för den här satsningen från regeringen så nu får ni ta tag i det här själva och göra det bästa möjliga. Behövs ytterligare handtag så får ni höra av er. Ungefär så ligger det till.

Det vore fel att på en distriktskongress helt låta bli att säga någonting om våra politiska motståndare. Jag är ibland frestad att begå det felet. Därför att på något sätt tycker jag att de kan få leva ifred. Å andra sidan, utan en motståndare i politiken så glömmer vi lätt bort vår egen profil.

Motståndaren för vår del är i första hand samhällets orättvisor, så är det. Sedan gäller det att någon företräder dessa orättvisor också, på ett sätt som är begåvat. Där har vi ibland haft en del problem, naturligtvis.

Nu har vi en ny högerledning, så de ska väl göra ett försök. Men det är orättvisorna som är vår främsta motståndare. De är partipolitiskt uttryck för en lösning som vi tycker illa om och därför bekämpar vi dem.

Moderaterna har nu bestämt sig för att i grunden ompröva sin politik, säger de. De fick en slags Lidners knäpp här för några veckor sedan. De sa att det är någonting fel med vår politik. Vi borde låta en utomstående expert titta på det här.

Så gick man till Riksdagens utredningstjänst. Så sade man till dem: Det finns de som påstår att vår politik resulterar i ökade orättvisor, mer pengar åt dem som redan har, sönderkörda statsfinanser och regionala klyftor. Kan det verkligen vara på så sätt? Riksdagens utredningstjänst tog några veckor på sig och så kom man tillbaka och sa ja, så är det.

Det där har vi hållit på och tjatat om i snart 70 år. De har aldrig trott oss. Nu köpte de alltihopa över en natt. Nu måste vi lägga om politiken, sa de. Nu blir det inte så mycket skattesänkningar. Det gick någon dag så började folk att höra av sig på högerkanten och sade att, vad är det ni håller på med? Det där är ju sossarnas politik. Nä, bättre vill vi nog se.

Då skyndade sig Reinfeldt, den nye högerledaren, ut och sa att om det handlar om skattesänkningar så kommer vi alltid att vara värst. Vi är det stora skattesänkarpartiet.

Men vi ska inte sänka på samma sätt som förut. Vi ska sänka på ett mer ansvarsfullt sätt. Hur då? Ja, det ska betalas. Hur då? Ja, sämre A-kassa, sämre läkemedelsförmåner och lägre sjukersättning. Jaha, då får man en liten reflex. Går det inte att skicka det där till Riksdagens utredningstjänst för att kolla om det skapar någon slags rättvisa?

Jag tror att det nog är som förut. De har inte ändrat på sig så mycket. Utan vad de har förstått, det är att folk vill ha ett välfärdssamhälle. Det är starkt folkligt förankrat. Jag tror att om du går in i den borgerliga valmanskåren så hittar du bland centerpartister och folkpartister och kristdemokrater och kanske också en och annan moderat, de som säger att det är väl bra att vi betalar skatt till skolan och till vården. Att vi tar ett gemensamt ansvar. Det borde egentligen vara mer säger de.

Det finns inget som är så populärt, det vet ju ni, som att faktiskt driva krav på skattehöjningar. Det är en av våra nordiska paradoxer. Sverige är väl ett av de få länder där det inte finns ett riktigt folkligt motstånd mot skattehöjningar. Tvärtom. När ni kommer ut i bygderna här och ska berätta att ni lägger ner en skola så säger folk, höj skatten!

Det där har moderaterna förstått. Vad vi måste hantera är hela tiden en balansgång som är av det slaget, hur mycket ska man ha kvar för egen konsumtion. Vad behöver barnfamiljer ha för att det ska fungera för dem. Vad behöver man ha i pensionärshushållet för att man ska tycka att man är fri. Hur ska det vägas av emot det som är gemensamt. Den balansgången går vi hela tiden och vi ligger högst i skattetryck i världen. Jag tror att vi kommer att ligga kvar där.

Vi ligger högst tillsammans med danskar, finnar och några andra. Det går bra för oss alla tre. Vi har ingenting att skämmas för på den punkten. Men det är inte någon slags lösning att hela tiden höja skatten ytterligare. Det tror jag inte på.

Men de har förstått det, moderaterna, att välfärdsmodellen inte går att utmana. Därför att folk vill ha den. Då ska de också stå för den. Sedan handlar det om att neddragningar ska komma i sektorn socialförsäkringar. Och det är stora pengar det handlar om. För den enskilde och för samhället.

Vi får samma strid där. Vi vill ha kvar socialförsäkringar som omfattar alla. Som ersätter inkomstbortfall. Och som är gemensamt finansierade. Det där ska vi nu gå igenom ordentligt. Vi viker inte från de principerna. Vi har gått hopp om att där kunna slå in en kil i det borgerliga lägret. Därför att vi tror att folkpartisterna ställer upp på ett sådant resonemang som vi för. Hur det ska kombineras från folkpartiets sida med det som moderaterna nu företräder, det vet jag inte och det struntar jag faktiskt också i.

Men låt det vara sagt även om moderaterna säger att de vill byta politik. Den interna reaktionen är: släpp inte skattesänkningarna och försämringarna på socialförsäkringarna - om det är så att det behövs pengar för att sänka skatten, vilket det gör.

Så striden lär vi nog få även i fortsättningen. Det är ingenting nytt. Det har vi sett förut. Presenterat på ett annat sätt möjligen och av en ny partiledare men ingen ny politik. Så är det. Samhällets orättvisor har sina företrädare också nu.

Sedan ska vi ju kasta oss ut i en valrörelse. Det vet ni om. Jag ser att några har tagit på knappar här, det är bra, det ska ni ha allihop. För nu handlar inte valrörelsen om ja eller nej till EU. Ja eller nej till EMU. Nu ska vi välja vilka som ska sitta i det parlament som successivt får allt mer att säga till om för vår vardag.

Ni kan tycka att det är långt bort och det är det. Ni kan tycka att det är svårt att påverka och det är det. Men det blir ju inte mindre långt bort och det blir inte lättare att påverka om vi sätter människor där som vi inte har förtroende för.

Eva Hedqvist Petersen är en representant i detta parlament. Se till så att hon får sällskap av fler socialdemokrater. Därför att det behövs. Se det som den vanliga politiska striden om vänster och höger. Socialdemokrater mot borgerliga. Vem vill du ska företräda dig? Det är det handlar om.

Inte om du ska ha en viss uppfattning om en författning eller ett myn tslag eller någonting annat. Det är debatten vi kommer att få fortsätta att höra. Och debatter som: Det här parlamentet vi nu ska välja har inte någonting mer att göra.

De frågorna, exempelvis om den nya författningen i EU, avgörs i den svenska Riksdagen, inte Europaparlamentet. I Europaparlamentet ska det sitta människor som tillhör vår politiska familj. Som är på vänsterkanten i politiken. Vi ska bryta högerdominansen som finns där. Det är det valrörelsen handlar om.

Och egentligen är valrörelsen som sådan en stor demokratisk händelse. Därför att samma dag går vi till val i hela Europa. Vi kan återigen tycka att det är långt bort och svårt att påverka. Men det är en fascinerande tanke. Samma dag i hela Europa.

Någonstans i Norrbottens inland, där kanske snön just har dragit sig tillbaka, så går man till valurnorna. Samtidigt som man gör det i Sicilien, i stekhet eftermiddagssol. Eller som man gör på Irland, i regnvädret. Eller som gör i Polen, där inlandsklimatet tränger sig på och värmen stiger.

Överallt går man till val samma dag. Med samma uppgift att välja vilka som ska företräda oss i detta parlament. Det är klart att vi med vår demokratiska tradition ska se till så att vi är med och blir rikligt representerade. Det är vår uppgift. Jag vill att vi arbetar för det här. Se till så att valdeltagandet ökar.

Nu ser opinionssiffrorna goda ut för vår del jämfört med förra valet. Men vi kan och vi ska bli bättre än så. Vi ska skicka en radikal majoritet till detta parlament. Därför att då blir livet lättare att leva för oss också i Sverige. Det är det uppgiften handlar om.

Delta, gör din insats!

Slutligen, vi har en debatt nu om någonting som heter övergångsregler. Det kommer inte att spela någon roll i Europavalet, det tror jag inte, men man kan aldrig utesluta det. Vad handlar det om? Vi ska klara ut begreppet.

För det första. Vi har bestämt oss för att Europas arbetsmarknad ska öppnas upp. Det gjorde vi när vi bestämde oss för att utvidga EU. Nu kommer det in tio nya medlemsländer, där människor snart har rätt att röra sig helt fritt i hela Europa. Och det blir sedan ett bestående fenomen. Så kommer det att vara. Det blir det normala.

Men vid det tillfälle man öppnar upp har varje land rätten att se till så att våra system fungerar. På ett sådant sätt så att det inte blir problem för oss.

Om det är så att vi misstänker att det kan bli problem så måste vi kunna justera vår lagstiftning. Så att vi inte hamnar i oförutsedda bekymmer. Alla länder i nuvarande EU, möjligen med undantag för Italien, kommer att ha den typen av säkerhetsmarginal när man gör detta.

Det enda land där det här beskrivs som näst intill en främlingsfientlig åtgärd, är i Sverige. Sverige är det land i Europa som har ett socialförsäkringssystem, ett socialt trygghetssystem, som är mer generöst än något annat land. Och dessutom vidöppet för den som kommer hit från dag ett.

Vi har mer anledning än någon annan att reflektera över hur det kommer att fungera. Dessutom, Sverige är det land som har sett till så att vi inte med lagstiftning har skyddat de sämst ställda på arbetsmarknaden, där har vi skyddat med kollektivavtal, starka fackföreningar och kollektivavtal.

Dessa kollektivavtal innehåller alltid regler om lägsta löner och hur man hanterar dem som kommer ny till en arbetsplats. Det är ett skydd för de sämst ställda på arbetsmarknaden.

Den sista tiden har vi tyvärr sett hur man har gått runt dessa kollektivavtal. Inte minst med hjälp av så kallade F-skattsedlar och på annat sätt. Därmed så får man in någonting som vi aldrig har haft i Sverige, underbudskonkurrens. Nämligen att man tar jobben till lägre pris än vad den redan lägst anställde har betalt.

Det vill vi inte ha. Vi vill inte att människor ska komma hit och arbeta till usla löner. De som kommer till Sverige är välkomna och vi behöver dem. De ska ha bra betalt. De ska arbeta på avtalets villkor. De ska bo på ett anständigt sätt. De ska inte tvingas leva i garage.

För att se till att det inte inträffar kan vi behöva en period för att anpassa vårt system och säkra inte minst kollektivavtalen. Låt oss säga att det är två år men det är två år som förbereder för någonting som sedan blir bestående.

Det här beskrivs som att vi nu är så att säga i allians med den lede själv. Så är det inte. Tvärtom är det så att på den sidan som är motståndare till detta har vi en allians. Medan de som genuint tycker att vi ska vara generösare, öppnare, mer solidariska. Jag respekterar detta. De vill inte ha några övergångsregler.

Och så finns det de som har som talesman Dagens Nyheters ledarskribent Wolodarski som talar om att men för sjutton gör det här. Det kommer att bryta sönder våra stela kollektivavtal.

Det där har vi anledning att stå emot. De ska inte få göra det. Därför behöver vi ha ett par år för att anpassa vårt regelverk. För att sedan kunna öppna upp för fullt. Det är vad det handlar om.

Och det vore märkligt om inte Sverige tog sig den möjligheten när Finland har gjort det. När Danmark har gjort det. När Norge har gjort det. Jag blir upprörd när centerpartister verkligen med hög röst anklagar oss. När det centerpartistiska Finland så många gånger gick först i den här diskussionen och stöttat socialdemokraterna.

Eller var det den kristdemokratiske norske statsministern som införde det. Eller var det den folkpartistiske danske.

Men när vi gör det för att garantera kollektivavtal och inte hamna i ett läge där vi kan missbruka vårt sociala system, då beskrivs det på detta sätt.

Vi tänker inte falla undan här, vi tänker fullfölja det här. Vi tänker göra det på ett sådant sätt så att vi sedan får en äkta öppen arbetsmarknad. Som kommer att vara till fördel för oss alla eftersom det handlar om ett Europa som successivt kommer att växa ihop. Det är det vi strävar efter.

Slutligen. Vi är inte alltid så bra på att ta hand om vårt eget parti. Vi ägnar oss åt kommunen. Vi ägnar oss åt landstinget och Riksdagen och andra saker och lägger ner vår kraft. Men vi har ett parti också.

Det är Sveriges starkaste parti. Det är Sveriges största parti. Vi är internationellt sett framgångsrika. Men det räcker inte. Vi har varit starkare än vad vi är nu. Det är med den typen av ambition som vi ska jämföra oss.

Att värva medlemmar är lätt men man måste göra det. Inte bara lägga av och låta det vara för sig självt. Då lär man fortsätta att minska i storlek.

Partiet, det är det enda vi har. Regeringsmakten, kan vi förlora snabbt. Inflytande inom landsting och kommuner kan försvinna över en natt.

Partiet, det äger vi själva. Därför måste vi se till att det är starkt och välskött och att det finns en gemenskap i partiet som gör att vi känner att vi hör samman. Då måste vi en och annan gång inte bara värva medlemmar utan också tala om varför vi är i politiken. Vad det är som driver oss. Varför jag valde att varje kväll gå hemifrån för att sitta tillsammans med några andra och diskutera hur vi ska utveckla min hembygd.

Varför är jag där? En del kanske tycker att jag är där därför att det är kul att ta ansvar. Andra är där därför att de brinner av en övertygelse om att de kan göra skillnad. Att de står för idéer om hur människor ska leva tillsammans och ta hänsyn till varandra.

Det är det som politik handlar om. Vi är en idétradition, som är mångtusenårig. Också över detta känner jag stolthet. Det finns de som säger att socialdemokratin har segrat ihjäl sig. Ni blir alla medelklassare och då finns det inget utrymme för ett arbetarparti, socialdemokraterna.

Då glömmer de en sak. Socialdemokratin har aldrig varit ett klassparti. Socialdemokratin är ett idéparti för hela folket. Idéerna heter frihet, jämlikhet och solidaritet. Och de är evigt unga. De har förkunnats, om de har man agiterat och omkring dessa idéer har man också predikat. Det har skett i en mångtusenårig tradition.

Martin Luther King, Nelson Mandela, amerikanska revolutionen, franska revolutionen, de grekiska statsdemokratierna och senare efter dem en predikan från ett berg. Överallt samma enkla tanke. Alla människors lika rätt och lika värde. Om vi hjälps åt så blir vi alla starkare.

Ingen är så svag att inte hon eller han kan göra sin insats. Ingen är så stark att inte hon eller han någon gång behöver en solidaritetens handling från andra. Om alla på så sätt gör sitt så har också alla rätt att vara med och forma sin samtid.

Allas lika rätt och lika värde. Det är i den traditionen du arbetar. Det är de idéerna du strider för när du går och sätter dig en kväll i kommunalhuset i Pajala, eller går till stadshuset i Luleå, eller LO-sektionen i Kiruna eller var det nu är någonstans. Det är det vi håller på med. Och över detta har du anledning att vara stolt. De som bär idéerna vidare, som kämpar för det, de kamraterna ska vi ge stöd. Därför att de företräder också oss och det gemensamma är vårt uppdrag.

Tack för att ni har lyssnat!

Göran Persson