När socialdemokraterna samlas till kongress den 16-18 april så finns det ett digert material som grund för diskussionen. 65 000 medlemmar och andra har bidragit med sina åsikter om hur vi ska stimulera tillväxten.

 

Nog förefaller det vara en seger för folkrörelsetanken. Eller är det som Aftonbladet försöker visa med sitt femsidiga reportage (Aftonbladet 22 mars) inför kongressen; en seger för näringslivets lobbyister som lyckats förmå socialdemokratin att tala tillväxt och företagande.

 

Efter att ha läst Aftonbladets artikel kan man få intrycket att tillväxtpolitik är något nytt för socialdemokraterna. Då bortser man ifrån att tillväxt alltid varit en grundläggande byggsten för den socialdemokratiska politiken, och ingalunda är ett sentida påfund från Svenskt Näringsliv. Så här skrev socialdemokraterna redan 1938, i en valbroschyr inför kommunvalet:
 "Det råder inga delade meningar därom att näringslivet bildar grundvalen för folkets välstånd och att en ökning av näringslivets effektivitet har varit och är huvudvägen till ökning av detta välstånd."

 

Men finns det trots allt inget nytt med dagens tillväxtdebatt? Jo, på en punkt kan nog alla vara ense. Det föreligger en intressant förskjutning i den svenska politiska debatten. Motsättningen mellan företagare och anställda, mellan kapital och arbete, följer inte längre samma mönster.

Näringslivets företrädare lokalt leder inte så sällan kampen för en väl fungerande offentlig service. När landsting planerar förändringar av sjukvården är det ofta lokala företagare som först och kraftigast förklarar sambandet mellan en god vård och företagande. En väl fungerande barnomsorg, bra skolor, inte minst högskola, ett levande kulturliv spelar vad jag begriper ofta en väsentlig roll när företag avgör var olika verksamheter ska förläggas. Offentligt finansierade kommunikationer finns självfallet också ofta på företagarnas önskelista.

 

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt märkligt att näringslivets ledande företrädare ersatt tidigare krav på kraftiga skattesänkningar med krav på omfördelning av skattetryck. Det är inte heller särskilt konstigt att politiker och företagare förstår varandra bättre. Tillväxt och välfärd hör ihop, på den punkten finns det samförstånd.

Förskjutningen  är påtaglig. Och den  märks också i andra sammanhang. När en del företrädare för näringslivet visar att de inget lärt av 90-talets klippekonomi är det inte bara fackliga och politiska företrädare som reagerar. Många företagare känner av begripliga skäl ingen som helst samhörighet med bonusarnas och chefsoptionernas toppdirektörer.

 

Så visst har det hänt något. Men frågan är förstås vem som har rört på sig. En sak är emellertid helst säker; det finns en del som inte rört sig ur fläcken. Moderaterna har förvisso sossefierat sin retorik något, men kräver fortfarande stora skattesänkningar och kraftiga nedskärningar i sociala förmåner. Det finns som sagt fortfarande bonusstinna direktörer som  är uppenbart oberörda av de nya vindarna.

 

Lars Stjernkvist
Partisekreterare