Herr talman!

Låt mig allra först börja med att säga ett hjärtligt tack till Alf Svensson som i dag genomför sin sista partiledardebatt. Tack för en stor insats i svensk politik! Det är en långvarig insats med stora framgångar för dig som person men också för ditt parti. Jag önskar att vårt samarbete kan fortsätta även efter att du har lämnat denna kammare. Tack!

Jag vill också säga ett hjärtligt välkommen till Fredrik Reinfeldt som ny partiledare för Moderaterna och för första gången deltagande i en partiledardebatt.

När vi senast träffades, herr talman, var det strax efter mordet på Anna Lindh. Sedan dess har vi genomlevt en rättegång med allt som har följt av den i form av upprivna känslor och ny smärta. Ovanpå den händelsen har vi sett andra våldsdåd i vårt land som skakat oss djupt: händelserna i Knutby, rymningen från Kumla, de obegripliga morden vid Hallandsåsen av två unga flickor och flera händelser av detta slag.

Det här drabbar oss alla och lägger en sordin på det politiska samtalet. Men det får inte göra att vi bli handlingsförlamade. Å andra sidan finns det inga enkla svar. Det är ohyggligt komplicerade samband. En sak är säker. Vi ska inte misslyckas i kampen mot våld, kriminalitet, osäkerhet och otrygghet därför att vi har bristande resurser.

Det är en paradox i dagens situation. De hot som vi förut såg riktas mot oss var många gånger yttre hot riktade mot vårt land från andra länder. De hoten finns inte i dag. De är borta. Vi lever på så sätt i en säkrare värld. De nya hot vi ser är inre hot, hot som finns i vårt eget land, träffar vår egen vardag och ökar otryggheten.

De resurser vi kommer att friställa när vi lägger om det militära försvaret eftersom hotbilden nu ser radikalt annorlunda ut, resurser i mångmiljardklassen, ska föras över till kampen mot det inre hotet. Det gäller rättsväsendet, poliser, åklagare och kriminalvården. Men det handlar också om det förebyggande arbetet. Där finns allt från Farsor och morsor på stan till hårt arbetande behandlingsassistenter i narkomanvården. Där finns också naturligtvis våra poliser. Där finns lärare, fritidsledare, du och jag. Vi kommer inte alltid att räcka till, men det ska inte bero på att vi saknar resurser.

Inga resurser i världen kan vända en sådan utveckling om det inte också finns ett engagemang från mig och från dig. Att säga ifrån ibland, att visa att någon har passerat en gräns som vi inte accepterar att man passerar, att bry sig, att visa engagemang i sin nästa är också att visa kärlek.

Resurserna finns. De ska omfördelas. Med ökade krav på oss själva som individer ska vi tillsammans ta upp kampen mot den växande inre otryggheten. Det är just nu möjligt eftersom den yttre otryggheten minskar.

Vi kommer att komma tillbaka från regeringens sida när vi ser vilka möjligheter till resursbesparingar som finns i samband med den nu sittande Försvarsberedningen. Senast under hösten läggs programmet fram som för över resurserna till den nya satsningen, den nya verksamheten. Det är det första och kanske just nu det viktigaste, det som känns mest angeläget, när vi diskuterar det kommande arbetsåret. Det finns också två andra saker som jag särskilt vill peka på.

Det finns en väldig risk för att Sverige i lågkonjunkturens tid håller på att glida isär och slitas sönder. När resurserna inte finns eftersom ekonomin står still växer också motsättningarna. Vi behöver kombinera en traditionell regionalpolitik med moderna satsningar i infrastruktur och utbildning. Regeringen har just nu framför sig följande punktprogram.

Först behöver vi göra särskilda insatser på Gotland, i Norrbotten och på den södra Norrlandskusten. De programmen kommer att presenteras för riksdagen under våren.

Det andra är att vi behöver en stor och bred uppslutning omkring det kommunala utjämningssystemet. Utan en utjämning mellan fattiga och rika kommuner finns det ingen möjlighet att ha en lokal kommunal självstyrelse. Det är en grundbult i det svenska folkstyret. Därför blir utjämningssystemet och ansträngningarna att skapa bredast möjliga politiska majoritet omkring detta en av regeringens viktigaste arbetsuppgifter under det kommande året.

Men det handlar inte bara om att göra särskilda insatser i delar av landet som har problem med befolkningsutvecklingen och med tillväxten. Också i tillväxtens Sverige finns bekymmer.

Vi kommer att behöva göra särskilda insatser för att ge ett stöd till Stockholms läns landsting - sönderkört ekonomiskt, misskött av en tidigare majoritet, men icke desto mindre helt avgörande för de människor som bor i huvudstadsregionen. Detta tillsammans med de insatser för att snabbt bygga ut infrastrukturen som vi enades om med våra samarbetspartier i ett paket före jul - insatser i Göteborg, i Stockholm och icke att förglömma det som redan pågår i Malmö - kommer att vara väsentliga bidrag till att dessa delar av Sverige kan fortsätta att växa och, med en omfördelning över landet i solidaritetens namn, också på så sätt bidra till att hela Sverige kan leva. Det är järnvägar, det är vägar, och det ska ske i närtid.

Håll ihop Sverige! Det är regeringens ambition.

Det är också vår ambition, herr talman, att diskutera de skatter som behöver justeras. Det finns sådana förändringar som ligger framför oss. Vi ska komma ihåg att skatterna ska finansiera välfärden, stimulera tillväxten samt bidra till ökad rättvisa. Därför är det viktigt att skatterna är stabila över tid och ger oss trygga inkomster så att vi klarar en stor gemensam sektor. Varje skatteförändring måste genomföras med hänsyn tagen till såväl budgetläge som konjunkturläge. Det innebär att sänkta skatter inte får äventyra saldomålet: att vi ska ha ett överskott i de offentliga finanserna som ska vara 2 % av BNP över en konjunkturcykel.

Regeringen gör följande bedömning för resten av mandatperioden.

Det fjärde och sista steget i kompensationen av löntagarnas egenavgifter bör genomföras. En sådan kompensation skulle innebära en välkommen förstärkning av löntagarnas köpkraft samt att den orättvisa som egenavgifterna representerar helt och fullt undanröjs.

Vi är också positivt inställda till en reformering av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna. Dessa skatter är flyktiga och kan lätt hamna i andra länder än Sverige. De utgör inte den stabila skattebas som behövs för att välfärdssamhället ska ha en trygg och långsiktig finansiering. Avgörande för att få en folklig förankring är att de som gynnas av en sådan sänkning också är med och bidrar till en finansiering.

Sist men inte minst vill vi fullfölja den gröna skatteväxling som beskrivs i 121-punktsprogrammet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

När väl detta är sagt, herr talman, finns den fjärde stora inrikespolitiska frågan framför oss, och det är att nu ta initiativ som håller emot uppgången i den öppna arbetslösheten. Jag ska inte sticka under stol med att den har överraskat regeringen. Vi gjorde nog en annan konjunkturbedömning, såsom alla andra gjorde. Att i ett sådant läge låsa in arbetskraften i omfattande arbetsmarknadspolitiska program är dålig konjunkturpolitik.

Konjunkturuppgången har låtit vänta på sig. I takt med att den har väntat på att komma har arbetslösheten stigit. Detta kan vi inte acceptera. Därför lägger vi tillsammans med våra samarbetspartier fram en satsning på 2 miljarder kronor som innebär 15 000 nya platser i arbetsmarknadspolitiken, i huvudsak riktad mot kommuner och landsting. Där vet vi nämligen att en för tidig nedgång i arbetskraften snart kommer att mötas av ett växande behov av nyrekrytering. Det gäller att klara den period däremellan som nu ligger framför oss. Målet är att återigen komma ned till 4 % öppen arbetslöshet som en etapp för att sedan gå vidare mot full sysselsättning.

Herr talman! På måndag morgon inleds regeringskonferensen Stockholms internationella forum för att förebygga folkmord. Representanter för ett 50-tal länder - politiker, forskare och andra experter - samlas i Stockholm för att under tre dagar rikta blicken mot framtiden.

Att skapa bättre verktyg för att förhindra folkmord, massmord och etnisk rensning är en av vår tids brännande humanitära, politiska och moraliska utmaningar. Gång på gång har vi sagt: aldrig mer! Gång på gång har vi tvingats medge att vi misslyckats med att förhindra nya massmord. Jag behöver bara säga Srebrenica. Jag behöver bara säga Rwanda.

Hur kan vi upptäcka hot om förestående folkmord, massmord eller etnisk rensning? Hur överbryggar vi klyftan mellan tillgänglig information och politiskt agerande? Hur kan vi bättre utnyttja världssamfundets instrument - diplomatiska, humanitära, ekonomiska, militära och andra - för att förebygga folkmord? Detta ska vi diskutera under Stockholms internationella forum år 2004. Jag har svårt att se en viktigare arbetsuppgift för oss alla.