"Säll är den som har till rättesnöre att man bör tänka efter före". Det konstaterade en gång Tage Danielsson. Hans aforism slår mig när jag ser tillbaka på höstens turbulens i näringslivet i allmänhet och livförsäkringsbolagen i synnerhet.

Bakgrunden med tvivelaktigheter och rena oegentligheter är väl känd. Affärstransaktioner, ersättningssystem och lägenhetstilldelningar som urholkat förtroendet för, i första hand, livbolagen. Men smittan har spridit sig till andra delar av näringslivet. Den tanklöshet som verkar ha masshypnotiserat ledningarna för vissa företag stämmer till djup eftertanke.

Den uppkomna situationen är allvarlig. Inte endast är den moraliskt motbjudande. Den hotar i förlängningen våra tillväxtförutsättningar. En väl fungerande finansiell sektor är tillväxtens ryggrad och den vilar på förtroende. Transaktionskostnader i ekonomin ökar när tilliten minskar. Den som raserar förtroendet raserar grunden för tillväxt.

Ansvaret för att återskapa förtroendet är delat. Regering och riksdag svarar för regelverket och Finansinspektionen för tillsynen. Men ytterst är det ägare och styrelser som måste garantera att verksamheten utövas enligt gällande regler på ett seriöst och ansvarsfullt sätt.

Regeringen har vidtagit en lång rad åtgärder. Främst gäller det livbolagen. Som ansvarig minister utser jag i dagarna ordförande för den utredning som ska ta fram moderna och tydliga regler för bland annat livbolagen. Rågången mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen måste bli tydligare, spararnas insyn och inflytande stärkas och principerna för hantering av överskott i bolagen ses över i grunden.

I början av detta år levererar regeringen nya regler och konkreta lagändringar för att minska risken för intressekonflikter och stärka försäkringstagarnas ställning i livbolagen. Det handlar bland annat om ökat antal oberoende styrelseledamöter och ett lagstadgat krav på riktlinjer för hur intressekonflikter skall hanteras. Samtidigt förstärker Finansinspektionen sin tillsyn över livbolagen. För att ytterligare vässa klorna överväger regeringen att ge inspektionen nya sanktionsmöjligheter, exempelvis böter.

Dessa åtgärder är ägnade att generellt stärka förtroendet men för mig är det likväl rimligt att den missnöjde pensionsspararen ska kunna flytta sina pengar till ett annat bolag utan oskäligt höga avgifter. Regeringen utreder därför förutsättningslöst om en sådan flytträtt kan införas.

Men debatten handlar inte enbart om livbolagen eller om näringslivets ansvar. Regeringen har under hösten utvecklat statens egen ägarpolicy och skapat nya regler för ersättningsvillkor och incitamentsprogram. Vi driver aktivt på svenska företag att ta ett utvidgat samhällsansvar globalt.

Insynen och inflytandet för aktieägarna måste skärpas i företag över hela linjen. Jag vill att bolagsstämman i framtiden ska godkänna alla ersättningar som går till vd och styrelse. Det handlar om såväl grundlön, bonusar som optioner. En sådan förändring i aktiebolagslagen ligger i linje med EU-kommissionens uppfattning och framstår efter den uppenbara ansvarslöshet vi upplevt den senaste tiden som helt nödvändig.

Jag tillhör också dem som reagerat starkt på revisorernas tystlåtenhet i Skandiaskandalen. Vi kommer med all sannolikhet att behöva ändra lagstiftningen och tydligare ålägga revisorerna att granska ersättningssystemen. Uppenbarligen är lagstiftningen idag inte tillräckligt tydlig på den punkten.

Den ekonomiska brottsligheten ska utmanas på bred front. Vi kommer att förstärka insatserna mot skattefusk och förbereder lagändringar som gör reglerna om bokföringsbrott tydligare och höjer straffen för grova brott. Vi intensifierar korruptionsbekämpningen och skärper kampen mot penningtvätt. Vi förbereder en skärpning av insiderlagstiftningen.

Det kanske allra viktigaste arbetet återstår att redovisa. I september 2002 tillsatte regeringen den så kallade Förtroendekommissionen under ledning av Erik Åsbrink. Kommissionen ska analysera gällande ordning i svenskt näringsliv och föreslå de åtgärder som anses nödvändiga. En viktig aspekt handlar om att arbeta fram en uppförandekod för svenska företag. En sådan bör innehålla normer för sammansättning och utvärdering av styrelser. Den bör innehålla principer för anställningsvillkor och incitamentsprogram. Slutsatserna av kommissionens arbete kommer att redovisas den 31 mars i år.

Men statsmakternas åtgärder, hur offensiva de än må vara, är inte nog. Näringslivet självt måste visa ledarskap och axla ansvar. Nyckelordet, inte minst för livbolagen, stavas självsanering. Vidlyftiga ersättningssystem och en tvivelaktig utdelning av lägenheter är konkreta uttryck för en osund fusk- och mygelkultur. Ägare och ledning har ansvaret att förhindra att den kulturen breder ut sig och garantera verksamhetens seriositet. Skandia har - i just detta avseende - utgjort ett föredöme genom den oberoende utredning som följts upp av åtgärdspaket. Självsanerande initiativ behövs på fler håll. En otvetydig friskförklaring av det egna bolaget är det säkraste sättet att återvinna förtroendet hos allmänheten och spararna.

I ett bredare perspektiv finns skäl att oroas över bristen på självkritik från näringslivets främsta företrädare medan skandalerna rullat på. I andra sammanhang, när det gäller att skriva ut recept för politikens utformning, är man allt annat än talträngd. Det är dags för ett betydligt mer kraftfullt agerande. Jag vill se en regelrätt handlingsplan från näringslivet för hur de har tänkt sig att återställa det fulla förtroendet hos allmänheten. Det finns all anledning att rikta skarp kritik mot toppdirektörerna för brist på ledarskap och handlingskraft. Inte heller har näringslivets organisationer imponerat. Det jag sett hittills från Svenskt Näringsliv har mest bestått i förträngning.

Det är inte enbart näringslivets företrädare som saknar mål i mun. Det förbryllar mig också hur tyst den politiska oppositionen varit. Det vore, för att tala klartext, välgörande om Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg och Alf Svensson ägnade åtminstone något av sin tid och energi åt att bearbeta näringslivet och näringslivets organisationer. Jag förutsätter att de och andra ledande borgerliga företrädare har en del kontakter där. Det borde vara en huvuduppgift för alla - oberoende av politisk hemvist - att i detta läge få näringslivet att besinna sitt ansvar och att inse att förtroendekrisen kräver insatser utöver det vanliga.

Jag blir därför något oroad efter att lyssnat till de knapphändiga uttalanden som exempelvis Fredrik Reinfeldt gjort. Han fördömer förvisso enskildheter i fallet Skandia men verkar inte villig att föra någon bredare debatt i spåren av skandalerna. Istället resonerar han allmänt i termer av ett fritt näringsliv och tilltro till att marknadsekonomin fungerar. Det enda konkreta beskedet tycks vara att moderaterna är motståndare till institutet med grupptalan som är på gång att realiseras gentemot Skandia.

I rådande läge krävs att vi för en bred politisk debatt om den kultur - eller snarare okultur - som gjort sig bred på sina håll i näringslivet. Detta är en springande punkt när Leif Pagrotsky Pär Nuder och jag, träffar företrädare för bl a Svenskt Näringsliv som ett led i regeringens tillväxtsamtal om etik och förtroendefrågor.

Nu är tid att handla. Om inget händer riskerar vi en folklig revolt mot ansvarslösheten. Ägare och ledning i fler bolag än idag måste ta uti med en behövlig självsanering. Näringslivets organisationer måste visa ledarskap och den politiska oppositionen börja opponera. Allt detta är nödvändigt om vi gemensamt skall återvinna förtroendet hos allmänheten för det svenska näringslivet.

Gunnar Lund (s)

Biträdande finansminister