Artikel av Lars Stjernkvist, publicerad i Gotlands Allehanda den 6 juni 2003.

Äntligen börjar debatten om införandet av euron att handla om själva sakfrågan. Men både ja- och nej-sidan hävdar att det egna alternativet är bäst för Sverige och samtidigt mest solidariskt med omvärlden. Det låter onekligen lite motsägelsefullt. Kan verkligen det som är bäst för bulgaren och spanjoren också vara mest fördelaktigt för pajalabon och stockholmaren?

För mig som socialdemokrat är det självklart att försöka tänka gränslöst. Rättvisan och solidariteten får inte göra halt vid några nationsgränser. Med eller utan EU, med eller utan en gemensam valuta; det som händer i andra länder kan aldrig vara någon annans problem. Vi har ett ansvar att bekämpa förtryck och fattigdom varhelst det uppstår.

Men det är klart, med den europeiska gemenskapen förändras förutsättningarna. Den mest glädjande förändringen är utan tvekan östutvidgningen. På kort tid förvandlas EU från något av en rikemansklubb till en alleuropeisk gemenskap. Det kommer att betyda mycket, både politiskt och ekonomiskt, för människor i Bratislava, Gdansk och Vilnius. Men kan det också vara bra för oss?

För egen del är jag övertygad om att det går att förena solidaritet med konkurrens. Vi kan vara internationalister och samtidigt hoppas att svenskar och andra väljer en Saab tillverkad i Trollhättan före en Fiat från Turin. Vi kan slåss för jobben i Sverige utan att för den skull missunna andra möjligheten till försörjning och högre standard. I förlängningen kan alla bli vinnare om vi river hinder och underlättar handel över gränserna.

Nej-sidan upprepar ofta att vi med euron förlorar två av tre möjligheter att styra vår egen ekonomiska styrka och konkurrenskraft. Kvar blir bara statsbudgeten som regulator sedan vi lämnat ifrån oss makten över räntan och valutan. Det ligger förstås något i resonemanget, men är det verkligen med valutor och räntor vi vill konkurrera?

Jag ser som sagt gärna att till exempel britten väljer en Saab istället för en Fiat. Men inte till vilket pris som helst. Om vi devalverar sänker vi som bekant priset på den svenska bilen, och i praktiken de anställdas löner. Är det verkligen så vi vill vinna?

Jag tror att det är bättre att vinna kampen om köparna med hjälp av duktiga biltillverkare, än att lyckas sälja bilen tack vare smarta valutapolitiker. Med en gemensam valuta får vi mer jämförbara spelregler. Det blir så att säga mer av en match på lika villkor.

Jag vet att jämförelsen haltar något, men devalveringar och räntejusteringar är på sätt och vis en slags ekonomisk doping. En devalvering gör inte Saabbilen relativt snabbare, säkrare eller bensinsnålare. Den gör bara bilarbetarens lön mindre värd, och omvänt, konkurrentens lön relativt mer värd. Låt mig göra en förvisso halsbrytande, men trots allt inte helt orimlig jämförelse med idrottens värld. Vi är framgångsrika som ishockeynation därför att inom sporten så är det erfarenheten och kunskapen som fäller avgörandet. I förlängningen skulle sannolikt alla bli sämre om det var möjligt för ett något sämre rankat lag att devalvera och i praktiken räkna bort några av motståndarnas mål.

Jag inser förstås att det finns en hake. Vi har olika utgångslägen i Europa. Lönerna varierar kraftigt. Därför kan vän av ordning ställa sig frågan om det verkligen just nu är läge att införa samma spelregler. Men det är en rätt hypotetisk fråga. Nu växer EU. Nu ansluter sig ytterligare tio länder och för dem är det självklart att vara med i hela gemenskapen, inklusive valutasamarbetet.

Det vågade jag inte ens drömma om för bara några få år sedan. Idag är det sant, och det är därför som mina ja-argument väger tyngre än nej-argumenten. Rikemansklubben är på väg att förvandlas till en alleuropeisk gemenskap, och det är, tror jag, bra för både polacken och svensken.

Lars Stjernkvist, partisekreterare (s)