(Det talade ordet gäller!)


Ordförande! Mina damer och herrar!

Tack för inbjudan att medverka vid detta säkerhetspolitiska symposium.

Kriget i Irak överskuggar det mesta. Osäkerheten om konsekvenserna, om än inte resultatet, är monumental. Vi kan nog inte ens föreställa oss alla följder, lika lite som vi en septembermorgon 2001 anade den tragedi som skulle drabba och länge färga vår värld.

Avgörande frågor för ett litet land som Sverige ställs nu på sin spets. De omedelbara hoten mot oss här är begränsade, men i blixtbelysning visas hur beroende av omvärlden vår egen samhällsutveckling är. Globaliseringen fortgår och avstånden krymper.

"Allt angår alla" - så formulerade Vaclav Havel den insikt som ingen längre kan undfly. Humanismens uppfordran att stödja medmänniskor, oavsett var de lever, växer samman med det mer snöda - genom att hjälpa andra hjälper vi oss själva.

Irak finns i våra vardagsrum. Irak finns mitt i bland oss. Irak är många nya svenskars ursprungsland. Vi debatterar och vi lär. Många unga tar nu för första gången ställning i en världspolitisk fråga.

Befrielsekamp mot en grym, farlig diktator är politiskt nödvändigt och naturligtvis lockande. Men egenmäktigt militärt ingripande kan bli exempel för andra, utan den demokratisk kontroll och de återhållande föresatser som finns hos Förenta staterna och dess allierade. Även om Irak denna gång befrias från diktaturen blir priset högt, högre än vad det gått att vinna världens stöd för.

FN:s uppdrag i Irak har varit avrustning av massförstörelsevapen. Även om det finns andra stater med sådana vapen är de särskilt allvarliga i Saddam Husseins händer. Han har attackerat sina grannar och det egna folket.

Folkrätten är under ständig utveckling och behöver ibland uttolkas. Men för att förändringarna skall vinna legitimitet och efterföljd måste de ha stöd av det internationella samfundet. Detta förutsätter att motiv för militärt ingripande är tydliga och uttömmande.

Se på Kosovo. Där godtogs insatsen trots stormaktsveto, men först sedan allt annat prövats mot Milosevics brott mot folkrätten. Skyddet för mänskliga rättigheter är centralt i folkrätten och FN-stadgan. Statssuveränitet kan inte längre åberopas av den som utför grova och systematiska kränkningar.

Det är nytt och hoppingivande att förspelet inför Irak-konflikten i hög grad utspelats inför öppen ridå. I viss mening har debatten varit unikt folkstyrd, vilket också är ett skäl till att protesterna nu är så omfattande. Supermakten har inte gått i takt med världsopinionen. Vi är helt enkelt inte övertygade om att krigets fasor redan nu är nödvändiga för att avväpna den irakiska regimen.

Vi ska dock inte glömma att Förenta staterna gått FN-vägen sedan president Bush tal i generalförsamlingen i september. Det är ändå viktigt för framtiden och den brittiske premiärministern Tony Blair hade stor del i att det blev så.

Vi kritiserar beslutet att lämna FN bakom sig. En eloge bör gå till de länder som inte lät sig inordnas i läger av förutbestämda positioner, utan i likhet med vårt land hävdade att säkerhetsrådet måste bedöma situationen som den faktiskt utvecklas och på grundval av vapeninspektörernas rapporter.

Jag hoppas att våra värsta farhågor inte infrias. Vi har inget behov att säga "vad var det vi sa". Vi som protesterar måste också se framåt. Det gäller att snarast återupprätta respekten för internationella rättsprinciper, åter bygga upp ett länge härjat land och ge irakiska folket makten efter Saddam Husseins skräckvälde.

Åtagandena om att bygga demokratisk frihet och det välstånd landets tillgångar kan ge måste uppfyllas. Annars kommer motsättningar och misstro att befästas. Grogrunden är då lagd för nya konflikter, hatiska föreställningar, despotiska läror och hot mot friheten i den öppna värld vi vill se.

Rivalitet präglade mycket av hjälparbetet i Bosnien. Det får inte hända igen. Förenta Nationerna måste ta ledningen efter kriget. Man är väl förberedd för en humanitär kris, men har också en avgörande politisk roll.

För svensk del vill vi ställa ideella föreningars engagemang, myndigheter som Sida:s erfarenheter och näringslivets kompetens till FN:s förfogande i Irak. Mat, vård, broar och vägar, el och telefoni behövs. Krigförandes ansvar följer att folkrätten. Det övertar vi inte, men är redo att bistå folket.

Kurderna är en av Iraks utsatta folkgrupper. Det är allvarligt att Turkiet sagt sig vilja gå in i norra Irak. Sverige har tagit upp detta med regeringen i Ankara, liksom i EU och FN.

Vi kan räkna med flyktingströmmar. Vi minns vad som skedde vid förra kriget och vill inte se en upprepning. Iraks utsatta grannstater måste därför ges stöd att ge rimligt skydd åt flyende.

Oljan ger Irak goda möjligheter, men främst på sikt. Programmet "Oil for Food" bör så snabbt som möjligt återupptas för att säkra människors försörjning. FN ska fatta besluten om programmets fortsättning.

Behovet av allmän nedrustning och stopp för spridning av massförstörelsevapen för är uppenbart. Regeringen driver att EU gemensamt tar krafttag. Det handlar om är att stärka regelverken:
- alla länder ska ansluta sig till icke-spridningsavtalet för kärnvapen och förbuden mot kemiska och biologiska vapen.
- efterlevnaden och kontrollen av avtal bör bli bättre.
- vapenarsenalerna ska förstöras eller hindras komma i orätta händer.

Det jag ser, som statsminister och som privatperson, upprör mig naturligtvis väldigt mycket.

Jag upprörs av allt det jag ser just nu av blodiga bandage, av barnens rädsla, förtvivlade föräldrar, häcklandet av krigsfångar och bilder av stupade 20-åringar. Alla mår vi illa av detta - det lidande som kriget skapar, som alla krig skapar!

Just därför måste vi värna folkrätten. Vi måste värna en internationell samtalston och samarbete som varar längre, över och bortom krigen.

Varför våld i en värld av så stora resurser? Vi måste fortsätta att tala, samtala, hålla uppe hoppet om en framtid där vi klarar av att lösa konflikter på fredlig väg. Var slutar det annars?

Krig sätter djupa spår - hos barn vars framtid krossas, hos de unga män vars liv för alltid förändras, hos oss alla som står vid sidan om och ser drömmarna om fred och en bättre värld bli allt mer avlägsna.

När det känns hopplöst är det frestande att fördöma och förkasta. Ändå måste vi ju vidare. Vi måste försöka skapa samling och samarbete, istället för mer av konflikter. FN kommer att ta sig igenom den här motgången, helt enkelt därför att det måste bli så. Det finns inget alternativ till samarbete.

Jag vet att världen kan bli bättre. Vår värld är egentligen mycket bättre än så här, vi har tillsammans oändliga möjligheter.

Med detta sagt om Irak-krisen och dess följder, vill jag naturligtvis tacka värdarna Föreningen FHS för initiativet och inbjudan till ett säkerhetspolitiskt symposium. Det hålls på Irak-krigets sjätte dag - en mer kritisk tidpunkt än någon kunde ana när inbjudan gick ut!

Framsynthet, även kring de värsta av hot, har varit Försvarshögskolans viktiga uppdrag i 50 år. Tack för väl utförda arbetsuppgifter, som även bådar gott för framtiden!

Irak dominerar visserligen tanke, känsla och debatt. Men jag vill idag ändå försöka lyfta blicken bortom den omedelbara krisen. Trots bakslag och oroande hot, så lever vi i en bättre värld än någonsin. Välstånd, rent av välfärd, personlig frihet och demokrati präglar fler människors liv än någonsin i historien.

Fattigdomen är djup och utbredd, men förutsättningarna är bättre än någonsin för att minska klyftorna mellan rika och fattiga.

Det är hoppfullt att en politisk insikt växer om att utvecklingen måste omfatta fler - med målet att nå alla. Vi kallar tanken "hållbar utveckling". Den har blivit ryggrad i de senaste årens internationella samarbete -
från när vi fastställde målen för minskad fattigdom vid toppmötet i FN:s generalförsamling år 2000, över uppgörelser om världshandeln i Doha och finansiering i Monterrey, fram till Johannesburgs-toppmötet om hållbar utveckling i höstas.

Irak-kriget betyder en kris inom FN, EU och kanske framför allt för NATO. Men även om krigsrök nu skymmer sikten, så kommer arbetet med att skapa en bättre, säkrare och tryggare värld att återupptas. Det är helt enkelt dit vi vill och måste, därför att de allra flesta av oss i grunden vill fred och frihet, demokrati och välstånd - på samarbetets grund.

Låt mig ägna resten av min tid här till att fundera över det utgångsläge vi har i detta viktiga arbete.

Idag är Förenta staterna den enda supermakten - militärt, ekonomiskt och politiskt. Skillnaden i styrkor mot vår kontinent är uppenbar. Än större kommer skillnaderna att bli om vi inte orkar fullfölja de stora gemensamma projekt som Europaunionen just nu är inne i.

Jag tänker på utvidgningen av unionen, som är en oerhört viktig händelse där vi äntligen kommer till slutet av uppdelningen av Europa i öst och väst, sätter punkt för andra världskriget. Alltså för det första, EU:s utvidgning.

Det andra jag tänker på är det för oss viktiga att valutaunionen fortsätter att utvecklas. Den bygger det europeiska samarbetet allt starkare, gör det allt tätare.

För mig är det viktigt att säga att jag ser en växande europeisk union, med styrka som en allt viktigare internationell aktör. För alla dem som skräms av att vi idag lever i en värld, där det bara finns en stor aktör, finns ju all anledning att lägga mer av tyngd och arbete bakom att stärka den Europeiska unionen.

Ett verksamt sådant bidrag kan vi i Sverige ge genom att gå in och arbeta konstruktivt för den gemensamma valutan.

Europas integration bygger på kompromisser och tvingande samarbete. Vi har, efter 1900-talets krig, sund skepsis mot militära lösningar på konflikter. För Förenta staterna är däremot nationell suveränitet och militär dominans centralt i utrikes- och säkerhetspolitiken, särskilt sedan George Bush blev president.

Hans regering var till en början oroande litet internationellt engagerad. Efter den 11 september ändrades dessa prioriteringar. För första gången hade amerikanska fastlandet attackerats. Washington har anklagats för snöd kvartalskapitalism, men det är uppenbart att amerikansk politik nu inte dikteras av omedelbara ekonomiska kalkyler. Skyddet mot terror och hot kommer först.

Den amerikanska säkerhetsstrategin från i höstas gör också klart att man förbehåller sig rätten att i föregripande syfte agera mot potentiella hot med militärt våld. Förenklat är tesen "bättre förekomma än förekommas". Detta är en hållning som måste kritiseras. Den riskerar att sänka tröskeln för våldsanvändning. Det är inte mer våld som gör världen säkrare!

I säkerhetsstrategin formuleras även en strävan till internationell samverkan, särskilt med Europa. Konfliktförebyggande på bred front lyfts fram - från kamp mot fattigdom och demokratifrämjande till medling i regionala konflikter. Här finns en samsyn med USA att ta vara på.

Den transatlantiska relationen utsätts nu för stora påfrestningar. Olika syn tonar fram på hur nationella intressen bäst hävdas. Klyftan vidgas av skilda uppfattningar om:
- rättssäkerhet, illustrerat av Guantanamo-fångarnas oacceptabla situation;
- nedrustningsavtal, alltifrån personminor till massförstörelsevapen;
- Internationella brottmålsdomstolen;
- Kyoto-protokollet om klimathot; och
- familjeplanering och kvinnors hälsa.
Europa är här, till skillnad från i Irak-frågan, enat.

Samtidigt - det är mer som förenar än vad som skiljer oss från Förenta staterna. Vi delar samma grundläggande demokratiska värderingar. Vi har en gemensam historia. Vi har starka ekonomiska, kulturella och politiska band. Det är viktigt att olika åsikter inte leder till en bestående spricka mellan EU och USA. Så behöver det inte bli.

Debatten är hårdare på respektive sida av, än över, Atlanten. Det finns ingenting som sägs i svensk eller europeisk debatt om den pågående Irak-krisen, som inte också sägs i USA, ofta på ett mer elegant sätt och i ett mycket fränare tonläge.

En stark transatlantisk relation är i Amerikas och Europas intresse. När vi agerar ihop når vi resultat. Se på Balkan - i Bosnien, Kosovo och Makedonien - eller se på befrielsen och återuppbyggnad av Afghanistan. Vad kan vi inte åstadkomma mot terrorism, organiserad brottslighet, människohandel och spridningen av HIV/AIDS eller för kärnsäkerhet, inte minst här i Östersjöområdet?

Om Förenta staterna efter 11 september bli djupare engagerat i Mellanöstern och på flera håll i Asien. Det är bra. Däremot verkar, åtminstone tillfälligt, åtaganden i Latinamerika och Afrika minska, utom på akuta områden som finanskollapser och Hiv/AIDS.

Asien är världens ekonomiska växthus. Asiens folk drar nytta av den globaliserade ekonomin. Detta är oerhört glädjande och lovande. Hundratals miljoner människor har på en generation kunnat häva sig ur fattigdom. Deras framsteg har gynnat oss, både som konsumenter av bättre, billigare varor och som exportörer av vad vi tvingats bli än bättre på. Ostasien är den globala utvecklingens mest dynamiska ansikte, utan att vara problemfritt.

Med nuvarande takt står Asien för halva världsekonomin år 2050. Asien demografiska omvandling är också utan like. Befolkningstillväxten avtar och livslängden ökar. Jordens asiatiska majoritet kommer att vara bättre utbildad och friskare. Andelen yrkesverksamma kommer tvärtemot Europa att stiga, vilket än mer stärker tillväxten. Ändå kvarstår fattigdom som Asiens stora drama, vilket kan tända nya konflikter.

Med ökat välstånd att fördela och utbildning växer anspråken på frihet och rättvisa. Respekten för mänskliga rättigheter brister fortfarande allvarligt i många asiatiska länder.

Fler allvarliga hot mot freden finns. Oro för kärnvapenkapacitet och missiler i Nordkorea ökar spänningen runt koreanska halvön. Afghanistans säkerhet förblir beroende av omvärlden. Spänning och kärnvapenrustning mellan Indien och Pakistan pågår i högt röstläge. Hot från internationell terrorism har blivit allt tydligare, framförallt i Sydostasien, och nådde ända hit när även sex unga svenskar mördades på Bali.

Vi har i femtio år haft ett särskilt åtagande för freden på Koreahalvön. Svenska officerare och diplomater övervakar världens mest befästa gränsområde. Vi kan dra strå till stacken för en dialog, som är bästa chans att undvika katastrof och främja konstruktiva reformer i vad som blivit ett museum över kalla krigets förhållanden.

Sydkorea är intressant modell för hela Asien, samtidigt som de humanitära katastroferna i Nordkorea är tragedier att avvärja. Sverige ska visa fortsatt vilja och engagemang, gärna tillsammans med övriga EU.

I Latinamerika är läget motsägelsefullt. 90-talets optimism kom ur demokratins återkomst, goda konjunkturer och, för första gången någonsin, egen integration på kontinenten. Bakslag sker på alla tre fronter.

Den argentinska krisen har varit negativ för grannarna, främst Uruguays men också Brasiliens, och därmed våra egen ekonomi. Sao Paulo är Sveriges största industristad. Argentina var en gång Sveriges största handelspartner utanför Europa bredvid Förenta staterna. Det visar vilken potential som går förlorad.

Bästa draghjälp för kontinenten vore en återgång till 90-talets egna politiska och ekonomiska framgångar med gemensamma marknaden Mercosur. Där skulle EU kunna erbjuda ett kraftfullt partnerskap.

Arbetarepartiet PT:s valseger i Brasilien är viktig och president Lula da Silva har fått en god start. Jag kunde själv bilda mig en uppfattning om läget, när jag som ende europeiska regeringschef var med vid installationen. Betydelsen av Brasiliens vitalitet och förebild för regionen, världsekonomin och inte minst svenskt näringsliv kan knappast överskattas.

I Venezuela, Ecuador och Bolivia råder så starka politiska spänningar att oro finns för demokratins hållbarhet. Sverige och EU vill stödja fred i Colombia, och begär då att alla respekterar mänskliga rättigheter.

Chiles utveckling ger tillförsikt. Förra året tecknade vi ett unikt omfattande associationsavtal mellan EU och Chile, som går bortom frihandel till bred politisk samverkan. De många svensk-chilenarna, tidigare flyktingar från en nu avpolletterad diktatur, är en bro i allt livaktigare samarbete mellan våra länder.

Också Mexiko har lyckats. Medlemskapet i NAFTA blev ett lyft och skyndade på avtal med EU. Det är ett gott tecken när EU och USA tävlar om en marknad, som även är betydelsefull för Sverige.

Sverige förbereder att, som första västland, bidra till FN-operationen i Demokratiska Republiken Kongo med ett flygfältsförband om 90 personer. Här finns historiska kopplingar. Över 6 000 svenskar ingick i FN:s operation i Kongo på 60-talet. Här föll Dag Hammarsköld på sin post som FN:s generalsekreterare.

Konflikten i Kongo har dödat tre miljoner människor. Tre miljoner människor - ett fasansfullt konstaterande! Ett fredsavtal finns nu på plats. Att återvinna framtidstron blir mödosamt, men är inte omöjligt. Fler afrikanska länder har rest sig ur sin kris.

Hiv/AIDS-epidemin hotar att omintetgöra framsteg som faktiskt gjorts sedan Afrikas självständighet. En generation av arbetsföra, ofta utbildade män och kvinnor, tynar bort. Mer kan och måste göras mot AIDS-döden, vilket går hand i hand med att bota andra tropiska sjukdomar.

Ett Afrikas hopp finns i att reformsinnade ledare nu talar om eget ansvar för kontinentens utveckling. Sydafrika och president Mbeki har varit pådrivande för NEPAD - Nytt partnerskap för afrikansk utveckling - som antagits av Afrikanska Unionen och manifesterar att demokrati, mänskliga rättigheter och gott styrelseskick är en gemensam angelägenhet. Zimbabwe är ett test på detta.

Tragedin i de palestinska områdena och Israel har ytterligare fördjupats sedan en konstruktiv fredsprocess upphört. Fasansfulla dåd möts med fruktansvärt övervåld. De ockuperade ser ingen framtid. Ledarna måste förmå mer än att skylla på de andra.

I denna konflikt finns en tydlig folkrättslig grund. Nu gäller det att sätta press på Israel, samtidigt som den palestinska myndigheten måste leva upp till sina åtaganden.

En aktiv omvärld kan kanske hjälpa parterna ut ur sin återvändsgränd. Kvartetten FN, EU, USA och Ryssland har arbetat fram en färdplan, vars mål är fred och en palestinsk stat inom tre år. Ett sådant statsbygge har hindrats både av egna brister, som korruption och vanstyre, och israeliska bestraffningar. Palestinsk svaghet gynnar inte någon.

En premiärminister för den palestinska myndigheten är ett bra steg. Nya val är ändå viktigare.

Ett demokratisk palestinsk stat, en rättsstat med fulla mänskliga rättigheter skulle bli ett föredöme och, som del i en allmän och hållbar fred, främja utvecklingen i hela regionen. Samtidigt skulle Israels säkerhet öka. Det är dags för båda sidor att inse detta. Vi arbetar nu för att få med oss Förenta staterna på att snarast offentliggöra färdplanen.

Ett Israel inom säkra och erkända gränser, som vill och får leva i fred.
Ett Palestina som byggs med demokrati och i frihet.
Ett fritt Irak som reser sig efter krig och despoti.

Allt detta skulle kunna ge Mellanöstern en ny start.

Senare i vår lämnar regeringen förslag om en samlad svensk politik för global utveckling. För att göra framsteg mer rättvist spridda och hållbara för kommande generationer måste handlandet bli mer konsekvent, såväl på hemmaplan som i internationellt samarbete. Det är denna lärdom vi tar till oss.

WTO-förhandlingarnas fokus på utvecklingsaspekterna är ett framsteg där Sverige varit starkt pådrivande. U-ländernas chans till verklig frihandel måste öka. Vi ska leva upp till åtaganden som gjorts i Doha och verka för att hela EU gör det. I synnerhet jordbruket behöver förändras.

Svensk vilja att till rättvisa och solidaritet visar sig i omfattande bistånd, men fler länder behöver bidra mer. Inför FN-konferenserna i fjol lyckades vi som satsar över 0,7 % av BNP övertyga resten av EU om ökat åtagande. Förenta staterna utlovade då en motsvarande ökning.

Nästa års försvarsbeslut innebär ett vägval. Sveriges säkerhetsläge har i grunden förändrats till det bättre. "Säkrare grannskap - osäker omvärld" var den välvalda titeln på försvarsberedningens senaste rapport. Det handlar inte längre främst om att avvärja en hotande invasion över Östersjön eller i övre Norrland. Vår säkerhet tryggas också på annat sätt.

Det handlar inte om en evig fred och avrustning, utan om att möta nya hot där de uppstår. Internationella insatser har därför en viktig roll. Att öka deltagande i internationella insatser och förfina vår nationella försvarsförmåga är två sidor av samma mynt.

Drygt 80 000 svenskar har genom åren varit med i fredsfrämjande insatser. Det är en stolthet och styrka och många av er som sitter här har stått i främsta ledet. Genom era insatser har FN och även riskabelt fredsarbete folklig förankring och svensk närvaro.

Under de senaste tio åren har tyngdpunkten legat på fredsinsatser på Balkan. När neddragning där nu är möjlig kan mer ansvar utanför Europa bli aktuellt, som i Kongo och Afghanistan.

Moderna fredsinsatser är inte bara militära. I Kosovo, Östtimor och Afghanistan pågår ett komplext nationsbygge. Då ska inte alla uppgifter utföras i onödigt dyra militära former. Att bygga upp och överlämna till egna institutioner är fundamentalt. Både fredsfrämjande och bistånd som blir permanent är misslyckanden.

Rysslands framtid är av största vikt för både Sveriges säkerhet och välstånd. Därför har vi försökt bidra till samhällsomvandlingen, främst i nordvästra Ryssland som få andra närmat sig.

Rysslands nyligen slutförda förhandlingar om miljöfrågor, inte minst allt kärnavfall som finns på Kolahalvön, kommer snart att resultera i ett ömsesidigt avtal med flera ingående parter. Det är en stor framgång för vår egen säkerhet. Det är en stor framgång för miljön i norra Europa.

Vikten av Europeiska Unionen utvidgning kan inte heller överskattas. Den utgör ett metodiskt byggande av nya samhällen, som i sin tur växer ihop. Krig blir något som tillhör det förgångna.

Nya östgränsen får då inte betyda en ny skiljelinje. Vi ska ha lösningar för gränskontroll mot smuggling, människohandel och organiserad brottslighet, som inte försvårar kommersiella, kulturella och mänskliga kontakter.

Det är bra att Ryssland nu har nära relationer till EU och Nato. Det bör bidra till att hindra nya tragiska återfall av det slag vi sett i Tjetjenien.

Sverige har konsekvent arbetat för Estlands, Lettlands och Litauens integration i det övriga Europa, inte minst för att Östersjön ska bli en zon av säkerhet och stabil tillväxt.

Vi ville att även Lettland och Litauen skulle få medlemsförhandla med EU. Vi drev som EU-ordförande ett måldatum för alla kandidatländer. Vi har gett stort stöd till de baltiska ländernas försvar. Och vi har begärt respekt för deras säkerhetspolitiska vägval, även om vårt eget är annorlunda.

Målet har varit att säkra demokratin, freden och friheten i vårt grannskap - att stärka Sverige genom att hjälpa andra. Estland, Lettland och Litauen har sig själva att tacka för att de nu uppnår sina mål om medlemskap i EU och Nato, men deras framgångar är också våra.

Jag är stolt över den aktiva roll Sverige konsekvent spelat under lång tid ända sedan Murens fall för att ena vår del av Europa. Vi kan nu gå vidare som jämbördiga partners.

Till sist - EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är en språngbräda, inte en tvångströja. Ett splittrat EU kan inte påverka världens utveckling. Ett enat EU ger också Sverige en starkare röst. Vi kan påverka och vi kan leda.

Efter svensk-finskt initiativ infördes civila och militära fredsfrämjande uppgifter i EU:s fördrag. Nu förverkligas detta i Irak-krisens skugga. EU tar det militära kommandot i Makedonien och förbereder att kunna det samma i Bosnien efter Nato, där redan polisinsatsen övergått från FN till EU. Vår Union kan för första gången handfast hantera kriser på vår kontinent.

EU bör inte stanna där, utan tillsammans med FN kunna bidra till fred i världen där det behövs. Det gäller också internationell terrorism. Unionsfördragen bör ge uttryck för en ökad solidaritet mot terrorhot.

Men EU blir inte en militär allians med försvarsförpliktelser. Min bestämda uppfattning är att EU ska vara en mellanstatlig politisk allians, som skapar gemensamma resurser när det är rationellt.

Jag konstaterar att Sveriges militära alliansfrihet går hand i hand med en aktiv och pådrivande säkerhetspolitisk roll. Den har inte hindrat oss att vara ledande för att ena Östersjöområdet, att utveckla EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, att nå partnerskap med Nato eller att vara bas för en avancerad försvarsmaterielindustri. Svenskt fredsfrämjande möter stor respekt.

Alliansfriheten ger oss handlingsfrihet i händelse av krig, liksom större frihet att i fred avgöra försvarsutgifter och agera för nedrustning. Denna politik har tjänat oss och norra Europa väl under lång tid. Den åtnjuter dessutom ett starkt folkligt stöd och ligger fast.

Trots orosmoln finns det alltså skäl att se ljust på framtiden. Hot kan förlama, men också omsättas i politisk vilja.

Skulle jag, sammanfattningsvis, försöka sätta sökarljuset på de viktigaste processerna just nu ur globalt perspektiv, så det är klart att utvecklingen i Irak den talar för sig själv. Den förstår vi allihop.

Sedan bedömer jag att den process som har startats på den koreanska halvön nu är i ett stillestånd eller rent av går bakåt. Den måste få ny fart igen. Solskenspolitiken, som Kim Dae-jung en gång formulerade, måste få ny fart igen.

En växande spänning på den koreanska halvön är inte en fråga enbart för Korea. Den rör naturligtvis hela regionen och påminner återigen, på ett kusligt sätt, om det andra världskrig vi hoppades ha lämnat bakom oss.

Där finns Kina, där finns Japan, där finns Ryssland, där finns USA. Utvecklingen på den koreanska halvön blir av utomordentligt stor vikt även globalt. Där har Sverige ett långt engagemang och det tänker vi fortsätta att driva.

En annan stor process, som är av samma klass men av annan karaktär, är naturligtvis det arbete som Thabo Mbeki och de andra bedriver i Afrika söder om Sahara. En afrikansk kontinent som reser sig, utnyttjar sin egen styrka, sin förmåga, i stolthet bygger en ny politik!

En sådan ny start, en sådan ny ansats sätter, om den blir framgångsrik, den afrikanska kontinenten i ett nytt läge. Får däremot NEPAD och de ansträngningar som ledande politiker står för däremot motstånd, går bakåt, står still, misslyckas, då är läget utomordentligt dystert.

I Sydamerika finns det en sak som är viktigare än någonting annat och det är att den nye brasilianske presidenten Lula da Silva lyckas med sin politik. Kontinenten präglas just nu av att läget står och väger - efter Argentinas kollaps, efter det vi ser i Venezuela och Colombia.

Om Brasilien i det här läget har styrka att gå vidare med ekonomiska reformer, tillväxt och successivt ett välstånd som sprids till fler, så blir Brasilien inte bara en motor, en förebild för hela Latinamerika, utan också en förebild för många delar av den värld som fortfarande har utvecklingen från fattiga samhällen till rikare framför sig.

Kan Lula da Silva klara den processen, hålla ihop det mångfasetterade politiska landskapet, så får den södra delen av jordklotet en stor politisk ledare, som betyder mycket, inte bara för sitt eget land, för sin kompetent och som förebild för resten av världen.

Brasilien är utomordentligt viktigt för oss att följa. Där kan vi också göra insatser efter vår ringa förmåga, men ändå viktiga insatser.

Och naturligtvis Mellanöstern - denna på många sätt utomordentligt deprimerande krishärd, näst intill permanent de sista 50 åren. Så många har gjort så många ansträngningar för att komma ur låsningen i krisen Israel-Palestina. Och åter igen hoppas vi kunna ta ny sats. Vi vet inte heller vad som händer i Irak, hur det kommer att utvecklas. Vi hoppas på det bästa. Men det är klart att detta nu kommer först på dagordningen.

Vi kan tala om utvecklingen i Ryssland. Vi kan tala om utvecklingen i EU. Det finns sådant som är positivt och sådant som är negativt. Det huvudsakliga intrycket är att utvecklingen går åt rätt håll.

Så trots Irak-krig, mina vänner, trots internationell spänning, så är det ändå så att vi lever i en värld som just nu representerar väldigt mycket av möjligheter. En kritisk fas, ja, men vi har också framgångar bakom oss de sista tio-tjugo åren som vi ofta inte förmår se. Men vid en genomgång så kan man faktiskt se dem och reflektera över den nya styrka vi har skapat, varifrån vi nu ska ta sats och gå vidare.

Det kräver stor politisk känslighet. Varje område som jag har talat om ser utomordentligt komplicerade politiska processer, inte alltid efter samma mönster som i Europa med flerpartisystem och fullgången demokrati, naturligtvis inte. De ser annorlunda ut, men likafullt politiska processer. Så man måste förstå, om man ska kunna påverka dem och ta dem till sig.

I det arbetet har vi alla någon liten del av kunskap, som vi har anledning att föra vidare till varandra. För att vi på så sätt ska kunna växa tillsammans i kompetens och kapacitet. Försvarshögskolan och kamratföreningen har historiskt bidragit till detta. Och regeringen förväntar sig att skolan fortsätter med samma viktiga uppgifter, också framöver.

Tack för att ni har lyssnat!