På samma sätt som allemansrätten i vårt land ger varje medborgare rätt att ta del av naturen, bör varje medborgare ha rätt till individuell utveckling genom utbildning, arbete, kultur, bostad, vård och omsorg. Att föra över allemansrättens idéer till välfärdsområdet innebär att man sätter kvalitet och tillgänglighet på lika villkor före frågan om vem som producerar tjänsten. Men det betyder inte att frågan om ägandet saknar intresse. Tvärtom. Den lämpligaste ägarformen för skattefinansierad verksamhet (kommunala förvaltningar och bolag, privata företag, personalkooperativ eller ideella föreningar) måste prövas för varje område och varje verksamhet för sig. När regeringen sade nej till utförsäljning av de svenska akutsjukhusen innebär det ett otvetydigt nej till marknadsstyrd vård som ger fördelar för dem som kan betala för sig. De privata sjukförsäkringar som lanseras av försäkringsbolagen förutsätter just att de har tillgång till de stora sjukhusen. När dessa sjukhus drivs med vinstintressen finns risken för särskilda gräddfiler. Däremot är vi för alternativa driftsformer inom primärvården, eftersom rätten till vård på lika villkor inte hotas av att enskilda vårdcentraler drivs av privata, ideella eller kooperativa vårdgivare. Vi vet att alternativa driftsformer kan bidra med nya idéer. Område efter område måste vi alltså ställa oss två centrala frågor:  Går marknadens principer att förena med kravet på tillgänglighet för alla på lika villkor? Har alla möjlighet att demokratiskt påverka verksamheterna? På en rad områden kommer vi att finna att svaren blir nej.

När det gäller de viktiga välfärdstjänsterna som skola, vård och omsorg har vi ett gemensamt ansvar att se till att alla får del av dem. För det fordras att vi alla är med och betalar för dem. Men valfriheten kan bara garanteras i ett system där marknadens principer råder, invänder en del. Jag menar att det är först när tillgänglighet och kvalitet garanteras för alla som valfrihet verkligen existerar. Verklig frihet förutsätter en politik som har jämlikheten som mål. Alltför många kan idag berätta om den inskränkning i friheten det innebär att ställas utanför, eller tvingas välja ett sämre alternativ, för att de egna resurserna inte räcker till. För att utveckla välfärdspolitiken bör individernas rättigheter lagfästas på flera områden. Den vägledande principen ska vara att samhället genom definierade rättigheter för individen ställer resurser och möjligheter till förfogande, men låter varje människa välja sin egen väg. Så har det skett inom handikappolitiken, där människor med omfattande funktionshinder genom lagstiftning fått rätt till personlig assistans. Hur den sedan organiseras och vem som ska utföra arbetet får brukaren själv bestämma. Samma synsätt borde också kunna komma till uttryck på andra välfärdsområden. Men även i ett samhälle med väl utbyggda välfärdssystem och tydligt definierade rättigheter för individen, kommer det frivilliga sociala arbetet att spela en betydelsefull roll. Det är en nödvändig och viktig del i ett samhälle. När vi resonerar om vilken roll det frivilliga sociala arbetet ska ha, måste utgångspunkten alltid vara den enskilda människan. Det är personerna som behöver insatsen, som hela tiden ska stå i centrum. Det är för deras skull som arbetet utförs. Diskussioner kring detta är viktiga för att hålla gränsen mot traditionell välgörenhet tydlig.

Lars Engqvist (s)
Socialminster